BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Enligt Lisa Langseth ställer assisterat självmord ”alla frågor på sin spets”, däribland den om vad frihet egentligen är. Har man rätt att ta sitt liv?
– Det finns inget enkelt svar, säger hon.
Lisa Langseth menar att frågan blivit allt mer aktuell i och med att vi i dag rent medicinskt har bättre möjligheter att hålla människor vid liv – och att det i större utsträckning handlar om ekonomiska begränsningar.
– Då är frågan, de som inte vill leva, ska man tvinga dem? Det finns en sida i det som är rent ekonomisk och ska man vara cynisk skulle jag säga att det är därför man legaliserar det mer och mer. Men jag är mer intresserad av den moraliska och etiska problematiken.
Reaktionerna på filmens tema har varit starka.
– Döden är det mest personliga vi har, det har jag verkligen märkt när jag jobbat på den här filmen. Folk reagerar så otroligt olika på den. Det är otroligt personligt och privat, vissa blir provocerade medan andra inte blir det.
Vad tror du det är med assisterat självmord som väcker så starka känslor?
– Jag tror att det är provokativt, dels för att människor som är sjuka kan känna sig hotade av det. Att det ska bli ett tryck att ”du borde ta livet av dig för du är samhället till belastning”. Det finns massa jätteläskiga och farliga utfall av assisterat självmord.
– Men sedan tror jag att döden i sig också är provocerande. Det är inte alla som vill bli påminda om den. Det väcker väldigt starka känslor och ställer frågor om vad man tror att döden är och vad man tror ska hända sedan.
Vad har du själv för tankar kring döden?
– Jag har alltid tänkt väldigt mycket på döden, men också som en vän på ett sätt. Döden är också en befriare, beroende på hur man ser den. Livet är ganska kort så lidandet har ett slut, uppenbarligen. Nu har ju jag barn och då blir det annorlunda, för då blir man också så rädd att förlora någon man älskar. Det är också en del av döden och den största rädslan många har. Men det är lite olika från dag till dag hur jag förhåller mig till min egen död.
Du har själv erfarenheter av självmord. Vilken betydelse har det för filmen?
– Dels har jag erfarenhet av närstående som varit självmordsbenägna och min bästa kompis när jag var 20 tog livet av sig. Men jag tror att de flesta människor har erfarenhet av självmord. För mig är det något övergripande. Det är svårt att veta vad som skapar de här tankarna, men jag tror att de är allmängiltiga eftersom vi alla ska dö.
En annan viktig del av ”Euphoria” är frågan om försoning som systrarna ställs inför när de återses på självmordskliniken.
– Deras relation präglas av diskussionen om ansvar och frihet, om man tittar tillbaka på hur deras liv har sett ut. För mig var det jätteviktigt att inte göra en film om en god syster som ska dö och en ond syster som ska leva vidare men som inte har tagit ansvar. Ofta tillskrivs massa sympatier till den som ska dö automatiskt, det tycker jag är intressant. Jag hade en släkting som var ett jävla svin i hela sitt liv. När han låg på dödsbädden var det ingen som ändrade åsikt, det är första gången som jag varit med om det. Det är klart att det var jobbigt för honom, men han hade försakat alla sina relationer och det var ingen som hade några känslor kvar för honom. Så hemskt kan det också vara, men jag tror inte att människan blir godare bara för att man ska dö.
Själva titeln ”Euphoria” ... ?
– Vad roligt att du frågar. Det är ingen som frågar, det tycker jag är jättefascinerande. När jag hittade på titeln tänkte jag att ”Nä, det går inte”. Jag trodde att det skulle vara ”Vad fan heter filmen, det är helt galet”. Det är en dikt av Gunnar Eklöv som läses i filmen som heter ”Euphoria”. Men vill man associera till schlagerlåten så har jag inga problem med det heller. Jag som person gillar att både konsumera populärkultur och att läsa poesi, för mig är inte det en motsättning.
– Euphoria är också symbolen för det ultimata lyckliga som vi alla strävar efter att komma till. För mig handlar filmen väldigt mycket om det. Systrarna funderar på det – hur ska man må bra och hur ska man kunna vara lycklig.
Funderingarna kring assisterat självmord kom redan när frågan avhandlades då Lisa Langseth läste idéhistoria på 90-talet. Då föddes också intresset för moraliska dilemman ”som inte fungerar ihop” – något som några år senare skulle prägla Langseths pjäser och filmer.
Men där och då var hon inne i en sökande fas. Jobbade som timanställd på ett serviceboende och stod i disken på en restaurang med P J Harvey i hörlurarna. Ett tag var det vardagliga bara något hon mellanlandade i. Jakten på något mer tog henne till Tibet, Marocko, Egypten. Hon liftade genom Finland och bodde med hippies från Ryssland. Gick en meditationskurs i Rumänien.
