Rozbeh Aslanian har varit ett av Backabrandens ansikten i medierna genom åren. Han var på dansgolvet när elden snabbt började spridas. Han försökte ta sig ut, men kilades fast under andra ungdomar medan tjock rök fyllde lokalen. Till slut lyckas han dra sig loss med hjälp av en list på väggen. Han tog sig upp på toppen av en hög människor som fastnat i dörröppningen, svimmade och orkade inte ta sig ut, men blev snart utdragen i trapphuset av en vän. Hans yngre bror bar honom ut till parkeringen.

20 år senare har Rozbeh tagit över posten som Brandoffrens anhörigförenings, BOA:s, ordförande. I den renoverade festlokalen, som numera fungerar som minneslokal, står bilderna på några av de 63 omkomna ungdomarna i rader längs fönstren. Glasmontrarna är fyllda med kvarlämnade saker som platåskor och plånböcker, samt rader av ljus och brev som fanns i blomhavet dagarna efter olycksnatten. Rozbeh har återigen börjat sköljas över att sms och meddelanden från journalister inför årsdagen. Han har nyligen blivit klar med den bok han skrivit tillsammans med journalisten Anne Lichtenstein som heter ”En bättre morgondag”, en titel med samma betydelse som hans namn.

I boken löper en redogörelse från brandnatten och dagarna efter parallellt med berättelser om hans flykt från Iran som liten, uppväxten i Finspång och flytten till Bergsjön.

Så småningom möts tidslinjerna för livet före och efter branden. Det är så Rozbeh ser det, ett före och ett efter. Han var 19 år då och nu kan han titta tillbaka på ungefär lika många år till. Han har vid flera tillfällen gjort upp med oförätter och trauman i sitt liv, som att han reste till Istanbul där han bodde i flyktingläger som liten, berättade för sin mamma att han blivit utsatt för sexuella övergrepp och när han besökte föräldrar till förlorade vänner. Han säger att han har försonats med branden för flera år sedan, men när han nu satt sista punkten i boken känner han sig lättad.

– Det var ett sätt att göra upp med alla mina trauman, fläta ihop dem och sedan låta bläcket ta deras tyngd. På pappret ligger traumat och inte längre på mina axlar, säger Rozbeh.

Han har sett hur många vänner har fastnat efter branden. De flesta hade inte gått ut skolan då de drabbades av själsliga eller fysiska skador och det dröjde flera år innan de kunde återvända till livet.

– Många, många av mina vänner har hamnat i ett utanförskap, oavsett om de blivit förtidspensionerade, sjukskrivna, missbrukare, kriminella eller självmördare. Många mår inte bra.

Rozbeh upplever att det fanns krisstöd, som psykologer, tillgängligt för de drabbade efter branden.

– Det handlar om människor som har med sig från sin hemkultur att män, för det handlar ofta om män, inte pratar om sina känslor utan bara tar sig vidare – tar en whiskey istället när man är ledsen.

Han poängterar att det inte varit lätt för de som kunnat ta sig vidare.

– Det handlar inte bara om en inställning till livet. Det handlar om ett enormt arbete, att till exempel stå på ett dansgolv när rökmaskinen går igång och tänka ”nej, få inte panik nu, det kommer inte hända igen. Alla diskotek kommer inte börja brinna”. Det är bara ett litet exempel.

Direkt efter branden hade han en väldig överlevnadsångest och undrade varför han klarade sig och inte vännerna som han fick vara med och begrava. Idag har han hittat svaret.

– Jag var ju den som skulle berätta vår historia.

Rozbeh beskriver det som att han haft ett mål, en tro på sig själv, som har gjort att han lyckats ta sig vidare. Och även människor runt sig som stöttat honom, som sjukhusprästen, hans mamma och vänners föräldrar.

Vid ett tillfälle sprang han på en av de killar som dömdes för att ha tänt på festlokalen, men det blev under stilla chock och de talade inte med varandra. I dag kan han tänka sig att träffa dem och ställa frågor.

– Jag är vuxen nog att kunna se att, för tre eller fyra 16-17-åringar, var det här inte syftet. Jag har förlåtit, för min egen skull, inte för deras. Den tiden vill jag inte ödsla på dem. Hatet är ett gift som äter upp en inifrån och det drabbar mest den som känner det.

