Krönika. Gert Gelotte.

2020-08-25 05:00
Puffetikett
ETC Göteborg

Det är nog bara staten som kan avskaffa bostadsbristen

”Är en nollvision rimlig för antalet döda i trafiken borde en nollvision för hemlöshet inte vara orimlig att önska sig.”

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på ETC Göteborg!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Göteborg klarar inte att leva upp till sitt bostadsförsörjningsansvar. Det gör, såvitt jag vet, ingen annan tillväxtkommun heller. Men det är en klen tröst.

Alltså är det dags för staten att ingripa. För om

bostadsbristen är generell och kommunerna inte klarar av att förse sina innevånare med bostäder är det bara staten som har makt och resurser att ändra spelreglerna.

Det behövs en radikal förändring och en nollvision för bostadsbristen.

Är målet att alla skall ha rätt till en god bostad, vilket annat mål vore godtagbart? Är det hög tid att sluta tala om bostadsmarknad och på allvar börja tala om bostadspolitik.

Bostäder är nämligen lika nödvändiga som sjukvård och utbildning. Lika lite som vi (nästan alla) kan tänka oss en sjukvårdsmarknad och en utbildningsmarknad där tillgången beror på betalningsförmåga, lika lite bör vi kunna tänka oss en bostadsmarknad där bara den som kan betala får bo. Men gör vi inget är det dit vi är på väg.

Tidskriften Forte Magasin, som ges ut av statens forskningsråd för forskning om människors hälsa, arbetsliv och välfärd, summerade i sitt juninummer hur illa det är:

”Antalet hemlösa i Sverige ökar och andelen utan missbruk, psykisk ohälsa eller andra sociala problem växer. Barn, äldre och ekonomiskt svaga faller offer för bostadsbristen och rasar mellan maskorna i det statliga skyddsnätet.”

Det är noga med statistik i Sverige. SCB:s föregångare Tabellverket inledde sin statistiska kartläggning av Sverige redan 1749 och enligt nu gällande lag skall det finnas statistik för allmän information, utredningsverksamhet och forskning.

Hemlöshet är ett allvarligt samhällsproblem som således borde vara väl kartlagt, men så är det inte. Vid den senaste nationella mätningen 2017 räknade Socialstyrelsen till 33 000 hemlösa.

Men då räknades bara vuxna som var föremål för socialtjänstens eller någon ideell organisations verksamhet under vecka 14 och bortfallet var enormt.

Var femte socialförvaltning svarade inte ens på enkäten och hemlösa barn, papperslösa, asylsökande och EU-migranter räknades inte.

Vi vet alltså inte hur många som lever i hemlöshet i Sverige. Men vi vet att det bokstavligen står samhället dyrt.

När SVT 2018 undersökte hemlösheten i Göteborg kunde ett tillfälligt boende för en familj med två barn kosta allt mellan 8 000 och 45 000 kronor i månaden. SVT hittade familjer som bott 185 dygn på vandrarhem och 17 månader i jourlägenhet!

Göteborgs fastighetskontor uppgav 2019 för tidskriften Dagens Samhälle att kostnaderna för socialt boende ökat från en halv till nästan en miljard kronor mellan 2011 och 2018.

De som lever i hemlöshet betalar ett ännu högre och betydligt brutalare pris med i genomsnitt 30 år kortare livslängd än normalsvensken.

”Det är ganska alarmerande egentligen”, konstaterar Markus Knutagård, forskare och universitetslektor vid socialhögskolan i Lund i Fortes reportage. Och det är väl ingen överdrift — att 30 år kortare livslängd är ”ganska alarmerande”.

Så vad göra? Till att börja med vore det klokt att inte förvärra situationen genom att införa marknadshyror.

Statliga Jämlikhetskommissionen citerar i sitt nyligen presenterade betänkande Finanspolitiska rådets slutsats att marknadshyror medför höjda hyror, särskilt i storstadsområdena. Och konstaterar: ”vilket inte kommer att öka tillgången på bostäder för de grupper som redan i dag har svårt att få tag i en bostad.”

Jämlikhetskommissionen förslår ett tydligare statligt mål för bostadspolitiken.

Vad sägs om en nollvision för bostadsbristen? Är en nollvision rimlig för antalet döda i trafiken borde en nollvision för hemlöshet inte vara orimlig att önska sig.

Så uttrycker sig förstås inte en statlig kommission. Men syftet bakom förslag om ökad statlig finansiering, regional planering av bostadsförsörjningen och en mer aktiv hantering av planmonopolet och allmännyttan kan med lite god vilja sammanfattas till en nollvision.

Ökad statlig finansiering låter dyrt och är dyrt. Enligt Boverket byggs det ungefär 13 000 lägenheter för lite varje år för att motsvara det långsiktiga behovet av bostäder. Ett investeringsstöd för 13 000 lägenheter ökar statens kostnader med nästan 9,75 miljarder kronor om året, enligt Boverket.

Det är oerhört mycket pengar, men småpotatis jämfört med vad Coronapandemin kostar. Försäkringskassan uppskattar att enbart utgifterna för socialförsäkringarna stiger med 30 miljarder kronor i år.

För ögonblicket skymmer Coronapandemin alla andra samhällsproblem. Men bostadsbristen finns kvar och den kommer bara att bli allt dyrare att lösa ju längre vi väntar. Och lösas måste den om vi inte i stället vill betala för de sociala konsekvenserna.

Plus: Från Rosa Parks till Kamala Harris. Motstånd ger resultat.

Minus: Sakta men säkert, ett steg i taget, stryper Kina Hongkongs friheter.

Gert Gelotte
Gert Gelotte 

Socialliberal skribent med fokus på allas lika värde.