Mötet.

2021-07-21 15:07
Mia Liinason flyttar till  Lund i höst för att börja sin tjänst som professor  på Lunds universitet. Bild: Hanna Strömbom
Mia Liinason flyttar till Lund i höst för att börja sin tjänst som professor på Lunds universitet.
Puffetikett
Dagens ETC

Hon forskar om aktivisterna som kämpar för rättvisa

Feministiska aktivister i Ryssland, Turkiet och Skandinavien har blivit brickor i en geopolitisk maktkamp. Men vad har de gemensamt? Professor Mia Liinason forskar om kampen för rättvisa levnadsvillkor.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

För fem år sedan började Mia Liinason och hennes forskarkollegor att följa aktivister som kämpar för kvinnor och hbti+personers rättigheter i Ryssland, Turkiet och de skandinaviska länderna.

– I dag har kvinnors och hbt-personers rättigheter blivit en geopolitisk fråga av betydelse på en global arena. Alla de här länderna tar väldigt tydlig ställning i frågor om genus och sexualitet, säger Mia Liinason.

Medan de skandinaviska länderna vill vara progressiva föredömen så använder Turkiet och Ryssland frågorna för att ta ställning gentemot väst.

– Jag tyckte att det var intressant att jämföra de här länderna för att kunna ta det övergripande perspektivet på genus och sexualitet, och det finns alltid skäl att bli lite misstänksam när en nation driver en rättighetsfråga. Frågorna drivs ju inte av nationella gränser, vi människor är mycket mer situationsbestämda. De hänger ihop med bredare maktrelationer som flödar över hela jorden, säger hon.

Utmanar moderniteten

Projektet heter ”Spaces of Resistance” och medförfattare är Selin Çagatay som kommer från Turkiet och Olga Sasunkevich som är belarusisk medborgare. Det teoretiska ramverket utmanar samtida uppfattningar om modernitet och tradition som statiska värden. Aktivisterna som intervjuats bor i olika länder, har olika religioner och väldigt olika förutsättningar – samtidigt som det finns en samhörighet. Idag är det undersökande arbetet färdigt, nu pågår färdigställandet av en bok, artiklar och en tecknad film som ska göra en jämförelse av 8 mars lättillgänglig för allmänheten. ETC Göteborg har fått läsa det första kapitlet i den kommande boken, men den stora frågan är såklart vad forskningen kommit fram till.

– Det finns en diskussion om att kollektiv kamp är mest effektiv om man är många som protesterar mot en orättvisa och att möjligheten att skapa förändring handlar om hur många man är, men vårt projekt bryter upp den idén. Förändring kan starta i en enskild individ och sprida sig till flera. Den kan också röra sig mellan olika nivåer från det lokala och nationella till det transnationella, säger Mia Liinason.

Oväntade skillnader

Idén om ”slacktivism”, att digital aktivism kräver liten insats och är lite oengagerad och passiv, stämmer heller inte med resultaten. Snarare verkar ny aktivism som hänger samman med gamla rörelser hänga samma med offlinevärlden och ha stor potential när den riktas mot frågor som berör många.

Längs vägen har forskarna stött på oväntade skillnader i utgångspunkt sinsemellan. Hur fungerar ett Pride-tåg till exempel.

– Selin frågade vem som går först i ledet här, säger Mia Liinason och konstaterar att de sedan fick reda ut en viss förvirring.

I Turkiet är det de aktivister som är beredda att ta fajten med de poliser som väntar med höjd batong.

– I mitt exempel i Norge är det personer som vill synas i medierna. Där är snarare frågan vilka som går sist i ledet och döljer sig, eftersom det är så stor uppmärksamhet och de inte vill hamna med sin bild i tidningen, säger Mia Liinason.

Börjat ta hjälp på plats

Organisationer som RFSL och Sida har allt mer börjat ta hjälp från personer i de länder de ger bistånd till, hellre än att låta svenskar formulera problemen på andra platser. Tendensen till en nordisk uppfattning om moralisk suveränitet tar sig dock fler uttryck. I Ryssland och Turkiet kämpar grupper för att bli erkända som civilsamhälleliga organisationer som driver frågor om rättigheter, men förnekas av staten. I Norge finns etablerade organisationer, men där uppstår istället en situation där nya grupper som till exempel samlar nyanlända hbtq-personer har svårt att få gehör från media och politiker.

