Reportage.

2020-10-05 13:19
  • Foto: Anders Sporsén Eriksson
  • Foto: Anders Sporsén Eriksson
  • Foto: Anders Sporsén Eriksson
  • Foto: Anders Sporsén Eriksson
  • Foto: Anders Sporsén Eriksson
  • Foto: Anders Sporsén Eriksson
  • Foto: Anders Sporsén Eriksson
  • Foto: Anders Sporsén Eriksson
  • Foto: Anders Sporsén Eriksson
  • Foto: Anders Sporsén Eriksson
Puffetikett
Nyhetsmagasinet ETC

Oljestaden Göteborg ska bli fossilfri – en kamp i motvind

Det klimatneutrala målet är satt: 2030. Då ska Göteborg och hela Västra Götalandsregionen, med 1,7 miljoner människor, ha fimpat det fossila. Samtidigt är staden ryggraden i Sveriges fossila infrastruktur. Hur ska det gå ihop? Spoiler: det gör det inte.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Det är söndagskväll den 9 augusti. Jag tar färjan Älvsnabben från Lindholmen, det område på Hisingen som står för det nya Göteborg. Framtidens Göteborg: innovation, nya tekniska lösningar, fossilfritt och klimatsmart. En kvart senare kliver jag av färjan på dess ändhållplats vid Klippan på andra sidan hamnen just nedanför Älvsborgsbron. Det luktar tung olja. Vinden ligger på svagt från nordväst. Just i den riktning både oljehamn och raffinaderier ligger. Det gamla Hisingen i det gamla Göteborg.

Nästa morgon ringer jag Energihamnen, som för åtta år sedan bytte namn från Oljehamnen. Trots att det fortfarande i stort sett bara är fossilbaserade oljeprodukter man hanterar.

– Jag ska kolla upp om något kan ha hänt igår kväll. Antingen i hamnen eller på raffen. Så återkommer vi till dig, säger Sara Kåreby.

Den 23 april i år undertecknade Göteborgs politiska ledning en avsiktsförklaring om att staden ska öka takten i omställningen, med avsikt att bli klimatneutral 2030. Staden vill bli en föregångare. Västra Götalandsregionen, VGR, har sedan 2017 en ambitiös plan för hela regionen som heter ”Klimat 2030 – Västra Götaland ställer om”. Där är målet att regionen om tio år ska vara fossiloberoende, och att växthusutsläppen ska ner med 80 procent jämfört med utsläppen 1990. Man avser att följa Parisavtalet från 2015 och FN:s globala hållbarhetsmål Agenda 2030.

Båda dessa planer belyser problemen med den fossilintensiva industrin i Göteborg och Västra Götaland. I stadens förklaring står bland annat att ”det måste fokuseras tydligare på producenterna och hur de tar sitt ansvar.” Samtidigt handlar det mesta i båda planerna om att individerna ska göra rätt i slutändan. Hur vi alla ska minska på användandet av fossila bränslen och allt som åstadkommer växthusutsläpp, genom att cykla, äta mindre kött, ha en hållbar livsstil.

Det är dock svårt att hitta några egentliga krav på de företag som direkt och indirekt står för huvuddelen av utsläppen. Hela 70 företag har skrivit under regionens mål om att vara oberoende av fossil energi till 2030. Bland annat Preem AB, Stena AB, Göteborgs hamn. Dessa tre bjässar står för stora delar av inte bara stadens och regionens, utan hela Sveriges, fossila infrastruktur.

Stena AB:s dotterbolag Stena Drilling och Stena Bulk borrar och fraktar olja. Hur mycket olja de två hanterar är en affärshemlighet, men tillsammans står de för cirka 25 procent av moderbolagets totala omsättning på drygt 37 miljarder kronor. Inom koncernen finns också Stena Oil, Nordens största leverantör av bunkerolja. Förra året omsatte bolaget 6,4 miljarder kronor. Energihamnen ägs av Göteborgs stad och tog 2019 hand om 24,9 miljoner ton olja i olika former, varav cirka 800 000 ton var förnybar. Omsättningen var 768 miljoner kronor. Preemraff i Göteborg producerade 2019 drygt fem miljoner ton fossilbaserat bränsle, och 200 000 ton biobränsle. Preemkoncernen omsatte förra året drygt 96 miljarder kronor.

