– Det blir lite som att man går från sängen till datorn, och sen sitter man där en stor del av dagen. För mig gör det att jag inte får ro i kroppen, och då har jag svårt att gå och lägga mig, säger Simon.
I skolan kan han lätt tappa koncentrationen, men han mår ändå bättre av vara där, av att behöva ta sig ut och vara aktiv.
– Jag behöver nog rutinerna, men det är svårt att få till dem när jag liksom inte måste. Nu tar jag varje dag som den kommer och försöker hänga med så gott det går, säger han.
För att kunna somna på kvällarna har han börjat äta melatoninmedicin.
– Det är väl för att jag har ADHD också som det är extra svårt. Melatonin är ju inte farligt, men det känns ändå inte bra att behöva äta piller för att kunna sova.
Högre krav
Simon bor tillsammans med sin flickvän som också är hans klasskamrat. Att umgås hela dagarna och även plugga tillsammans tycker han går bra, likaså att få hjälp från lärarna när det behövs. Men det är ändå tufft att själv behöva driva på, att ha disciplinen att hänga med på de digitala lektionerna, och sedan lämna in uppgifter efter i princip varenda lektion för på så sätt få närvaro.
– Kraven är högre nu än annars. Nu händer det att jag sitter till tolv på natten med någon uppgift som jag inte hunnit göra på dagen bara för att få närvaro, säger han.
Hedda Älveby läser även hon på Schillerska, sista året på estetprogrammet. Hon håller med Simon om att det krävs mer nu. Framförallt måste man själv vara drivande i sina studier på ett helt annat sätt än annars.
– Det blir mer eget ansvar. För mig har det inte varit så jobbigt, men det blir väldigt påtagligt att man har olika förutsättningar.
Hedda bor med sin syster och sina två föräldrar, som jobbar hemifrån. Det går bra men är lite konstigt att ses så mycket tycker hon.
– Det är bra på så sätt att jag kan få hjälp av mina föräldrar om jag behöver, och att dom har lite koll på mig. Så är det ju verkligen inte för alla. Men man är familjemedlem hela tiden nu, och ingenting annat. Jag saknar skolans sociala funktion, men vissa drabbas nog ännu mer. Är man inte i skolan är det mycket svårare att snappa upp ifall någon far illa, säger Hedda.
Studenten väntar
Medan Simon förhoppningsvis får gå sitt sista gymnasieår som vanligt, är skolan nart över för Hedda. Att gå i trean blev inte vad hon hade önskat, och studenten lär också bli något form av anpassat firande.
– Det känns lite deppigt faktist, men vad ska man göra. Det var nödvändigt att stänga skolorna.
Men att behöva plugga mestadels på distans har inte bara varit dåligt. Hedda har behövt lära sig att vara flexibel, och insett att distansstudier ändå fungerar. Till hösten har hon sökt en halvfartskurs på distans som hon funderar på att läsa som ett komplement till klassrumsstudier.
– Jag kommer nog plugga i alla fall. Jobba och resa känns inte som att jag vågar satsa på. Ingen vet ju hur det ser ut i höst.
För Simons del väntar sista året. Han hoppas på att det blir ett vanligt skolår.
– Ja, det vore skönt. Och går inte det tycker jag att det lika gärna kan vara distans på heltid. Att ha både och tycker jag bara har varit rörigt.