Krönika. Gert Gelotte.

2019-07-16 14:00
Puffetikett
ETC Göteborg

Briljant populärvetenskap om musik som ädla känslor föder

Krönika – Gert Gelotte.

Jag kan inte lyssna på så mycket Wagner, jag får sån lust att erövra Polen.”

Repliken är en av Woody Allens många oneliners. Jag vill minnas i en film där han kommer ut från en konsert.

För några somrar sedan gjorde jag Musikens makt till mitt sommaruniversitet. Som studiematerial använde jag trettio halvtimmar ”I döda mästares sällskap” där pianisten Hans Pålsson spelar och spekulerar, sekunderad av journalisten Marianne Söderberg. Sex avsnitt av TV-serien från åren 1994–2000 finns kvar i SVT:s öppna arkiv. Det är briljant populärvetenskap. Aldrig banal, aldrig onödigt svårtillgänglig, bara bildad.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

De avsnitten ska jag se om i sommar och komplettera med norska dirigenten Cathrine Winnes entusiastiska grävande efter betydande kvinnliga kompositörer i TV-serien ”She composes like a man”.

Hans Pålsson endast snuddar vid Wagner-temat ur ”Tristan och Isolde” – men ingen annans ­musik är så kontroversiell ur ett maktperspektiv.

Som antisemit av det grövre slaget bidrog Wagner till att göra nazismen möjlig. I boken Judendomen i musiken (1850) anklagar han judiska tonsättare för att korrumpera den tyska musiken genom oförmåga att skapa något genuint nytt. Påståendet att judar bara kan kopiera det andra skapat blev ett viktigt inslag i den nazistiska antisemitiska kulturpolitiken.

Nazisterna fyllde sina lögners tomma flaskor med Wagners överväldigande klangvärld och utnyttjade musikens makt att förföra.

Det tricket är lika gammalt som mänsklig­heten. ”Dåne liksom åskan bröder” är ett paradnummer för svensk manskör med de bevingade orden ”sången ädla känslor föder, hjärtats nyckel heter sång”. Men också ”liv och blod för Sveriges ära”.

Vi vet alla att krig innebär död och förtvivlan. Men påhejade av klämmig musik har miljoner unga män rusat till fronten, ivriga att döda människor de aldrig träffat och inte har något otalt med.

Ändå är det sant att sången ädla känslor föder. Musik rör oss till tårar, fyller oss med medkänsla, inspirerar till godhet, hjälper oss att förstå vad det innebär att vara människa.

I Shakespeares ”Macbeth” är lady Macbeth den onda kvinnan som drar med sig huvudkaraktären i fördärvet. Motivet är urgammalt. Eva förleder Adam att äta av den förbjudna frukten.

Giuseppe Verdi såg djupare. Han skrev en opera med Shakespeares verk som förlaga. Det är fortfarande lady Macbeth som föser Macbeth framför sig på maktens bloddränkta väg. Men hon är mer hjälplös än ond. Verdis lady sprattlar i ödets obevekliga marionettrådar och dör av förtvivlan.

Hur jag vet? Det finns i musiken. Det är bara att lyssna. ”Allt finns i musiken”, förklarade Maria Callas i en intervju om konsten att gestalta en operaroll.

I ”I döda mästares sällskap” spelar och analyserar Hans Pålsson musiken och de stora mästarna. Det är bildat, lärorikt och inspirerande.

Varför uppfattar vi Mozarts musik som genialt enkel? Musiker jag känner darrar inför Mozart. Ingenting är svårare att spela och mer avslöjande, säger de. Jag som bara lyssnar försöker förstå att det hos Mozart inte finns någon vägg av komplexa ljud där små misstag försvinner i tonmassan.

Pålsson spekulerar. Oftare med ledtrådar än med svar. Så undervisar en god pedagog.

Hur nås vi av Beethovens livslånga brottning med Gud och livets mening. Hur förstår vi hans resa in i dövheten från förtvivlan till försoning? Varför tröstas vi av ett sådant lidande?

Är det lättare att förstå glädjen hos Mendelsohn? Kan någon lyssna till hans ”Lieder ohne Worte” (sånger utan ord) utan att gripas av tacksamhet över livet?

Musik är ett språk alla tycks förstå, på något sätt.

Toner förmedlar känslor. Ibland kan musik ge miljoner människor en gemensam identitet. Sibelius är Finland, Chopin Polen, Grieg Norge. Men den tyske pianisten Wilhelm Kempff citerade nyktert Beethoven när han konstaterade att fördelen med piano är att få vara ensam med musiken. Kanske hade han minst fel. Att vi är lika nakna inför musiken som vi är inför oss själva? Är det därför musikens har en sådan makt över oss?

Kan man förstå musik? På vilket sätt i så fall? Efter succén med ”I döda mästares sällskap” skrev Hans Pålsson en essäsamling, Tankar om musik ,lättsamt lärd och bildat spirituell. I den finner jag ett slags svar:

Musik låter sig bara beskrivas av musik. Den är en blommas kunskap om att vara blomma.

Bäst att låta orden vila.

Plus & minus

Plus: Sommaren är kort, men nu är den här. Och även om det mesta regnar bort, så är den härlig! Hösten kommer snart.

Minus: Kristdemokraterna bjuder med hög etisk svansföring in Sverige­demokraterna i den politiska värmen.

Gert Gelotte
Gert Gelotte 

Socialliberal skribent med fokus på allas lika värde.