Små kärnfamiljer i varsitt litet hus kanske inte är formen för framtiden alltså. Gert Wingårdh konstaterar att han har flera bekanta som delat upp sina hus till mindre boenden för att få ha fler människor nära, samt att kollektiv ofta mår bättre i ståndsmässiga gamla våningar än i specialkonstruerade gemensamhetsutrymmen. Oavsett pågående trender har boendets geometri stått sig ganska bra sedan staden Ur uppfördes i Mesopotamien. Där står husgrunder byggda i bränt tegel ännu kvar.

– Om du tar en sådan plan, som är några rum i två våningar runt ett atrium, och möblerar det med dagens Ikeamöbler så är det inget som helst problem. Det är utomordentligt funktionella mått och mått som egentligen styrt bostadsbyggandet under 4 000 år. Sett ur det perspektivet så finns det väldigt liten anledning att tro att inte människan fortgent skulle trivas i rum som är nånstans mellan tre och fyra meter i fyrkant och längd. Där nånstans bör man bygga bostäder och det bör man göra i så varaktigt material som möjligt, säger Gert Wingårdh.

”Jag ser arkitektur som konst”

Det är åtminstone det svar han tror på ”i själen”. Det modernistiska alternativet är 1900-talets funktionalism med ideal som ville krympa utrymmen till minsta möjliga behov. Nära dem skolades han och andra arkitekter, i en ganska tråkig och rationell ingenjörsestetik.

– Då blir det en ekvation att lösa istället för ett psykologiskt problem. Jag ser arkitektur som konst, inte som teknik. Jag ser det som något som löser människans emotionella behov och inte deras fysiska behov, säger han.

Samtidigt är trängsel i allra högsta grad verklighet. Han tar upp till exempel Hong Kong där fyra bunkbäddar på höjd kan rationalisera ner boytan till en kvadrat per person, toalett borträknad. Och japanska studier har slagit fast att 35 kvadrat är en lämplig nedre gräns för ett par.

– Om man då inte tyckte att det fanns så mycket poetiskt i de här rumsligheterna, eller sätt att utvecklas socialt – så skulle man mycket väl kunna tänka sig ett liv där man mer eller mindre bara förvarade sin kropp och skärmen var eskapismen som rymmer alla rumsligheter och kvaliteter. Det är möjligt att vi kan få till en sådan tillvaro, det vet jag inte, säger han.

Vill ha 25 kvadratmeter

Själv vill han gärna ha åtminstone 25 kvadratmeter där han sover. Och toalett till höger sett från sängen. Det låter kanske udda, men det spelar roll för den som ofta vaknar upp på nya platser. Innan pandemin spenderade han fredag och lördag med sin fru Karin Wingårdh i lantstället nära Marstrand, söndag-måndag i lägenheten i Göteborg, tisdag i Stockholm, onsdag i Malmö och torsdagsnätterna i ”valfri stad.”

– I den valfria staden hade jag inget eget umgänge, men i de fyra andra städerna har jag fyra distinkta olika umgängen och kretsar att socialt röra mig i. Det kan bli svårt att på ett emotionellt plan svara på var i dessa fyra ställena jag bor, säger han.

Och för nutidens allt fler nomader är luftmiljö och ljudnivå större frågor, det blir mindre intressant hur lägenheten ser ut och man kan inte ha ägodelar på fyra ställen.

– Det blir nån sorts skärmidentitet som är den tryggheten man har, säger Gert Wingårdh med handen på sin vita mobil som just plingat om ett lunchengagemang.

På grund av pandemin reser han nu inte så ofta till Stockholm, men däremot till Malm­ö. I det långsmala rum som är hans Göteborgskontor är väggarna fulla av böcker och magasin. Ett burspråk vetter mot åsarna, sex våningar ovanför den gamla mattaffären vid Kungsgatans krön. I tre decennier har Wingårdhs haft kontor i samma lokaler. I dag har är de fler än 200 anställda och Gert Wingårdhs medverkan i tv har gjort honom folkkär. Samtidigt väcker han folkets vrede – eller åtminstone irritation. En byggnad som prisas av branschen kan samtidigt vinna omröstningar om att vara det fulaste huset. Och folk bryr sig allt mer.

”Byggs främst schlagerarkitektur”

Över 40 000 ska ha skrivit under det så kallade Arkitekturupproret som efterfrågar klassisk arkitektur. Gert Wingårdh slår fast att arkitekter absolut måste förhålla sig till samhället och börjar rita upp kolumner i sin svarta anteckningsbok. Han antecknar klassisk, modern, gotisk, pittoresk och folklig arkitektur och jämför dem med musik. Att det är fantastiskt att klassisk musik, modern jazz, hiphop, pop och schlager får existera samtidigt och parallellt.

– Det som byggs i dag är främst schlagerarkitektur. Jag gillar inte schlager speciellt mycket, den är enkel att spela och kräver inga speciella utsvävningar. Men det är ganska rimligt att det är schlager för det är lätt att ta in, lätt att utöva och så vidare, säger han.

Han har förståelse för att Arkitekturupproret uppskattar klassisk arkitektur, liknar den vid Mendelssohns bröllopssvit, men en sådan arkitektur kräver mycket utrymme för att hålla symmetrin och förutsätter ornament och annan dekoration.

