Krönika. Frida Röhl.

2021-05-13 07:30
Puffetikett
ETC Göteborg

Det blir svårt att flirta med rasister och klimatförnekare samtidigt

Världen efter denna pandemiska händelse kommer vara en annan än innan. Och det är nu vi kan vara med och påverka det som ska bli efter.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på ETC Göteborg!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Våren tvekar i år. Ingenting är sig likt. Teamsmötena avlöser varandra i samma takt som vädret utanför fönstret. Det handlar om att orka, om att stå ut eller som regeringen upprepar: hålla ut. Jag dricker lite bubbel med grannarna på landet i Hälsingland framför valborgsbålet.

Det är kallt och krispigt på 1 maj. Jag läser om pandemimotståndarna, det känns avlägset. På söndagen slår jag på TV:n. Då känns inget avlägset längre. Världen väntar inte på oss, den manar oss att anta nya utmaningar. När jag kommer hem har partiledardebatten börjat.

Ska en förälder som flytt från krig få ta hit sina barn? frågar journalisten de uppradade partiledarna. Frågan bollas runt i luften. Den är fel ställd menar någon, dom ska få det menar någon och en annan har minsann personlig erfarenhet att stoltsera med och gör sig därmed till expert på området. Flyktingarna som här avses är alltid benämnda som dom, både av journalister och politiker. Ska dom få ta hit sina barn? Ska dom få återförenas, ska dom få stanna om dom inte lärt sig språket, ska dom få vara här om dom inte kan försörja sig? Dom ska förtjäna sitt medborgarskap, säger någon med emfas. Det är som om det fanns en politikerskola där man lär sig att vara tvärsäker, att attackera, att vara föraktfull och att aldrig hålla med någon om något. Det är ett retoriskt spel som roar en del.

”Ulf Kristersson vann debatten”, läser jag sen i Aftonbladet. Vad det är han har vunnit är oklart. Jimmie Åkesson däremot får låga siffror, vilket förvånar journalisten men i och med att ”högeroppositionen framstår så tydligt förlorar han sin outsiderposition där han kan svinga lite mer. Nu är han en i gänget och kan inte peka på ”’alla ni andra’”, förklarar hon. Att själva frågeställningarna handlar om verkliga människors liv och möjligheter framstår alltmer avlägset.

De här personerna ska snart in i en galen valkarusell. Jag har svårt att ta dom på allvar. Är detta politik? Att kasta runt en fråga om människor i största utsatthet och förnedring på bästa sändningstid i en slags retoriklek? Det vittnar om brist på empati och verklighetsförankring. Det är som om bomben som släppts gått dom helt förbi. Det har redan hänt. Flyktingarna kommer att bli fler, pandemier kommer att komma igen. Det har förändrat något i grunden.

I filosofin talar man om ”händelser”. En händelse är per definition oförutsägbar. I efterhand kan vi skapa förklaringsmodeller, men när den inträffar är det alltid för tidigt eller för sent.  En händelse kommer aldrig i tid, vare sig det är en tsunami, franska revolutionen eller en pandemi. Ett sätt att definiera en händelse är att tala om ett före och ett efter.

Den här pandemin är bara en västanfläkt jämfört med de som väntar, har en infektionsläkare sagt i en intervju. Det är en konsekvens av klimatförändringarna, och om hur befolkningsökningen tvingar oss att leva närmre de vilda djuren. Någon annan har sagt att flyktingvågen 2015 bara var en försmak av kommande flyktingvågor. Det innebär outhärdligt svåra frågeställningar kring vilkas liv som har störst värde. Frågor som kryper närmre och närmre i takt med klimatförändringar och dess konsekvenser för människan.

Hur ska då det politiska samtalet kunna hantera komplexiteten i dessa frågor, om det envisas med att äta upp alla offentliga rum med pajkastning och påståenden som ibland är uppenbara lögner i syfte att flirta in sig hos de största väljargrupperna. ”Jag är en slav i folkets tjänst. Förnedrad som trälen – Tänk att ständigt smickra denna avgudabild jag hatar i min själ! När ska jag sitta fritt på denna tron!” säger drottning Elisabet I i Schillers pjäs ”Maria Stuart”, när hon ställs inför ett omöjligt val – att avrätta sin släkting Maria Stuart, eller att låta henne leva. Bägge alternativen är både rätt och fel. Ingen hade kunnat förutsätta denna ”händelse”, där en drottning skulle ställa en annan drottning inför rätta. Ändå inträffade den. Och då blir politiken hjälplös.

Men vi är inte hjälplösa! Världen efter denna pandemiska händelse kommer vara en annan än innan. Och det är nu vi kan vara med och påverka det som ska bli efter.

Är lösningen en världsregering, som filosoferna Torbjörn Tännsjö och Folke Tersman argumenterar för i en nyutkommen bok? Eller behöver vi ett annat samtal?

Jag har inte svaren men jag är övertygad om att tonläget i dagens politik inte hjälper oss. Det är något i samtalet som måste till, som handlar om ödmjukhet och radikalitet. En förmåga att lägga örat mot det svåraste och modet ta upp kampen mot det som är inhumant. Det kommer att vara obekvämt att skapa en bättre värld. Det blir svårt att flirta med rasister och klimatförnekare samtidigt.

Om det finns en outsiderposition att svinga ifrån, så önskar jag att en radikal humanistisk röst tar ordet i nästa tv-debatt. Håll käften, kan den säga. Sluta fiska efter röster, sluta pråla med din egen förträfflighet! Vi måste börja om. Vi måste skapa en möjlig värld för människan att leva i. Den kräver nya tankar och de kommer bara till oss om vi accepterar att ingenting kommer att bli sig likt.

Plus & minus

Plus: Våren och vaccinet

Minus: Snöfall i maj?

Frida Röhl
Frida Röhl 

Skådespelare, regissör och konstnärlig ledare för Folkteatern.