– Det finns en annan identitet som har mycket med land och stad att göra. Ett uttryck man kan höra är att satsningar går till storstäder. Där hamnar vänsterpolitik i ett dilemma, för det spelar ingen roll att vänstern säger att ”om ni röstar på oss så ska vi utjämna klasskillnaderna”. Det urbana rasifieras jämfört med landsbygden och om man ska satsa på förorterna så blir resurserna kvar i storstäderna, säger hon.

Några klara nycklar till förändring utlovas inte, hennes ansats är snarare analytisk. Men ämnet är välutforskat. Catrin Lundström och Tobias Hübinette har strukturerat upp tre perioder av svenskhet. De första är vitt skilda, men har båda gått förlorade.

– Dels den gamla renrasiga, som politiskt sett skapades mellan 1905 och 1968 med rasbiologiskt institut och steriliseringar, säger hon.

Den har en koppling till det folkhemsprojekt som i hög grad format landet och vad vi identifierat som svenskt och som ännu hyllas.

– Det är motsägelsefullt för det fanns många bra aspekter med folkhemmet, men det fanns också en rasaspekt. SD har lagt beslag på folkhemsbegreppet – men de har ju ingen utjämnade politik. Det Jimmie Åkesson tagit upp handlar snarare om en identitetspolitik och om historien, säger hon.

Den andra perioden är den där landet ­Sverige var det goda världssamvetet.

– En rent antikolonial internationell kraft som står upp mot apartheid och stöttar medborgarrättsrörelser. Ett Sverige som var invandrarvänligt och adoptionsivrande, säger Catrin Lundström.

Uppställningen i offentligheten mot rasism var unison, hon exemplifierar med att samtliga partiledare 1985 bar Rör inte min kompis-knapp.

– Idag går det att kritisera självklarheten i att alla inte funderat på sina vita privilegier även om de är antirasister, men nu har inte alla samma knapp och vi är någon annanstans.

Ett land som var slutet, ett som var öppet alltså. Men globalt hände 2001 det som kom att kallas kriget mot terrorismen. För Sveriges del infann sig därefter det som Lundström och Hübinette kallar för ”den vita melankolin. Då SD kom in i riksdagen. Att rösta på SD var en sorts protest, att demonstrera mot dem en annan. Två grupper utkristalliserades som sörjde olika Sverige.

Inte heller där är vi längre. Landet delades åter i och med flyktingkrisen 2015.

– Från 2015 tänker vi att vi är i en transitionsperiod och inte vet vart vi ska ta vägen. Det är tvärvändningen i migrationsfrågan där vi inte kunde upprätthålla det öppna Sverige och där Socialdemokraterna på ett sätt sa att ”nu överger vi det och försöker hantera och skydda det vi har”, säger hon.

Det gamla världssamvetet solkades ner och idag menar hon att den svenska självbilden inte är så mångkulturell som den borde vara.

Identitetsskapandet har, enligt hennes forskning, inte bara varit problematiskt för den vithetskramande högern genom tiderna. Också den antirasistiska rörelsen drevs i stort på av vita aktivister under en lång tid. Ett resultat av det är en ängslig begreppsförvirring kring ras-begrepp och svenskhet. Vi saknar rent av givna begrepp om minoriteter. Catrin Lundström menar att det vi inte pratar om inte ”finns”, samtidigt som det ofrånkomligt är så att segregationen leder till att icke-vita drabbas hårdast. Catrin Lundström ser att den antirasistiska rörelsen nu börjar bli mer blandad och det är positivt.

– När vita människor går ut och säger att ”jag är antirasist” men inte pratar om sina vita privilegier blir det mer fokus på sig själv än på andra.

Idag är den svenska självbilden långt ifrån gemensam-knapp-självklar. Och den senaste tiden har begreppet svensk verkligen ställts på sin spets i och med diskussionerna om personer som vill återvända efter att ha varit anslutna till IS. Catrin konstaterar att att hon inte har lösningar, men att vi inte längre kan se kriget mot terrorismen som något som bara händer ”där borta”. Sverige är en del av världen och lever med samma problem.

– Nu får vi en koppling. Det här är göteborgare och de pratar svenska. Det är klart att man måste fundera på hur det här har kunnat ske i Sverige. Vi lever i en tid där vi möter utmaningar och måste söka nya svar. Uppenbarligen finns det något här som ger en koppling mellan Göteborg och kalifatet. Där uppstår en massa frågor, säger hon.

Å andra sidan saknar den brutala extremismen inte uppmärksamhet. Det gör däremot mångkulturen i sin vardagliga fredliga form och det offentliga kändisrummet är enligt forskarna ännu i stor utsträckning vitt. För att en gång nå en bild av vilka vi är idag tror Catrin Lundström att förändringen kommer genom folkligheten.

– Jag kan tycka att Melodifestivalen fungerar som ett sätt att få en plats. Jag skulle tippa på att många andragenerationare och minoritetssvenskar ser Melodifestivalen som en väg in i svenskheten. Om en tredjedel har utländsk bakgrund så måste de dyka upp någonstans.