Leila Ali Elmi har just strosat ner för den långa gångvägsbacken till Hammarkulletorget. Det är första gången hon är hemma sedan hon fick en riksdagsplats och många vill gratulera, kramas, ta i hand och ta en bild. Vi kommer inte många meter innan någon stoppar oss igen.

Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141  

– Den okända Leila – den bilden stämmer inte, så okänd är jag inte som media gör mig till. Folk i Göteborg, rasifierade unga människor och andra, känner mig. Jag har bott här hela mitt liv och folk visste redan vem jag var. När jag började valkampanja så handlade det om att det här behöver vi. Vare sig jag kommer in eller inte så behöver vi en person som är ute i förorten som jag och som visar att demokratin funkar. Att unga människor ser att Leila är ute och valkampanjar och det finns en möjlighet, demokratin har plats för oss här i förorten. Det var mer för att inspirera. Men det ledde till en plats...

Intresset för den unga riksdagsledamoten är överväldigande. Samma eftermiddag som ETC träffar henne väntar hon på samtal från BBC. Att som ung kvinna med somalisk härkomst kamma hem en riksdagsplats genom idogt kampanjande ska ge uppmärksamhet. Hon var dock inte beredd på den märkliga åsiktsstorm som mötte henne initialt.

– Jag tycker att det är olyckligt att jag behöver gå igenom detta. Visst, jag är den första kvinnan som bär slöja som blir invald i Sveriges riksdag, det väcker reaktioner och folk blir nyfikna, men att fokuset är på vad jag har på mig, hur jag ser ut, min hudfärg – det är tråkigt att vi idag i Sverige är där och att vi inte har kommit längre, säger hon när vi slagit oss ner i biblioteket för lite lugn.

”Sjukt galet”

Den konservativa ledarskribenten Ivar Arpi med flera startade en diskussion om klanröstning, allt baserat på att Leila Ali Elmi skrällkryssat in sig i riksdagen genom att delvis kampanja på somaliska. Riksdagens första slöjbärande riksdagsledamot möttes av ett rasande högerdrev.

– Jag är väldigt emot klansamhället och jag tycker att det är sjukt galet att jag får kritik för något som jag har stått upp emot. De flesta vet ju hur det ser ut. Klansamhället lever i Somalia och det är så man fördelar makten där. Bara de fyra största grupperna tar makten, kvinnor exkluderas och unga människor exkluderas helt. Det är jättedåligt och något jag pratat väldigt mycket om bland människor med somaliskt ursprung, att det här behöver motarbetas. Att jag sedan får kritik för det visar att det egentligen inte handlar om vad jag står för utan om hur jag ser ut, säger hon och konstaterar att ett klansamhälle aldrig hade skickat en kvinna till riksdagen.

Viktigt att minnas är att många också protesterat mot anklagelserna och försvarat henne. Båda sidor är närvarande.

– Jag tror att det finns massvis av unga kvinnor som ser ut som jag, som relaterar till mig och som har politiska ambitioner. Någonstans finns det tjejer som tänker ”Titta där! Hon lyckades”. Att det kan ha den effekten hos unga kvinnor är det positiva. Det negativa är att de människorna som ser slöjan som ett hot inte kan komma förbi att jag har slöjan på mig, det är allt de ser och de vill inte se nåt annat.

Karriären har gått fort

De får vänja sig. Succén tror hon har bestått av att hon prioriterat att lyssna på dem hon mött och utgått från de ämnen de ville tala om, hellre än att prioritera det hon helst själv vill säga..

Leila Ali Elmis politiska karriär har gått oerhört fort. Inför det förra valet ville hon inte vara passiv, läste de rödgrönas partiprogram, fastnade för Miljöpartiet och gick med.

– Jag tyckte att det var ett parti som omfattade mycket om att värdesätta människan och miljön och att allt hänger ihop, säger hon.

Kampanjandet inför valet 2014 ledde till en plats som ersättare i Angereds stadsdelsnämnd.

Hennes Facebooksida har nu 13 000 följare och över 1 400 kryss räckte hela vägen till riksdagen.

Idag bor hon i Hammarkullen, men hon växte upp i Hjällbo.

Vad i din uppväxt har präglat dig?

– Skolan jag gick på när jag var yngre. Det fanns mycket som var bra, men man krossade också drömmar för barn som gick i skolan. ”Det här är för svårt för er”, eller ”ni kanske inte klarar av det här” – den tonen. Det har varit med mig hela livet och jag tror att det kanske är därför jag hamnade i politiken, det är kopplat till hur vi hade det när jag var liten, säger hon.

Hon var stökig och bråkig i skolan, kallar sig det svarta fåret under mellanstadiet och idag ser hon att hon hade svårt att kanalisera ett missnöje och gjorde motstånd mot lärarnas bemötande.

– När man går i årskurs fyra vet man inte vad man utsätts för. Det är väldigt svårt att ref­lektera över vad läraren menar eller analysera varför den här personen beter sig som den gör mot dig, man är ju ett barn, säger hon.