– Klassisk arkitektur är kanske två, tre, fyra eller fem gånger dyrare än annan, om den ska se ut som den klassiska arkitektur vi tänker på. Och än så länge har vi inte den där 3D-printern som kan göra det för oss.

Han konstaterar att den faktiska efterfrågan från dem som betalar är i det närmaste obefintlig. Därtill är det inte solklart vad som faktiskt efterfrågas.

– Nästa grej är att säga att ”vi menar inte bara klassiskt, utan även jazz och Beatles som är klassisk pop”. Jaha – så ni menar det ni råkar tycka om bland alla stilsorter? Då är det ert stilförtryck som vi ska acceptera. Det var väl inte så demokratiskt, roligt eller trevligt på nåt sätt.

Samtidigt konstaterar han att det finns goda sidor av upproret som ifrågasätter det som är allt för billigt. Att några av de sämsta bostadsområden som uppförts under de senaste 60 åren byggts i dagens överexploatering.

Bostäderna finns redan

I dag har 10 miljoner svenskar 4,8 miljoner bostäder. Till det kommer ungefär 600 000 fritidshus. Nästan en bostad på två.

– Man kan ställa sig frågan – behöver vi bygga så mycket mer? Är det istället en fråga om att återanvända och vidmakthålla? Det är naturligtvis mycket mindre energikrävande att underhålla ett redan byggt betonghus än att bygga ett nytt trähus.

Han menar också att merparten av svensk bostäder redan finns på rätt platser.

– Här går samhället fel just nu. Man säger att det finns en bostadsbrist, det är inte sant. Man säger att alla vill bo i städerna – det är relativt sant. Och så bygger man hus som är alldeles för höga och alldeles för täta – vid de infrastrukturer som man i dag tycker att människor inte har råd att utvidga.

Det låter onekligen inget vidare. Så hur borde man då göra?

– Man ska bygga hus som ska stå under lång tid och som ska uppskattas av många människor. Bland det dummaste man kan göra är att bygga billigt. Skillnaden mellan ett bra och ett dåligt hus i pengar är mellan 10 och 50 procent av kostnaderna. Och även om det skulle vara så mycket som 50 procent dyrare så är det ur ett livscykelperspektiv billigt, säger han.

Bygga energisnålt en hygienfaktor

Synen på vad som byggs och hur har förändrats drastiskt. Wingårdhs arbetar förstås tillsammans med ganska exklusiva byggen, men många ställer nu om till grönare byggnation, om än i olika takt. När Bo01 byggdes i Malmö 2001 så drog en vanlig bostad mellan 200–300 kilowatt per kvadratmeter och år. Bo01 skulle bli den nya hållbara stadsdelen och gränsvärdet sattes till 110 kilowatt per kvadrat, Wingårdhs projekt nådde nästan dit.

– Idag är lagstiftningen 75. Och man kommer ganska ofta till 50. På 20 år har vi inte halverat utan gått till en femte- eller sjättedel. Det är en extremt snabb omställning och att bygga energisnålt är i dag en hygienfaktor, bara i extrema undantag levs det inte upp till det. Det har gått urfort, säger han.

Ett modernt hus ska inte sluka energi. Allra helst ska det förse sig med sin egen genom solceller och annat. Det betyder inte att det inte finns mycket kvar att förbättra.

– I dag räknar man över huvudtaget inte energin som går åt till att bygga. Väldigt ofta står det byggfläktar och de kan ganska ofta dra mer än vad huset kommer att göra under hela sin livstid, säger han.

Han skjuter undan tekoppen och slår upp en bok. Framsidan pryds av ett distinkt ”Fresher” och Gerts numera riksbekanta sandalbeklädda fötter. Femtio projekt mellan 2013 och 2019 lyfts, men det är pärmens bakre insida Gert vill visa. En tunn tårtbit ur en stor svart cirkel är den del av företagets koldioxidutsläpp som kontoret svarar för. Flygresorna har markerats i vitt. Gert pekar på den stora rundeln.

– Skiftar vi från betong och stål till trä så halverar vi det här. Det är eventuellt meningsfullt, säger han och ler.

Gör ni det då?

– Vi föreslår. Det är ju inte vi som bygger våra hus, men vi föreslår det som att vill ni halvera koldioxidutsläppen så bygg i trä. I dag är det lite dyrare men om många gör det blir det snart billigare.

Energisparandet har kommit långt

För att inte ta i för mycket uppskattar ha att en tredjedel nappar. Intresset är stort och växande. Bygger helt i trä gör de inte, stommen med väggar, golv och tak kan konstrueras så, men därtill kommer glas, spik, gips, stål och annat.

– Att komma ner helt till noll tror jag är väldigt svårt, men idag finns en etablerad och fungerande teknologi för att halvera, säger han.

Energisparandet har kommit långt, byggmaterialen är byggandets nya fokus. Och Gert Wingårdh tycker att branschen är extremt snabb på att ställa om.

– Det är fascinerande vilken förändringstakt vi har, säger han och tillägger:

– Allt vi säger om träet är ju jättebra, men det viktigaste man kan göra är att bygga ett hus som inte ska rivas.