Mötet.

2021-07-05 16:22
Som fritidsledare serverar Filip Ekström inga färdiga svar utan vill få eleverna att tänka själva utifrån egna förutsättningar. ”Jag är en social kille som gillar att tjôta.” Bild: Patrik Andersson
Som fritidsledare serverar Filip Ekström inga färdiga svar utan vill få eleverna att tänka själva utifrån egna förutsättningar. ”Jag är en social kille som gillar att tjôta.”
Puffetikett
ETC Göteborg

”Fritidsgården var mitt andra hem när jag var liten”

Hans tatueringar med Nationalteaterncitat gav honom en roll i dokumentärfilmen om det fria teaterkollektivet/rockorkestern och på kuppen blev han ”halvoffentlig”. Men det är inget han funderar över.

För fritidsledaren Filip Ekström är vardagen med eleverna på Jättestensskolan allt.

Ja, eleverna och familjen är allt. Och blåvitt.

I bland händer sånt som sätter spår och hänger kvar. Som när eleverna på Jättestensskolan häromveckan tillsammans med en graffitikonstnär fick gå loss med sprejflaskorna på en av väggarna. Ja, inte någon av de jättestensgråa väggarna på den k-märkta skolbyggnaden men väl på den gamla vaktmästarbostaden ingen bott i på åratal.

Artscape är tillbaka i stan och skolan i Biskopsgården är en av de utvalda platserna. Fritidsledaren Filip Ekström håller i trådarna från skolans sida och förmedlade elevernas idéer om gossedjur och annat skoj till konst­nären som tog dem till sig.

– Det är kul att ta del av projekt som är större än skolan men där elevernas deltagande är så centralt. Det hände just den dagen och fick den här effekten. De ser ju slutresultatet som något de varit med att göra och det är jävligt fräckt, säger Ekström och pekar stolt på den färgstarka väggen.

En annan sån före och efter-grej är när regissören Pontus Hjorthén fick nys om Filip Ekströms tatueringar med citat ur Nationalteaterns låtskatt och ville ha med honom i dokumentären han höll på med. Filmen hade premiär under Göteborg Film Festival och gick också på SVT. Bland alla turer att försöka återförena rockorkestern för att fira 50 år är fritidsledaren som använder deras låtar för att visa eleverna att de är en del av historien det som tar filmen in i samtiden.

Det var inget Filip Ekström ens när han såg den färdiga filmen kunde föreställa sig.

– Absolut inte! Att bli stoppad på stan av folk som uppskattar det man gjort, det är alltid kul, men det hade jag inte räknat med.

Själv förlorade han sig i arkivbilderna från Nationalteaterns tidiga år vid Selma Lagerlöfs torg, där hans mamma hängt som ung. Det var ju hon som satte på skivorna med de fascinerande historierna när Filip var liten. Först långt senare förstod han symboliken.

Han lunkar fram över skolgården med omaka strumpor i badtofflorna. Tjingsar på en lärare och passar med en säker bredsida en förlupen boll till en ung elev.

Att han blev just fritidsledare beror åtminstone delvis på det gamla bananskalet. Han hade drivit något ungdomsprojekt och kaféverksamhet med kids som gjorde samhällstjänst och erbjöds timvik inne i stan.

– Fritidsgården var mitt andra hem när jag var liten och jag har aldrig stämplat ut. Sedan har jag blivit uppskattad för mitt arbete, då är det lätt att stanna kvar. För det är ju inte för pengarna, om man säger så…

Att ha vuxna, vid sidan av föräldrar, omkring sig när man växer upp är viktigt. För Filip Ekström också. Hans pappa dog tidigt och en fritidsledare betydde mycket och de har fortfarande kontakt.

Det gäller att möta eleverna där de är och skapa en gemensam plattform att prata vidare från. Träning och fotboll brukar funka. Och musik.

Filip brukar säga att allt började med proggen, sedan kom punken och nu är det hiphopen som beskriver samtiden. Nationalteatern kan bli en brygga bakåt, inte minst som Kartellen namndroppar dem i ”Haffad” (”samma visa som Nationalteatern men dom hade plakat, vi hade automatvapen”).

– Det är sorgligt att låtarna är aktuella än idag, men det finns också en styrka i det. Det upplevda utanförskapet är relativt likt men man pratar inte om klass utan om identitet. Det blir ju en fara med offermentaliteten, som media också bidrar med i viss mån, att bor du här då är du ett offer. Det vill inte jag att mina elever ska känna.

Gränsen mellan jobb och privatliv kan vara tunn och även om Filip Ekström försöker vara tillgänglig är det svårt att som fyrbarnsfar hänga med till gym och matcher som han tidigare gjort.

Att han har eleverna på sociala medierna ger viss inblick i deras vardag samtidigt som han mest ser de negativa sidorna.

– Jag låter som en gammal gubbe men väldigt många konflikter startar där, det kan räcka med fel emoji för att väcka heta känslor. Och du är aldrig fri, du är alltid under kontakt.

Det påverkar också samtal, inte minst mellan generationerna där ungdomarna många gånger saknar den verbala förmågan att till exempel hantera motgångar. Och i uppehållsrummet har de tidigare så flytande samtalen till stor del tystnat.

Ibland får han höra om hur ”hans kids” hamnat snett på allvar och väcker tankar om han kunde gjort något mer.

– Ja, vad känner man… nästan alltid när man går tillbaka, ja, men jag gjorde nog så gott jag kunde. Det är nog en förutsättning för det här jobbet att man inte blir för personlig och självkritisk.

Och oftast går det ju också bra. Som för tidigare eleverna Alex och Oliver, som också dyker upp i filmen, som startat företag och kommer till Filip för att bolla idéer.

För egen del var han aldrig orolig under uppväxtåren. Däremot har hans dyslexi satt upp hinder, fått honom känna att ”skolan inte är för mig”. Men tack vare specialläraren som orkade traggla med honom pluggade han ändå vidare och i höst hoppas han få ihop en pedagogexamen.

Han har alltid dansat och tränat mycket men nu blir det bara gym ibland när familjelivet tillåter. Men han ser allt med blåvitt.

– Äh, det har gått så dåligt i så många år nu. Tjejen sa till mig att det inte är kul när jag kollar fotboll, ”du blir bara sur”. Det var en tanke­ställare. Jag har alltid varit känslostyrd och blir en person jag inte vill vara, framförallt inte inför mina barn. Då vill man ju vara en stadig snubbe, som man kan vara på jobbet.

Filip Ekström

Ålder: 34 år

Familj: tjej och fyra barn

Bor: Vasastan

Yrke: fritidsledare

Om Filip Ekström vore en popsång skulle han vara: ”Två steg från paradise” av Håkan Hellström