I sjätte klass skolvägrade hon. Hennes mamma försökte på alla sätt, men till slut blev lösningen att byta skola och flytta från staden under två år. Högstadiet blev en vändning.

– Jag tycker att allt startar med att alla barn får en värdig skola, en chans att bli den de vill bli. Har man samma förutsättningar från början så tror jag att det är där vi börjar för att skapa ett mer jämlikt samhälle.

Tycker föräldrarna ska få välja

Hon vill behålla det fria skolvalet, tycker att det ska vara upp till föräldrarna var barnen går i skolan. Men något måste förändras.

– Jag vill inte generalisera om alla lärare, men när man kommer in i ett utsatt område finns det en attityd om att de här barnen inte kommer att komma nånstans och att lärare presterar mindre i de skolorna. De gör sitt jobb men inte mer. Man uppmuntrar inte barnen att lyckas. Det är stora klassgrupper, med många jobbiga barn – just för att man inte lägger ner energi på att förbättra förutsättningarna för barnen och lärandet. Det blir många barn i en dålig miljö som skapar en massa elände, säger hon.

Vad vill du se i stället?

– Lärare behöver våga vara lärare och vägleda barnen. Våga ha den där auktoritära rollen i klassrummet och säga till barnet att det är nog nu, stopp. Jag tycker vi har blivit dåliga på det. Man ska inte vara elak mot barn, men att ändå sätta en viss gräns är viktigt. Det är också mycket administrativt för lärarna och de har inte så mycket tid för lärandet. Samhället formar dig, men skolan är grunden till vem du kommer bli. På något sätt behöver vi inspirera lärarna till att bli bättre på att inspirera barnen. Och vi har svårt att behålla personal.

Trycker på positiva upplevelser

Leila Ali Elmis valfilm trycker mycket på de positiva erfarenheter en uppväxt i ”orten” också ger. Att representera orten i riksdagen innebär fler platser än Angered. Leila Ali Elmi tror att boende i Gottsunda, Vivalla, Rinkeby, Bergsjön och Biskopsgården har saker gemensamt. Kampen, men också mycket bra i form av inkludering och mångfald. Hon pillar lite med sin snusdosa och nickar mot fruktaffären strax utanför fönstret. Om hon skulle gå dit men ha glömt bankkortet så får hon ändå med sig varorna hem, ägaren räknar med att hon kommer med pengarna senare. Man tar hand om varandra i förorten.

”Vi behöver hopp”

Utöver skolan står också arbetslöshet, trångboddhet, utanförskap och segregation på Leila Ali Elmis politiska agenda.

– Man behöver arbeta förebyggande. Grundstenen är att ge alla människor en likvärdig chans att lyckas. Att ha armé eller polis ute i förorten löser ju ingenting. Jag tror inte att någon väljer att vara kriminell, jag tror människor hellre väljer ett vanligt liv, arbeta för sig själv. Det finns unga människor här i förorten som inte vet om de kommer bli föräldrar, om de kommer leva. Nu blir jag lite upprörd här, men … De har svårt att komma i arbete, deras föräldrar har haft svårt att komma i arbete och de har ingen framtidstro, inget hopp om att livet kan bli bättre, säger hon och konstaterar att det är någonstans där som kriminalitet kan börja verka som en lockande utväg.

Att de som rekryterar yngre in i kriminalitet knappast bryr sig om dem, men kan vara de enda som de unga upplever att de kan vända sig till.

– Vi behöver mer hopp. En bättre framtidstro om att alla kan lyckas och alla har en chans. Förorten ska inte vara ett ställe man ska behöva ta sig ifrån, det ska vara ett ställe man vill ta sig till. Man måste ändra bilden av att en person som lyckas ska ta sig därifrån.

Vad tror du att du får med dig till riksdagen som är unikt härifrån?

– Den riktiga versionen. Jag sitter på den riktiga versionen av hur det är att bo i ett utsatt område. Många andra talar för oss och de talar om oss – men de pratar inte med oss. Många kör på politik om att det är så dåligt i förorten, det här måste förändras och detta måste göras och det är en massa elände och... Jag tycker att ja, det finns problem i Sverige som vi brottas med – de finns i hela Sverige, men de syns tydligare här i ett utsatt område. Men allt är inte skit här, det finns också mycket bra. Vi kan ta mycket från förorten. Det är en del av vem jag är och jag är oerhört stolt, säger hon.

Medan vi äter lunch på caféet på hörnet står det klart att lägenhet är ordnad i centrala Stockholm. Nu blir det till att pendla mellan huvudstaden och Hammarkullen.

Vad ser du mest fram emot nu?

– Jag ser mest fram emot att göra ett jäkla bra arbete och jag ser fram emot att mitt arbete ska prata för mig. Det jag gör i riksdagen och inte vem jag är. Jag hoppas att det är det som människor värdesätter om fyra år.