– Jag har på ett tydligare sätt blivit klar över det svenska samhällets styrka. Jag var medveten om problemen i det amerikanska samhället, men det blir en annan sak när man lever och vistas i USA. Saker vi löst och tar för självklara i Sverige är i väldigt många amerikanska familjer en stor fråga över köksbordet, säger han.

Som att betala för sjukförsäkring, barnens utbildning, pension, samt att avgöra om man har råd att gå till doktorn och i så fall till vilken. Leif Pagrotsky konstaterar att det inte bara påverkar livskvaliteten utan också har bidragit negativt till smittspridningen i USA.

I Björkekärr uppvuxna Leif Pagrotsky är den enda svensk som varit såväl handels-, närings-, utbildnings- och kulturminister. 1994 blev han statssekreterare i finansdepartementet. Oppositionsåren dessförinnan arbetade han i riksdagsgruppens kansli och kunde bevittna en annan kris.

– Att det blev så pass allvarligt 1992 så att vi fick 500 procents ränta berodde på att det saknades handlingsförmåga. Vi hade en minoritetsregering som inte hade någon fungerande parlamentarisk strategi och när problemen blev värre så fördjupades de av denna politiska oro. När man internationellt tittade på Sverige så såg man en svag minoritetsregering som stödde sig på Bert Karlsson och Ian Wachtmeister i Ny demokrati, som tidningar som Financial Times och Wall Street Journal beskrev som oseriösa. Hela politiken vilade på detta i den akuta kris som rådde, det blev väldigt dyrt för Sverige.

Leif Pagrotsky hoppas att de lärdomar som dras i dag kan leda till en EU-gemensam beredskap. Just nu är det förtroendet minst sagt skavt, men situationen kan motivera starkare strukturer för samarbete. Först går vi mot en mycket djup kris.

– Möjligen liknande det vi hade 1992, men sannolikt värre. Man måste pröva sig fram och agera utan att veta vad dynamiken framåt kommer vara, säger han

Klart är att det kommer att ställa stora krav på politikerna.

– Vad man kan se är att alla förslag överallt handlar om en stark växande roll för staten. Dels för att lindra nedgången och sedan att staten ska fixa så att nedgången blir kort. Det är ju intressant eftersom vi har levt i en period av flera decennier där den förhärskande synen varit att statens roll varit för stor, att det privata ska släppas fram och att det är det som ska hjälpa oss att möta framtiden, säger han.

Han exemplifierar också med att apotekens roll att stå med beredskapslager inte ersattes när de privatiserades. Det skulle marknaden klara att stå med.

– Den illusionen är det ingen som har längre.

En era som påbörjades på 1980-talet ersätts nu av en förskjutning i opinionen och ett påtagligt motlut för det politiska motståndet. Näringslivsförespråkare som har för vana att kräva återkommande skattesänkningar kräver nu mer än de redan historiskt stora stöden.

– Det tar jag som ett tecken på att det kan vara ett klimatskifte på gång, säger Leif Pagrotsky som tycker sig se detsamma i USA och flera europeiska länder.

Nog fanns det väntade konjunktursvängningar, men innan rapporterna från Kina kom kunde ingen

ana var vi skulle befinna oss i dag. Leif Pagrotsky konstaterar att det krävts mycket stora beslut med kort betänketid, långt från den ordinarie gången med parlamentariska utredningar.

– Vilken styrka att man ändå hade januariöverenskommelsen i ryggen så att man inte ovanpå det här hade politiskt kaos. Det var mycket i januariöverenskommelsen som man inte tyckte var idealiskt som socialdemokrat, men med det som står på spel i det läge vi är nu så ser man en uppsida som är oerhört betydelsefull.

Om vi nu utgår från att avregleringens gyllene era är över och att marknaden åtminstone tillfälligt begär större ingripande från staten. Hur ska då socialdemokratin träda framåt ur detta?

– Jag tror att många av de förändringar vi sett har påverkats av att socialdemokratin har haft en svag parlamentarisk bas och tvingats kompromissa åt höger för att över huvud taget få igenom förslag. Min erfarenhet som minister i minoritetsregeringar har varit att Miljöpartiet ju inte varit intresserat av en starkare stat, utan kanske tvärtom inom till exempel skolans område. Nu hoppas jag att det kan bli mer självförtroende från socialdemokratiskt håll. Nu gäller det, en sådan chans att påverka samhälls- och debattklimat kanske inte kommer tillbaka. Kanske att man kan få mer stöd i väljarkåren och därmed sätta press på andra partier att något förändra sin tonvikt.

I Stockholm har SL kampanjat om att bara ”samhällsnyttiga" ska använda kollektivtrafiken för att minska trängseln och smittrisken. På frågan om vad socialdemokratin borde fokusera på för framtiden börjar vi där.

– I ljuset av pandemin har klasskillnaderna kommit fram. Vad det gäller vem som drabbas av detta, men också vilka som plötsligt är samhällets stöttepelare. De viktigaste grupperna som verkligen måste få förtur i kollektivtrafiken och som måste skyddas mot smittan i fulla bussar är de med de lägsta lönerna och de sämsta bostäderna. Som har trångboddhet och den sämsta hälsan. Det är mycket intressant.

Vad kan man göra för dem?

– Jag hoppas att rättvisefrågorna och klyftorna i samhället får en mer central plats i det politiska samtalet framöver.