Krönika. Gert Gelotte.

2019-06-04 13:29
Puffetikett
ETC Göteborg

Bara ett varvsmuseum kan svara på alla frågor

Göteborg behöver ett varvsmuseum – krönika av Gert Gelotte.

Just nu byggs de sista husen längst västerut på Norra Älvstranden. Om några månader kan göteborgare och besökare kajpromenera hela vägen från Lundbyhamnen till Färjenäs vid Älvsborgsbrons landfäste på Hisingen.

Det blir en vandring genom den mest dynamiska delen av det nutida Göteborg, men också en vandring genom förflutenhetens Göteborg.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Överallt bland de nya husen och de nya verksamheterna finns rester av något helt annat. Småföretag i för stora hus med egendomliga namn. Vad är en pannverkstad? Gångstråk på märkligt tjock betong. Behövs det? Jättelika kranar. På ett universitetsområde? Alldeles för stora bryggor. Vem använder sådana? Rester av järnvägsräls i gatorna. Men här går väl inga tåg? Ett hotell som ser ut att vara byggt ovanpå en flygplanshangar. Varför? Och bland skulpturer som alldeles uppenbart är konstverk, konstiga anordningar som ser för använda ut för att vara konstverk. För att inte tala om betongkonstruktioner som till synes utan mening sluttar ner i älven.

Alla göteborgare som inte tillhör de yngre generationerna vet att en promenad längs Norra Älvstranden också är en vandring genom lämningarna av de tre storvarven Götaverken, Lindholmen och Eriksberg. Flertalet kan nog lätt svara på frågorna. Men kanske behöver rester av stapelbäddar förklaras liksom kvarlämnade enorma vinschar.

Det är drygt 40 år sedan varven las ner. Dit är det ett långt kliv, till en tid utan mobiler, laptops, Sverigedemokrater i riksdagen och klimatångest på tv. Många yngre göteborgare och säkert flertalet besökare har inte en aning om Göteborgs stolta förflutna som en av världens ledande varvsstäder.

Den stora varvsepoken inleds 1841 när skotten Alexander Keiller startar en verkstad på Skeppsbron. Det är början till Götaverken.

1841 följer Göteborgsköpmannen Theodor Wilhelm Tranchell i Keillers fortspår när han blir delägare i en verkstad som köps från Lindholmens säteri. Det är så Lindholmens varv uppstår.

1850 startar redarna och skeppshandlarna Christan Barchman och C F Höglund en verkstad för galvanisering på tomten Eriksberg. Då var galvanisering spetsteknologi. Det gick bra, verksamheten utvidgas och 1863 sjösätter Eriksbergs varv sitt första fartyg, bogserång­slupen Aktiv.

Under första hälften av 1900-talet dominerar de tre storvarven Göteborg. Som mest är 15 000 varvsarbetare anställda.

Varvsepoken varar i lite mer än hundra år och under några decennier är Göteborg en av världens ledande varvsstäder. Kulmen nås på 1970-talet med jättelika oljetankers och skyhöga oljeriggar.

Men det är också på 70-talet kraschen kommer. Ekonomin är ihålig och varven klarar inte konkurrensen från Japan och Sydkorea.

Lindholmen faller först. 1971 levereras det sista fartyget. Eriksberg följer efter med en sista leverans 1978. Götaverken blir reparationsvarv. Nyproduktionen flyttas till Arendalsvarvet där det sista fartyget levereras 21 januari 1989, statsisbrytaren Oden II. Reparationsvarvet höll ut till 2015. Nu är de sista flytdockorna sålda och torrdockorna har blivit hamnar för fritidsbåtar.

Kvar finns minnet och det är värt att vårda.

Gör vi ingenting kommer en vandring längs Norra Älvstranden att bli obegriplig för de flesta. Som en vandring genom ett forntida gravfält där bara den som läst på ser det som finns att se.

Det borde vara uppenbart för alla att Göteborg behöver ett varvsmuseum. På plats där frågorna ställs. En museum vi kan besöka för att lyfta en nithammare och först då förstå vad det innebar att oavsett väder stå på smala bräder längs höga fartygssidor och hamra in nit efter nit. Ett helt arbetsliv.

I snart 25 år har det pratats om en varvsmuseum i Göteborg. Nästan alla, inklusive stadens politiker, tycker det är en bra idé, men det blir nästan ingenting gjort. Och det som görs inger inte förtroende.

2017 presenterade Kulturnämnden ett förslag om ett varvs- och industrihistoriskt centrum. Det låter maffigt, men när jag läser förstudien tar jag mig för pannan:

Det ”ska inte bli ett traditionellt museum. Kärnan i konceptet är istället att det blir ett showroom för många. Det är många som ska ges möjligheten att visa upp sina verksamheter: akademin, kulturarvsinstitutionerna, staden, regionen, inte minst industribranscherna själva.”

Ja du milde. Varför detta kulturförakt och denna fixering vid reklambranschens språk och uttryck?

Göteborg behöver ett varvsmuseum. Varvshistoriska föreningen har i mer än 30 år tålmodigt argumenterat och räddat tusentals bilder, föremål och berättelser undan glömskan. En bråkdel visas i ett litet rum i ett av husen på Götaverksområdet. Dit kan man gå när det är öppet och pröva hur det är att hålla en nithammare i händerna. Jag lovar, det är en känsla och en tyngd man inte glömmer.

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från ETC Göteborg utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom ETC Göteborg direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Plus & minus

Plus: Göteborgs social­demokrater tycks backa från planerna på omfattande omvandling av hyresrätter till bostadsrätter.

Minus: Främlingsfientligheten normaliseras. Vad hjälper när varken avslöjanden eller skandaler får SD:s väljare att tänka efter?

Gert Gelotte
Gert Gelotte 

Socialliberal skribent med fokus på allas lika värde.