17-åriga Alex Valencia Rodallec var på gymmet med några vänner den 29 oktober 1998. Kompisen Markus Svensson var lika noggrann med sina benövningar som vanligt och timmarna gick.

– Vi höll på och hetsade honom ”kom igen nu, vi måste gå” och sen skulle vi käka och byta om och åka fram och tillbaka, säger Alex.

När de väl kom till festen vid Herkulesgatan höll brandmännen på och eftersläckte i lokalen. Kompisarna blev avvisade från platsen utan någon mer information. Men när Alex kom hem till pappans lägenhet i Hammarkullen, där bara systern och hundarna fanns, så började telefonen ringa. Det var första dödsbudet av 12 och gällde den nära vännen Farzad Farahvashi.

– Jag bröt ihop och började störtgråta. Hunden märkte att det var något som var fel och kom fram och slickade min hand och min syster kom och frågade ”varför gråter du”. Sen ringde massa andra vänner också och man började ringa runt och fråga ”vilka får du inte tag i” och det var väldigt oklart, det var kaos, säger Alex.

Telefonen ringde hela natten.

– Det var väldigt oklart timmarna efteråt, vilka som saknades och vilka som kom iväg. Det var många som var på sjukhus, som man inte trodde var på sjukhus utan trodde var döda.

Dagarna som följde bestod av många sjukhusbesök och tid tillsammans med vänner vid den utbrända lokalen. Så en vecka efter branden kollapsade Alex. Han fick åka in till sjukhuset där de konstaterade att han bara behövde äta och sova. Också månaderna som följde blev tuffa.

– Om du föreställer dig en situation där alla dina vänner är deprimerade samtidigt. Så såg det ut. Alla mådde dåligt. Varenda människa du kände, varenda människa du umgicks med. Och att ha det runtomkring dig hela tiden, säger Alex.

Han fortsätter:

– Visst var det fint att vi försökte hjälpa varandra. Men en sjuk kan inte hjälpa en sjuk.

Många började röka mer gräs för att för att de jobbiga känslorna skulle lätta för en stund. För en del blev det en självmedicinering med ännu tyngre droger. Sen stod dörren till den kriminella världen på vid gavel. Alex beskriver det som att sorgen gick över till ett slags utåtagerande.

– Jag hamnade i mycket bråk på stan och det började gå åt fel håll. Många av mina vänner hade redan börjar komma in på den kriminella banan. Det var människor som jag umgicks med, mina närmaste vänner. Nu är inte det fallet för allihopa, långt ifrån, men i mitt fall så låg det väldigt nära till hands, säger Alex.

Men så gjorde han högskoleprovet och med resultatet 1,8 kunde han söka sig till nästan vilken utbildning som helst. Han behövde komma bort från Göteborg och hamnade i USA via Frankrike. Det var först för ungefär fem år sedan Alex flyttade tillbaka till Sverige, men nu till Stockholm för att kunna hålla den hårda kulturen på en ”armlängds avstånd”, som han själv uttrycker det.

– Det är många som är döda idag. Dels att de hamnat i våldet och gått bort på det sättet, eller hamnat i droger och gått bort på det sättet. Sen är det andra som också har blivit läkare och ingenjörer. Så hade det varit även om branden inte skett. Men jag tror att det varit extra hårt på vår grupp relativt vad det varit annars, säger Alex.

Han fortsätter:

– Det är viktigt att titta på vad som har föregått, vad som har gjort att de här individerna har blivit det de blivit, att det kanske inte är människor som tagit den vägen om de haft andra förutsättningar.

Alex var en av de som fick träffa engagerade brandmän efteråt och han gjorde ett försök att gå till en kurator. Men när han tittar tillbaka ser han att han och vännerna, varav en del redan kom från tuffa hemförhållanden, hade behövt mer stöd från samhället efter branden.

– Beredskapen var inte där den skulle ha varit. Folk föll mellan stolarna. Man kanske vände sig till de som bränt sig, det var mer aktivt mot dem, men det här handlade om betydligt fler människor.

Tror du att det hade varit annorlunda om branden tagit lika många liv i Hovås, Långedrag eller Billdal, som i Angered och Östra Göteborg?

