Jag fyllde i ett sånt där yrkesvägledningstest för inte så himla längesedan. Jag gjorde det i ett för mig ganska ofta återkommande tillstånd som består av en känsla av och rädsla för att aldrig mera få ett jobb. Det är jag inte ensam om. Det vet jag. Det är hemskt att jag inte är ensam om det, men också skönt, tror jag flera är beredda att hålla med om, för då vet en att en inte är sjuk. Det är väldigt lätt att tro det när den där känslan kommer över en. Sen tror jag det är väldigt lätt hänt att bli sjuk om den här känslan är alltför återkommande, och kanske till och med ens vardag. Jag behöver inte förtydliga mig mer här, men fan vad ovärdigt för alla kompetenta medmänniskor att inte vara behövda utan i stället skuldtyngda för att jobblinjen och jobbskatteavdraget bara bekräftar och belönar de som har och bestraffar de som inget har. Och nu detta antiklimax att en ny regering inte kan lagstifta tillbaka till allas rätt till ett människovärdigt liv, där lägstanivån åtminstone är högre än knappt överlevnadsbar.

I alla fall, jag fyllde i det där testet, som jag hittade på nätet. Det visade sig att jag skulle passa allra bäst som rörmokare. Jaha, vad kul, gärna för mig! Jag gillar det mesta inom VVS. Eller gillar, jag har ett omotiverat gott självförtroende vad gäller VVS. Jag gick igenom testet igen för att se vad jag egentligen svarat och undrade samtidigt vad i det jag svarat som var avgörande för att det där testet så tvärsäkert, utan några som helst andrahandsalternativ, kunde säga att det är rörläggare (tror det heter så egentligen) jag ska bli. Jag tyckte jag svarat fint och ärligt på alla frågor. Det var frågor som rörde allt från social läggning, intresse för lösningar, stresstolerans och mycket mer. Frågor på vilka mina svar väl snarare borde hintat testet om att säga att jag skulle passa finfint som lärare, psykolog, politiker eller rentav kulturarbetare/konstnär. Jag loggade in på testet ytterligare en gång, nu med ny identitet; samma kön och ålder, men med helt andra svar, som att jag inte gillar människor, har svårt med relationer, livrädd för överraskningar, morgonpigg och tummen mitt i handen. Svaret: rörmokare. Igen!

Det visade sig, när jag via hemsidan och några telefonsamtal kommit fram till, att sidan var sponsrad av VVS-företagens intresseorganisation (finns en sådan?) och inte hade någotsomhelst med yrkesvägledningsinstitutet (finns nog ej, men ändå) att göra. Ungefär så som ”fixa-till-och-gör-om-ditt-hem-till-oigenkännlighet-trots-att-det-inte-behövs-och-ej-heller-finns-ekonomi-till-fast nu-har-vi-ju-rot-avdraget”-tv-programmen. För en massa år sedan undrade jag ovetandes var de här programmen kom ifrån och om det verkligen fanns publikunderlag till så många, tills någon berättade att de här programidéerna inte alls kom inifrån någon käck programbrainstorming. Nä, de kom från exempelvis måleri- och färgburksbranschen som likt lobbyister sådde frön till embryon som sen typ bara ploppade upp som en superidé på ett produktionskontors kreativa spånmöte på nåt avdragsgillt SPA- och konferenscenter. Innovativt? Näe, fegt och inte speciellt kreativt, om du frågar mig. Men om du frågar mig en annan dag så skulle jag gärna följa en rörläggares vardag som en realityserie och om du frågar mig om jag kunde tänka mig att programleda ”Ta fram rörmokaren i dig” så skulle givetvis mitt okritiska jag hoppa högt och genast tacka ja. Bara för att få svänga mig med ord och begrepp som vattenlås, en 65:a, flottör, gamla galvade rör, ballufix och ”nä, då får vi blåsa ut hela systemet”. En vill ju vara behövd.