– Vi bodde i en sorts sverigefinsk bubbla, säger Erkki Kuronen, som flyttade till Göteborg från Villmanstrand i östra Finland när han var fem.
Inga tankar om att stanna
Tekniskt sett är han en första generationens invandrare, men föräldrarna Ritva och Pekka flyttade egentligen till Sverige en första omgång på 60-talet, berättar han. När Erkki föddes hade familjen dock sitt hem i Finland. Men Pekka, som jobbade med sandblästring, arbetade ofta i Norge och Stenungsund och för att försöka hålla ihop familjen flyttade Ritva med Erkki och hans ena bror till Göteborg.
Äktenskapet sprack och några år senare kom styvpappa Kari in i bilden. Han hade dragit ut till sjöss redan som 15-åring och seglat runt världen. 1975 landade han i Göteborg och började jobba i containerhamnen. Svenska lärde han sig aldrig eftersom han alltid jobbade i finska arbetslag. De flesta som kom hit på den tiden, främst unga, ensamma män, hade inte heller några tankar om att stanna kvar i Sverige.
De bodde i baracker och fördomarna om dem frodades, berättar Erkki Kuronen.
– Idag pratar man om andra grupper som problem, de kan inte bete sig, de kan inte våra regler och så vidare. Då var ju vi de här man pratade om. Vi söp och det var knivbråk, det var det ena och det andra. Det har ju alltid varit de här fördomarna som fortfarande finns idag, kanske mer skämtsamt, men ändå tröttsamt, säger han.
Flyttade västerut
Fram till mitten på 70-talet, då Erkki Kuronen själv föddes, var Finland till stora delar ett jordbrukssamhälle. När industrialiseringen tog fart och småbruket avvecklades blev det svårt att överleva på landsbygden. Många flyttade västerut och en stor del av de som redan hade hunnit ta sig till Sverige blev kvar. I Göteborg jobbade de flesta i hamnen och på Volvo och SKF.
Men den finska historien i Sverige sträcker sig mycket längre än till förra århundradets arbetskraftsinvandring. Finland var trots allt under svenskt styre i 700 år. På 1500-talet flydde skogsarbetare fattigdomen i den östra rikshalvan till den västra, dit de med skattelättnader lockades att kolonisera obebodda områden.
När Finland annekterades av Ryssland 1809 drogs gränsen dessutom genom en finsktalande region. Den meänkielitalande befolkningen i Tornedalen befann sig helt enkelt på vad som då blev den svenska sidan.
– Det är många som inte alls har någon kunskap om det här. Sveriges andra universitetsstad till exempel, det var inte Lund, det var ju Åbo, berättar Erkki Kuronen som häpnar över hur många svenskar han stöter på som säger att de inte lärt sig om historien i skolan.
En klurig fråga
Erkki Kuronen fortsatte i tvåspråkig klass fram till slutet av högstadiet och har jobbat en hel del i Finland. Han känner sig fullständigt hemma på både finska och svenska – men tycker trots det att det här med identitet är en riktigt klurig fråga.
Räknar man bara de som är första, andra eller tredje generationens finländare bor det i dagens Sverige runt 727 000 personer. Av dem bor ungefär 31 000 i Göteborg. Men till skillnad från under Erkki Kuronens uppväxt har de finska tonerna i områden som Bergsjön, Gårdsten, Biskopsgården och Tuve numera klingat ut. Och mångas uppfattning om ursprungslandet är föråldrad, anser han.
– Många finnar i Sverige har en bild av Finland som är kvar i 60-talet. Men det är ett lantligt Finland som inte har funnits på flera decennier.
Gammeldags mat och traditioner – som kålrotslåda, den mjödlika drycken sima, folkdans och rågbröd – har blivit viktiga kulturella markörer för dagens sverigefinnar, menar Erkki Kuronen och jämför dem med amerikasvenskar.
– Nu är vi ju svenskar som pratar finska. Frågan är hur vi bygger en ny identitet som inte längre hänger ihop med Finland.
Känner sig pessimistisk
Vi ses på en sådan där dag då Erkki Kuronen känner sig pessimistisk över den sverigefinska identiteten. Då han undrar vad han egentligen gör på Sisuradio, Sveriges Radios finskspråkiga kanal, där han har jobbat sedan 2014. Ska redaktionen vara en åldrande befolknings länk mellan Finland och Sverige? Eller ska de försöka hitta andra målgrupper?
Andra dagar vill han kämpa för någon sorts nationell identitet. Sverigefinnar är en av landets fem officiella minoriteter och Sverige har skrivit under Europarådets konvention om regionala språk och minoritetsspråk. Men vad innebär det i ett land som officiellt har lagt assimilationspolitiken bakom sig, men fortfarande är starkt präglad av den?, frågar sig Erkki Kuronen.
– Det finns fortfarande en tanke om att det är ett problem om inte alla är likadana. Vi har varit ett väldigt monokulturellt land, nationella minoriteter infördes först år 2000. Det är svårt att skapa en levande nationell minoritet när folk blir provocerade av att det talas finska på radio. Folk blir ju till och med provocerade när en radiopratare talar skånska.
Samtidigt har de yngre generationerna sverigefinnar faktiskt assimilerats, anser Erkki Kuronen, som retoriskt undrar vem det nationella minoritetsskapet ska vara till för. Och: vem är det som ska se till att det finns förutsättningar att skapa en gemensam identitet?
– Om vi som land har skrivit på konventioner och vill uppmuntra vissa beteenden och uttryck, är det kollektivets eller individens ansvar att hålla dem levande?