Stadens och regionens klimatmål må låta bra. Men vad gör man åt alla gigantiska företag som utgör ryggraden i vår fossila infrastruktur? De som ligger bakom klimatförändringarna och hotar framtiden.

– Fullmäktigeuppdraget vill att vi fokuserar på stadens verksamheter. Vilka verktyg vi sitter på själva.

Det säger Henriette Söderberg, avdelningschef på miljö­förvaltningen i Göteborg och ansvarig för miljö- och klimatplanen.

– Samtidigt ska vi ha fokus på Göteborg som samhälle. På helheten och målet att nå nära nollutsläpp till 2030. De direkta utsläppen är lättare att göra något åt. Den indirekta miljöeffekten i till exempel hamnen har vi inte några konkreta åtgärder kring. Men om utsläppen från all den olja som fraktas ska ner på noll måste något göras.

Henriette Söderberg sitter på en bänk på förvaltningens gård i Majorna. På andra sidan en träpallisad, ner mot hamnen, brusar trafiken fram längs Oscarsleden. Hon resonerar kring vilka verktyg miljöförvaltningen har att ta till.

– Dels har vi tillsynsverktyget, fast det har Länsstyrelsen när det gäller dessa stora företag. Staden har i och för sig ägardirektivet när det gäller hamnen, men tillsynsdirektivet har Länsstyrelsen.

Hon suckar till lite. En viss frustration anas under den vänliga, diplomatiska tjänstemannaytan.

– Man måste börja med att prata om det mer konkreta, hur vi ska nå målen. Det har vi inte gjort så mycket tidigare.

Men är det inte dags för myndigheter och beslutsfattare att ställa krav?

– Vi behöver tydliga ramverk. Det skulle kunna ses som en näve i bordet. Med det nya miljö- och klimatprogrammet får vi en ny arena att pröva vad vi kan göra. Vi kan inte längre komma undan med att vi bara utreder och följer upp, svarar hon.

Tror du att Göteborgs egen energihamn är fossilfri 2030?

– Nej. Dock tror jag att det kan ske senare. Hamnens fossila flöde kommer inte räknas in i stadens vision om nära noll­utsläpp. Problemet är var all denna olja ska räknas.

När jag började arbeta med det här reportaget var jag välkommen att besöka kärnan i oljeverksamheten på Hisingen. Men när det uppdagades att jag i en essä i Dagens Nyheter (20/9, 2019) pläderat för civil olydnad i kampen för klimatet, blev det inte längre aktuellt för mig att få besöka vare sig Energihamnen eller Preemraff. Officiellt hänvisades till ett ökat säkerhetshot respektive rådande coronaläge.

Istället får jag träffa Energihamnens driftschef Christoffer Lillhage på ett elegant kontor i Amerikaskjulet vid Södra Älvstranden. Långt borta från allt vad oljeverksamhet heter men alltjämt med Oscarsledens dånande trafik inpå knuten. Själv cyklar Christoffer Lillhage – elcykel.

– Vi är många som cyklar här. Vi gör vad vi kan i det lilla, på det personliga planet, för att minska klimatpåverkan, säger han med viss stolthet, och fortsätter med att beskriva den övergripande bilden:

– På det större planet har vi satt upp ett tydligt mål med att sänka våra utsläpp av koldioxid med 70 procent utifrån Vinga och in till Göteborg, till 2030.

Ni hanterar nästan 25 miljoner ton olja varje år som i senare led blir till koldioxidutsläpp. Vad ska ni göra åt det?

Christoffer Lillhage stannar upp. Tar ett bett på sin kanelbulle. Svarar lite försiktigt.

– Det är en jättekomplex fråga. Vi är en samhällskritisk verksamhet och vi fyller en funktion för samhället där samhället är beroende av de produkterna som går in. Det finns trots allt en efterfrågan. Däremot främjar vi genom ständig dialog med bolagen rätt förutsättningar för att de ska transportera mer biobränslen via våra produktledningar.

Klimatförändringarna rusar fram i allt högre fart. Väldigt lite göras åt huvudproblemet: den fossila oljan. Konkreta mål saknas. Istället handlar det om att tillhandahålla det som efterfrågas, om dialog och förtroende.

Jag ställer en tydlig fråga till Anna Alenius Bolin på Enheten för miljöprövning på Länsstyrelsen: vad ska man göra åt industrin som är navet i vårt fossilberoende?

