– Till den där personen som får impulser och skadar sig eller till och med riskerar att ta sitt liv kanske man säger att ”vi kan prata sen”. Och när blir sen? Det är svårt att hitta tiden för att finnas där och vara med patienterna, säger hon.
Många professionella lämnar
Idag leder resursbrist och löneläget till att många erfarna sjuksköterskor med specialistkompetens lämnar. Kvar blir större andel oerfaren personal och erfarenhet krävs för att på ett bra sätt möta en person som vill ta sitt liv.
– Hur bra man som vårdpersonal klarar den situationen påverkar ju hur bra det blir för patienten. Om jag tycker att det är jättejobbigt är risken att jag visar det och gör att den sjuka personen känner sig orolig eller otrygg, säger Matilda Eriksson.
Personalen måste i dag också ta mer övertid, mer obekväm arbetstid och vid sidan av alla praktiska göromål och dokumentation finns ett behov av avlastande samtal. Sådana finns det sällan tid för.
– Det beskrivs ofta som att man tror att när man blir inlagd ska man äntligen ska få prata med någon, men så hamnar man på en underbemannad avdelning och personalen gömmer sig nästan för att man inte ska kunna säga ”kan jag få prata en stund”. Jag är övertygad om att det skapar en sämre vård för patienterna men sliter också otroligt mycket etiskt och känslomässigt på personalen, säger Matilda Eriksson.
Johannes Nordholm är verksamhetssamordnare vid psykiatri affektiva och konstaterar att det är en utmaning att använda resurserna på bästa sätt.
– Det är inte självklart att vi behöver fler vårdplatser inom heldygnsvård. Vi vill egentligen ha en resursfördelning där resurserna i öppenvården används så att patienter inte bli inlagda, för då är det väldigt svårt och krisartat, säger Johannes Nordholm.
Förhållandevis ovanligt
Han har ingen information om hur vanligt det är att poliser transporterar samma personer till akutmottagningen, men poängterar att suicid är förhållandevis ovanligt.
– Patienter som bedöms behöva inläggning blir inlagda. Bedöms alternativet att en tät uppföljning är likvärdigt så kan platstillgång i viss mån spela in.
Både Johannes Nordholm och Matilda Eriksson ser behov av förbättrad samverkan, inte minst vad det gäller information till patienterna. En del av lösningen skulle också kunna ligga på andra mottagningar.
– Vi arbetar med patienterna med den svåraste problematiken och suicidnära patienter tillhör ju vårt uppdrag. Men att fånga upp en patient i en negativ spiral i primärvården kan innebära att personen kommer till rätta med sin situation och inte behöver kontakt med specialistpsykiatrin, säger Johannes Nordholm.
Önskar mer personal
Han önskar att det fanns lite mer personal, genomgående högre kompetens och en bättre kontinuitet så att personalen kunde behålla kontakt med patienterna över tid.
– Jag tror att vi kan förbättra oss när det gäller innehållet i vården, tydligheten i vår kommunikation, hur vi är organiserade. Jag vill inte förenkla resursfrågan för det handlar om pengar som måste ställas mot behoven i samhället och i sjukvården generellt. Jag är inte säker på att våra resursbehov måste gå före andras, säger Johannes Nordholm
Matilda Eriksson önskar att personalen kunde vara en mer per pass, det skulle grovt räknat motsvara 20 procent fler kollegor.
– För att skapa luft i systemet, både för att hinna med samtalen, men också för att skapa större känsla av meningsfullhet i arbetet och hinna med det man ska göra. Och därmed få en mer acceptabel arbetsmiljö så de blir erfarna och trygga, säger Matilda Eriksson.
Johannes Nordholm tror att det går att förbättra omhändertagandet av suicidnära personer och stödjer den nya handlingsplanen med sin ambition att förbättra samarbete och 40-procentsmålet.
– Suicidfrågan är inte enbart en fråga om vad sjukvården eller andra myndigheter och aktörer gör eller inte gör. Det är också en större fråga på samhällsnivå generellt. Grunden till att vilja leva är ju att ha ett meningsfullt liv och det upprättas genom familj, arbete, bostad och intressen – det är saker som vilar på hela samhället, säger Johannes Nordholm.