– Jag tror att många av de som blev drabbade i branden hade föräldrar som kanske hade svårt att kommunicera med myndigheterna klart och tydligt, svårt med utrymme hemma, svårt med resurser för sina barn och tid att hantera det själva. Då tappade de kontrollen, främst över pojkarna, säger Alex.

Själv har han flytt till poesin och skrivande, både journalistiskt och litterärt, för att hantera tuffa perioder. Han ser att även andra har hanterat traumat genom musik och konst.

– Konst är ett väldigt bra sätt att lägga ut det som gör ont i ett skyddat format. Det är en slags terapi att skriva av sig. Att få yttra de sakerna som man inte vet hur man ska diskutera med andra människor.

Enver Ramirez repade med några vänner i Mixgården i Hammarkullen den där kvällen för 20 år sedan. Några av kompisarna drog till festen och Enver skulle följa efter några timmar senare. Men så blev det aldrig. Istället började telefonen ringa. Precis som för Alex så följde dagar av ovisshet och ett letande efter vänner på sjukhus och via telefon. Kyrkan var öppen dygnet runt och en del ungdomar sov över.

– Alla kunde bearbeta, debriefa och samlas. Folk kom dit skadade och luktade rök fortfarande, säger Enver.

Det värsta var, berättar han, var att inte veta. Det tog tre långa dagar innan alla döda var identifierade. Efter det kom sorgen.

– Det var mycket tung luft i Hammarkullen hela den perioden, säger Enver.

Han beskriver det som ett masstrauma då många i Göteborg kände någon drabbad. Och berättar att antidepressiva tabletter snart började ersätta gräset.

– Det var många som fick det utskrivet eller köpte på gatan. Där började nog det tyngsta missbruket. Vi hade ingen aning om att det fanns tabletter man kunde bli bäng på, men helt plötsligt blev det en grej. Det är tunga droger. Det leder till heroin och opiater, säger Enver.

Han tillägger:

– Man började märka att vissa hade tappat det helt. Det fanns ingen livsglädje. De som inte gick ner sig i droger, gick ner sig i kriminalitet. Speciellt de jag hängde med. Det finns de som bearbetar sorg med droger, så finns det de som inte bearbetar sorgen alls, då blir det våld.

Enver ser, precis som många andra, en direkt koppling mellan gängkriminaliteten som växte fram några år senare och brandens trauma. Men han ser också hur brottsligheten ändrade karaktär under den tiden, eftersom så många ungdomar mådde så dåligt.

– Det blev hänsynslösare, brutalare. De första morden skedde. Det fanns inte på vår tid, att man mördade någon, vi slogs och hade knivslagsmål som högst. Men när något eskalerar, så eskalerar det åt alla håll, säger han.

En tid efter branden blev det tal om ett ungdomens hus i Göteborg. Ett hopp i tillvaron. Enver berättar att flera av ungdomarna som förlorat vänner i branden arbetade för att det skulle bli replokaler, studio och teater vid Packhuskajen.

– Engagerade människor skulle göra så att det här inte skulle hända igen, det här hände för att man inte hade någonstans att vara. Men sen blev det ingenting av det. Det var slöseri med engagerade ungdomars tid. De som verkligen ville förändra fick en känga i ansiktet, säger Enver.

– Men så blev det ett casino. Jag kommer ihåg att jag tänkte när det hände ”fuck alla, jag ska bara begå brott nu”.

Hans vändning kom när han precis blivit frisläppt från ett fängelsestraff och fick jobb som rappare i en uppsättning på Stadsteatern. Det ledde in till teaterspåret till att han hittade en passion och fortsatte på den banan. Idag står han bakom en rad filmer, en bok och  flera musikproduktioner. Samtidigt använder han sig av sina erfarenhet till att, genom studieförbundet NBV, hjälpa unga att uttrycka sig via musiken.

– Att uttrycka känslor är att bearbeta känslor. Så jag tror att kultur är vägen att gå om man lider, har sorg eller är plågad. Att hålla på med musik var det enda vi gjorde. Kanske tio år efter har vi kom fram till att om vi inte hade hållit på med musiken så kanske vi hade knarkat ihjäl oss, suttit inne eller blivit mördade.