– Frågan är jättestor och trycker rakt på kärnan. Och jag kan faktiskt inte svara på den. Miljöprövning görs utifrån miljöbalken, men för verksamheter som ingår i handeln med utsläppsrätter ingår inte utsläppen av koldioxid i prövningen. Nu har klimatlagen kommit och sätter saker på sin spets. Man skulle behöva ändra på tillståndsprövningen för att komma åt det hela. Skulle man ansöka om att bygga ett nytt raffinaderi idag skulle det förmodligen få nej på grund av klimatlagen.

Anna Alenius Bolin berättar att de olika företagen i Energihamnen, bland annat Preem och Stena, har egna tillstånd att ta in olja. De tillstånden tidsbestäms inte, något som borde göras i större utsträckning. Kraftfullare verktyg borde tas till.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

– Att få till det här med den fossila oljan är avgörande för att nå klimat­målen. Det är mycket dialog som sker nu med de stora jättarna, att de frivilligt ska göra något. Deras tillstånd gäller för evigt och det är väldigt svårt att få till en omprövning, säger hon och suckar lätt.

– Men har man nu gått med i Klimat 2030 och tagit på sig åtaganden så blir det väldigt konstigt om man inte följer dem.

Även om jag inte längre får komma in och beskriva verksamheten på vare sig Preemraff eller Energihamnen, tar jag mig över till Hisingen för att se områdena utifrån. Jag cyklar såklart eftersom jag vill följa klimatplanernas uppmaning till oss individer att ta ansvar. Uppe på Älvsborgsbron är det en hisnande utsikt. En aldrig sinande ström fossildrivna fordon dundrar fram på armlängds avstånd. En oljetanker är på väg in mot Skarvikshamnen, den av metropolens oljehamnar som tar emot flest fartyg. På väg över bron, precis ovanför Ryahamnen, kommer den – doften av olja. Stena Oils stora cisterner förvarar totalt 60 000 kubikmeter olja. Det är 60000 000 liter, eller 50 400 000 kilo.

Så dyker Oljevägen upp. Den sträcker sig som ett spjut rakt igenom Sveriges fossila hjärta. Energihamnen på vänster sida. Raffinaderierna till höger. Just innan Energihamnen ligger Gobigas som med sin biogasproduktion skulle visa Göteborg vägen in i en fossilfri framtid. 2018 beslutade politikerna att verksamheten på grund av ekonomiska problem skulle läggas i malpåse. Inga nya beslut har fattats. På andra sidan sträcker sig St1:s raffinaderi mot skyn. De producerar cirka fyra miljoner ton fossilt bränsle om året.

Pipelines kryper fram i vegetationen längs Oljevägen som en forntida, mytisk lindorm i industriell tappning. Efter några kilometer passerar de Nynäs, Göteborgs minsta raffinaderi.

När Oljevägen når sitt slut dyker det största raffinaderiet upp: Preemraff. Kilometer efter kilometer av pipelines fyllda med råolja sträcker sig från raffinaderiet längs havsvikar och vassbäddar, ner mot Torshamnen, som tar emot de största tankfartygen och 50 procent av Sveriges importerade råolja. Just innan hamnen surrar ett ensamt vindkraftverk i vinden. Resten av vindkraftsparken här ute har monterats ned av staden utan att ersättas.

I skuggan av den hetare potatisen kring storebrodern Preem­raff i Lysekil, ansöker Preem här ute om att få bygga ett nytt raffinaderi. Det ska producera 1,5 miljoner ton förnybart biobränsle per år. Samtidigt ger man inga konkreta löften om att minska sin produktion av det fossila. I måndags meddelade Preem att de drog tillbaka sin ansökan om att bygga ut i Lysekil, en utbyggnad som skulle ökat koldioxidutsläppen med 50 procent om den gått igenom. Kommersiella skäl sägs ligga bakom beslutet. Men tills i måndas försvarade Preem planen att genomföra utbyggnaden i Lysekil – och därmed bli Sveriges största utsläppare av koldioxid. Mina frågor till hållbarhetschefen ställer jag innan de dragit tillbaka sin ansökan.

Hur går detta ihop med att Preem skrivit under Västra Götalandsregionens mål om vara oberoende av fossila bränslen om ett decennium, med 80 procent lägre utsläpp?