– Det finns ett narrativ som man väntar sig av personer som söker uppehållstillstånd i Norge. Man förväntar sig en historia där den asylsökande hbtq-personen är ett offer för omständigheterna och att personen ska beskriva sitt hemland som fruktansvärt och tragiskt. Norge ska framställas som räddaren i nöden och man ska vara så tacksam, säger Mia Liinason.

– Det är förstås inte fel att staten och de institutionella strukturerna erkänner och ger utrymme, men det är inte nödvändigtvis lösningen på alla problem. Utan då uppstår nya problem som har att göra med nationens självbild och idéer om andra länder.

Fokus kommer ofta snett

Även solidariska protester, såsom dem mot hur hbtq-personer behandlats i Tjetjenien till exempel, har ofta översatts från de protesterandes egen kontext. Stödet kan förvisso vara välkommet, men om förkunskaper om landet och kulturen saknas så hamnar fokus inte sällan snett.

– Här tänker man att ”de borde vilja kunna leva fritt och komma ut och få manifestera sin kärlek öppet” och så blir det den viktigaste stridsfrågan, fast det i själva verket är långt ifrån det viktigaste frågan för hbtq-personer i Tjejtjenien i Ryssland. Där är det frågor om att slippa stigmatiseringen eller bara att få lov att leva tillsammans med vem man vill och inte att behöva manifestera sig uttryckligen, säger Mia Liinason och tillägger att när tjetjenska hbtq-personer sedan sökte asyl i väst vägrade många att ta emot dem.

Prövande tid

Corona har inneburit en prövande tid för aktivismen. För de som inte till exempel kommit ut med sin sexuella läggning har tillgängligheten på sitt sätt ökat, men samtidigt kan det innebära risker att följa Pride i föräldrahemmet.

– Och i länder som Turkiet är det förenat med risker att vara i digitala rum, för att du där kan lämna spår som gör att det är lätt att bli övervakad och hamna på listor hos polisen eller någon annan. Men rörelserna har ju alltid gått mot att vara mer och mer online, även om corona kanske intensifierat det.

Pride i Istanbul bemöttes under flera år våldsamt av polisen på gatan och förbjöds under fem år fram till 2019. 2020 hölls den online och prövades då av internetbaserade attacker. På svenska universitet har det vid flera tillfällen hänt att nedlåtande och rasistiska omdömen getts över Zoom under pågående disputationer. Det finns en nyvakenhet i hur öppna digitala rum ska hanteras för att vara trygga, oavsett storlek.

Utmålas som imperialism

Erdogan och Putin vill gärna utmåla de aktuella frågorna som västerländsk imperialism, men även om idén om ”väst” kan vara enkelspårig så ser Mia Liinason flera exempel på hur aktivister skiljer på västs inflytande och den konservativa agendan. I Turkiet påbörjades böneutrop på oväntad tid så att muslimerna blev tvungna att stanna medan de ickemuslimska fortsatte. Efteråt försökte pressen så split mellan tågets deltagare.

– De muslimska aktivisterna sa att ”Vi tänker inte låta oss splittras med så här enkla medel” utan de höll ihop och stod upp för varandra. Regimerna försöker gärna spela de här korten, men aktivisterna är mer insatta och smarta än så och går inte på sådana enkla.

Islamofobin är framträdande

Även styret i Polen och Ungern vill måla ut rättighetskampen som ideologier från en arrogant nyliberal elit från väst. Forskarna konstaterar att alla aktivister måste förhålla sig gemensamt till ett konservativt motstånd – och till nyliberalismen.

– Nyliberalismen hänger ihop med allting eftersom det är en förutsättning för vårt politiska och sociala sammanhang i dag. Eller rättare sagt frånvaron av det sociala, därför att nyliberalismen handlar mycket om att individualisera och slå sönder eller bryta ner de strukturer som funnits i samhället mellan människor, säger Mia Liinason.

