Min hjässa var ganska öm efter den senaste stundens färd i fyrhjulsdriven bil längs små jordiga vägar fulla av hål. De vägarna var inte anlagda; de hade trampats upp av de människor som under några decenniers tid korsade ängarna för att gå till klostret och köpa sprit. Under färden satt vännen Lena och jag skrikande av skratt i baksätet och flög upp i taket varje gång föraren Gosja gasade över en grop. Vår guide, Alla, satt i framsätet och verkade inte slå huvudet i taket. Där bak satt säkerhetsbältena fast under Gosjas fiskeutrustning, men jag tänkte inte alltför mycket på saken. Efter några dagar i Uralbergen hade jag lärt mig acceptera och räkna med att säkerhetsbälten sällan fanns och fungerade; de var ändå bara för moskoviter.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Av klostrets tidigare 52 byggnader återstod bara kyrkoruinen. Nunnorna som från början bodde där avrättades av bolsjevikerna under inbördeskriget, varpå klostret gjordes om till hembränningsfabrik som blomstrade i ungefär 40 år. Kysjtymkatastrofen 1957 antas vara den tredje största kärnolyckan någonsin – en sexa på INES-skalan – men är inte speciellt känd bland allmänheten varken i eller utanför Ryssland. Förutom att det var sovjetiskt 50-tal skedde inte olyckan på något kärnkraftverk som alla kände till, utan på en anläggning för tillverkning av vapenplutonium. Om någon av de som visste vad som faktiskt hänt hade vilja och möjlighet att sprida informationen till omvärlden såg man till att de lät bli. 1993 erkändes katastrofen av myndigheterna. Minnesmärken sattes upp i Kysjtym och vid vissa av de städer som rivits, bränts och begravts. De likvidatorer som överlevt saneringsarbetet fick vissa sociala förmåner. Vid klosterruinen fanns inga minnesmärken. Där stod bara en ensam man långt ute i ingenstans och eldade pinnar i högsommarhettan. Han arbetade med att restaurera kyrkan och hoppades att människorna i trakten skulle börja besöka den igen. Varje dag gick han där ensam i ruinen, reparerade putsen, täckte över klotter, murade nytt tegel där väggarna rasat. Oftast hörde han inget mer än kvittret och vingslagen från svalorna som bosatt sig i kyrkoruinens takbjälkar. Där ute hade han varken toalett eller rinnande vatten, så när vi kom bad han om vatten. Medan Gosja fyllde mannens flaska ur en dunk han hade i bagageutrymmet gick Alla, Lena och jag omkring inne i kyrkan, balanserande på grova plankor som lagts som broar över den blottlagda källaren tre meter nedanför. Genom en stor öppning i väggen såg vi ut över de tomma fälten, där spritköparnas vägar mest skymtade som smala streck i det höga gräset. En nunnas grav låg mellan två björkar nedanför våra fötter. Geigermätarna visade på normala strålningsnivåer, men en bit ner i jorden skulle det antagligen vara annorlunda. Partiklarna är tunga.
Mannen som renoverade kyrkan sa att det var en speciell plats, att den kunde uppfylla ens önskningar. Vi blundade allihop, stod tysta ute i gräset med slutna ögon i någon minut, om inte för att önska oss något så i alla fall för att känna det där speciella. Nunnors och fyllons andar över den radioaktiva jorden, eller kanske bara tystnad och het, stillastående juliluft före kvällens åskväder. Mannen vid kyrkan tackade för dricksvattnet, vi tackade för rundturen. Sedan återgick han till sitt eldande. Innan vi klev in i Gosjas bälteslösa terrängbil hann mannen meddela att det där med någon katastrof, det trodde han inte på. Folk pratade så mycket strunt, och alla hade ju cancer nu för tiden ändå, det bevisade inget. Ibland, för vissa människor, är dokumenterade och kända fakta bara en åsiktsfråga.