– Vi har diskuterat detta med målen. Det är en komplicerad fråga. Vi tittar på hela värdekedjan för våra utsläpp, inte bara de direkta utsläppen vid våra raffinaderier, svarar Malin Hallin, hållbarhetschef på Preem.

Hon utvecklar Preems resonemang kring hur något som leder till stora utsläppsökningar i själva raffinaderierna leder till mindre utsläppsökningar i slutändan. Bland annat handlar det om att man ska tillverka bränsle som släpper ut mindre koldioxid än dagens bränsle.

Men om ni ska följa regionens klimatmål och Parisavtalet måste väl era utsläpp istället minska radikalt?

– Det enklaste sättet borde såklart vara att minska genomströmningen. Fast vi producerar utifrån efterfrågan. Om vi inte tillverkar och någon annan gör det så ökar utsläppen, svarar Malin Hallin efter en stunds tystnad.

I en inlaga till Mark- och miljööverdomstolen lovar Preem att de ska öka produktionen av förnybart bränsle med fem miljoner kubikmeter. Detta ska ske till 2030 samtidgt som man lovar att ”verka för en motsvarande minskning av fossila drivmedel”.

Borde inte det innebära att ni visar upp en konkret tidsplan när det gäller att minska produktionen av fossila bränslen till 2030?

– Mitt svar är att vi ställer om. Vi ska byta det fossila mot det fossilfria. Vi har en plan som vi av affärsmässiga skäl inte kan släppa.

På hemvägen tar jag färjan från Eriksberg istället för Älvsborgsbron. Vi stryker tätt förbi Stena Lines flaggskepp Germanica som 2015 konverterades till metanoldrift. Nedanför räddningsbåtarna över skrovet står med stora, gröna bokstäver: ”Connecting Europe – for a sustainable future”. Utsläppen av koldioxid från Stena AB ökar dock för varje år. Man har skrivit under Västra Götalandsregionens klimatmål om 80 procent minskning av växthusgaser till 2030. Samtidigt följer man FN:s sjöfartsorganisation IMO:s mål om bara 50 procents sänkning till 2050.

Emma Aaben, hållbarhetschef på Stena AB, avböjer en intervju. Hon svarar dock på mejl:

”Västra Götalandsregionens mål inberäknar alla regionens utsläpp från industri, transport, offentlig sektor etcetera, och är en mycket bredare definition. Vår ambition är att bidra till att sjöfarten når IMO:s mål.”

Innebär det att ni inte heller ställer upp på riksdagens mål om 70 procents sänkning av utsläppen från transportsektorn till 2030?

”Riksdagens mål är mycket ambitiöst och är förhoppningsvis en spegling av vad som är möjligt i Sverige. Den internationella sjöfarten, där vi är aktiva, har andra förutsättningar och andra mål.”

Borde inte Stena AB ha en konkret plan på att avveckla sin fossila verksamhet i Stena Bulk och Stena Drilling, för att nå regionens mål och följa Parisavtalet?

”Stena bidrar till att på ett säkert och effektivt sätt försörja samhället med den energi som efterfrågas av oss alla idag. Samtidigt försöker vi vara en aktiv part i förflyttningen mot mer hållbara energikällor.”

Jag kliver av i Klippan. Det luktar inte olja. Jenny Gwes från Energihamnen ringer upp för att svara på min fråga om den oförklarliga oljelukten.

– Vi har kollat upp söndagskvällen den 9 augusti gällande oljelukten och det är ingen lossning som skett på kvällen i Energihamnen. Jag har också skickat en förfrågan till raffinaderierna men de har inte haft något som kunnat åstadkomma utsläpp.

Cecilia Andersson på Stena lämnar besked att inte heller de ligger bakom oljedoften. Germanica låg då inte i hamn och ingen olja hade bunkrats upp under dagen.

Ingen tycks veta varför det då och då luktar tung olja bland bostadsområdena i västra Göteborg. Vi vet att Energihamnen varje år tar emot nästan 25 miljoner ton olja. Vi vet att de tre raffinaderierna producerar över tio miljoner ton fossilt bränsle och att Stenas färjor i stort sett dagligen tankas med detta bränsle.

Men vi vet inte varför det doftar olja.

I oljestaden Göteborg. 

PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC

Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.