Har du kommit fram till vad det var du sökte?
– Att hålla på med konst är ett ständigt sökande. Jag tror inte att man kommer fram, utan håller på hela tiden.
Lisa Langseth berättar att det där sökandet i dag snarare tar en ”riktad och konkret form” genom konsten istället för att vara en del av vardagen.
– Det blir jävligt jobbigt om man ska ”söka” varje gång man går upp ur sängen och lever sin vardag. Det blir lite rörigt. Min grundnatur är urspårad och lös, men med åren har jag förstått att man inte kan leva efter det för då blir livet ett enda stort kaos. Det blir jobbigt att leva om man ska vara vidöppen i alla situationer.
PJ Harvey var med på alla resor, liksom kärleken till det skrivna ordet som hon började nära redan som barn. Hemma i flickrummet i Stockholmsstadsdelen Hjorthagen tog berättelser och sagor form, men vid köksbordet var det verkligheten som diskuterades. Föräldrarnas vänsteråsikter gick som en röd tråd genom barndomsåren. Det var politiska samtal, demonstrationer och ovanför tv:n hängde en affisch på Nixon med huggtänder och dollartecken för ögonen.
– Jag har fått med mig ett politiskt sätt att se på världen tror jag. Det är en slags utgångspunkt men sedan tycker jag att det är viktigt att det konstnärliga inte behöver vara politiskt i första hand.
– En av de största politiska frågorna just nu är Nya Karolinska och alla utförsäljningar av våra skattemedel. Om man vill diskutera det till exempel är det mer effektivt att ge sig in i en konkret diskussion om den situationen än att göra en film. Man kan vara politisk och konstnärlig i två olika rum.
När Lisa Langseth var 24 år kom hon in på Dramatiska institutet i Stockholm. Under hennes sista år på Dramatikutbildningen satte hon upp ”Godkänd” på Stockholms stadsteater. Fler pjäser följde, däribland ”Den älskade”, som senare ska utgöra stommen i Langseths prisade långfilmsdebut ”Till det som är vackert”. Med den inleddes också samarbetet med Alicia Vikander, då i huvudrollen som Katarina som inleder en relation med en berömd dirigent i strävan efter att få vara nära ”högkulturen”. Just mångfacetterade kvinnoporträtt är något som Lisa Langseth har kommit att förknippas med. Att ”portionera ut förebilder” är inget hon är intresserad av.
– Det är en konstnärlig utgångspunkt som är jätteviktig för mig. Jag tror att det är jätteviktigt att både gestalta kvinnors bra och dåliga sidor.
Maktstrukturer likt den i ”Till det som är vackert” och att mediokra män framhävs som genier har Lisa Langseth själv bevittnat i teatervärlden. Nyligen var hon också en av dem som bekräftade att ”alla i branschen” kände till den våldtäkt- och övergreppsanklagade Hollywoodproducenten Harvey Weinsteins beteende. Lisa Langseth berättar att hon själv varit förskonad från liknande maktspel och övergrepp i filmvärlden.
– Som regissör är det jag som är chef och bestämmer om en person ska få sparken eller inte. Det är ingen som tar mig på häcken då. Allt sitter ihop med hierarkier. Jag är verkligen inte den som varit mest utsatt. Sedan är det viktigt att komma ihåg att det inte är värre i kulturvärlden än någon annanstans. När jag jobbade i restaurangbranschen var det 100 gånger värre.
– Och till exempel när de prostituerade gick ut och hade sin #metoo, jag tror att vi som lever långt borta från människor som är prostituerade inte kan föreställa oss deras vardag. Därför var det så viktigt och bra att de gick ut med det.
Lisa Langseths egen vardag går att dela in i två olika faser. Först kommer perioder då hon, efter att ha lämnat på skola och förskola, sitter hemma och skriver. Sedan följer den andra delen av yrket, med resor till inspelningsplatser och filmpremiär – som helgens för ”Euphoria” på Göteborgs Film Festival.
– Jag är skitnervös har jag kommit fram till.
Varför då?
– Jag har varit lite så här att jag känner mig lite konstig och sover inget på nätterna. Och så sa min man att ”Är du inte lite nervös då?”. Nu har jag kommit fram till att jag erkänner det, att jag är sjukt nervös. Det är jättejobbigt att släppa en film och ha premiär. Det är fullkomligt vidrigt. Man ska bli bedömd och få betyg. Ett, två, tre, fyra eller fem får man när man jobbar med film, säger hon och tillägger:
– Jag tycker att det svåraste med det här yrket är just att hantera recensioner och mottagande. Jag har en förmåga att stänga mig för att inte gå under men man vill ju inte samtidigt bli en helt avstängd människa. Just den här filmen har redan väckt så enormt olika känslor och jag har väldigt svårt att förutse hur den ska bli mottagen i Sverige. Jag har verkligen ingen aning.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