Gemensamt för de tre undersökta regionernas i dag är att transfrågan står högt på agendan. Det som sticker ut i Sverige till skillnad från de andra är diskussioner om muslimska kvinnors rätt att klä sig som de vill, kort och gott frågor om slöjan.

– Islamofobi eller antimuslimsk rasism är framträdande i feminismen och i det offentliga samtalet. Det handlar ju om hur vi förstår frihet och autonomi. I båda de här ämnena kommer det nya frågor och det behöver man diskutera mer. Vad betyder det här för den kamp vi drivit i alla år? Att förstå att förutsättningar förändras, det är inte samma som när kvinnor kämpade för rösträtt i början av 1900-talet, nu är vi någon annanstans och vi förändrar vår syn på kön och sexualitet.

Offentliga samtalet en gräns

När hon skrev boken ”Equality Struggles” konstaterade hon att etablerade kvinnorörelser i Sverige satte det offentliga samtalet som en gräns för vilka frågor de anser sig kunna driva.

– De använde det samhälleliga samtalet som någon slags bortre gräns för ”vad kan vi driva för frågor”. Hade alla låtit sig begränsas av det hade man ju inte förändrat någonting, då hade ingen förändring skett.

Rättighetsaktivismen verkar långt ifrån ostört även här och mothuggen är många och aggressiva.

– I samband med den antigenus- eller antifeminismdiskussion som finns, så framställs feminismen väldigt mycket som en enhetlig rörelse där kvinnor som grupp ställs mot män som grupp. Och om man man anser det så är det stort missförstånd. Men jag tolkar det som att det är en del i en strategi i att oskadliggöra feminismen.

Flyttar till Lund

För forskare är det naturligt att lyfta flera perspektiv och att visa på frågors komplexitet. Respektive debattör i offentligheten driver sina frågor från olika positioner, men Mia Liinason tycker att många också försöker ge en varierad bild.

– Feminismen är en väldigt mångfacetterad rörelse vars idéer även många män stöttar och med många uppfattningar om vad som är rättigheter för kvinnor, hur de ska genomföras och vem som ska göra det. Det är ju frågor som alla feminister ägnar sig åt att diskutera och att det finns någon slags rätt och fel i feminismen är ett missförstånd.

Den 1 september flyttar Mia Liinasons professorsstol till Lund. Den genusvetenskapliga institutionen där är större, har knutit till sig många spännande unga forskare och i Göteborg menar hon att den splittrade organisationen gjort det svårt att hålla ihop en forskningsmiljö. Det pågående projektet TechnAct får följa med och knyta samman de båda universiteten. Framöver hoppas hon få genomföra ett projekt som blickar bakåt och jämför hur villkoren för kampen påverkat den.

– Ta Polen som ju var ett land dit svenska kvinnor åkte och gjorde abort för 50 år sedan. Nu är det tvärtom. Hur påverkar det förutsättningarna för rättighetsrörelser att sätta en fråga på agendan och driva den? Att sätta nutida frågor i ett historiskt perspektiv är viktigt för att förstå många av de konflikter som finns i dag. Det hjälper oss att komma ett steg närmare lösningen på dagens problem.

Fakta: Mia Liinason

Bor: Linnéstaden i Göteborg

Gör: Professor i genusvetenskap vid Göteborgs universitet, forskningsledare för TechnAct, vice ordförande för Sveriges Ungas akademi, samt avslutar i år ett femårigt forskningsprojekt som undersöker den transnationella kampen för kvinnor och hbti+personers rättigheter och har finansierats av Knut och Alice Wallenbergs stiftelse. I forskningen har q medvetet inte tagits med på grund av urvalet av frågor.   

TechnAct är en forskningsmiljö och ett samarbete med forskare i informatik. Tre seniora forskare och två doktorander som utforskar samspelet mellan det digitala, sociala och kulturella. Det ska bryta upp gränserna mellan sina ämnesområden och pågår fram till 2024.

1 september startar Mia Liinason som professor på Lunds universitet.