–  Vi arbetar med alla utsatta EU-medborgare men har ett särskilt fokus på den romska minoriteten. Och det är 800 år av europeisk historia. Vi kan inte göra enormt stor skillnad, men vi kan försöka vara del av den historia som är precis nu, säger Ulrika Falk som är verksamhetschef för Räddningsmissionens arbete med utsatta EU-medborgare.

Liksom andra idéburna och frivilligorganisationer tycker hon att det finns hål att täcka i samhällets skyddsnät.

– Vi ser att fler faller utanför systemet och att det offentliga inte räcker till. Där är det idéburna samhället en otroligt viktig aktör. I min värld är det inte meningen att de idéburna ska bära upp vår välfärd eller bära upp dem som faller utanför systemet, utan vi behöver ha ett samhälle som fångar alla och där mänskliga rättigheter är en självklarhet, säger hon.

Hon konstaterar att människor kommer att tvingas sova utomhus i Göteborg i natt och att det rimmar illa med de FN-konventioner om mänskliga rättigheter som Sverige undertecknat.

Försöker kartlägga situationen

Ett problem är att information om rättigheter och stödutbud inte når fram. En del grupper har egentligen rätt till ett antal stödinsatser, men inte minst de som befinner sig i ett svårt missbruk eller har en svår psykisk problematik hamnar ofta inte där hjälpen finns.

Ulrika Falk menar också att det saknas en omfattande systemuppdatering och en verklighetsanpassning till att nya grupper behöver hjälp. Tanken med försörjningsstöd är till exempel att vara en akut insats för en kortare period.

– Men många barn i Sverige och Göteborg växer upp under väldigt fattiga förhållanden. Under hela uppväxten tvingas familjen av olika anledningar att leva på försörjningsstöd och det innebär en relativ fattigdom för de barnen, säger Ulrika Falk.

Det är inte ovanligt att det praktiska ansvaret för sociala insatser förflyttas från det offentliga till frivilligorganisationer. Ibland öppnar det i praktiken för möjligheter att hjälpa fler, ibland är det den enda hjälp som erbjuds.

Räddningsmissionen har ett så kallat idéburet offentligt partnerskap, IOP, vilket innebär en samverkan mellan stad och organisation. Det betyder att staden betalar för att Räddningsmissionen ska upplåta nattplatser med mera. Ansvaret gäller dock inte all akut hemlöshet, kommunen har också egna boenden.

– Nu har vi en lokal på Hisingen för nattvila och jag har märkt att många larmat oss de sista veckorna när vi inte haft öppna kyrkor. Det är socialarbetare, myndighetsarbetare och frivilligorganisationer som säger att behovet är otroligt stort av nattplatser.

Så socialtjänsten larmar er?

– Ja, det är därför jag vill kartlägga situationen. Det skapar en fruktansvärd ångest för dem som möter utsatta människor att inte ha någonstans att hänvisa dom. Så brutalt är vårt samhälle, det saknas tillräckliga insatser och hjälp. Ibland kvalificerar sig inte människor till att få hjälpen men de facto är det så att människor sover ute och det gör såklart väldigt ont hos dem som möter dem, säger hon.

”Tär på hälsan att vara hemlös i Sverige”

Under denna och nästa vecka tid ska frivillig­organisationer i samarbete med staden försöka få en lägesbild av behoven. Vad saknas för dem som egentligen har tillgång till det offentligas stödinsatser och hur många personer ur vilka grupper befinner sig i akut hemlöshet.

Papperslösa och ensamkommande flyktingungdomar med oklar juridisk status lever i en svår social situation. Ulrika Falk uppskattar att ett par dussin unga skulle behöva kvalificerade insatser för att försöka säkra att de inte hamnar i kriminalitet eller missbruk.

Generellt vill Räddningsmissionen gärna se en mer omfattande planering för de individer som söker hjälp, att individen får hjälp att lista behov men också egna möjligheter som hen kan påverka sin situation med.

– Alla människor har resurser själva och de behöver stärkas. Och människor har en längtan efter att förändra sitt liv och leva ett tryggare liv. Jag tycker att vår och egentligen också kommunens uppgifter är att vara ett stöd för dem och på så sätt undvika inlåsningseffekter, säger Ulrika Falk.

Sveriges system med personnummer ställer till det för flera grupper som kommer utifrån. Utan ett sådant är det svårt att starta ett bankkonto och det i sin tur gör det komplicerat att få ett jobb. Den fria rörligheten som ska gälla Europas invånare beskärs på så sätt av byråkrati.

Ibland framförs argument om att hellre hjälpa i hemlandet men Ulrika Falk menar att ingen hon träffat på, varken här eller under sina resor till Rumänien, sprungit på några idéburna organisationer och då särskilt ingen svensk. Brottsligt utnyttjande av tiggare menar hon är synnerligen ovanligt och de pengar som stoppas i muggar går direkt till upprustning av bostäder och en väg ur fattigdomen. Vad som saknas är ambitiösa och långsiktiga krafttag.

– Jag tror inte på att lägga över fattigdoms­bekämpningen på idéburna organisationer. Alla EU-länder har en nationell strategi för inkludering av romska minoriteter. I diskussionen om utsatta EU-medborgare så behöver Sverige titta på den forskning och de strategier som finns i Europa. Inte isolera det till en fråga som man distanserar sig ifrån och kopplar ihop med tiggeri, utan ta det seriöst som ett demokratiskt förnuftigt samhälle och arbeta för att häva fattig­dom, säger hon.

Att färre söker sig hit från Rumänien och Bulgarien jämfört med under åren 2013 och -14 kan bero på en hel rad orsaker. En del orkar helt enkelt inte längre, det är tärande på hälsan att leva som hemlös i Sverige. Ulrika Falk menar också att de skänkta pengarna verkligen hjälpt många, att den ekonomiska krisen på andra håll avtagit och att många har fått jobb och tagit sig ur gatumiljön. Därtill har det kontantlösa samhället och en repressiv ton gjort att människor skänker mindre pengar i dag.

Krävs mer av myndigheterna

Engagemanget lever hos aktörer som arbetar direkt med den berörda gruppen, men tyvärr menar Ulrika Falk att kunskapsnivån i allmänhet och hos myndigheter inte höjts särskilt mycket under de tio år hon arbetat med frågan.

– Vi har en lång historia i Europa av antiziganistisk politik och det är viktigt att myndighetspersoner har ett klokt sätt att se på både lagstiftning och minoritetsfrågor. Och vi har ju i Sverige en vitbok för hur vi behandlat Sveriges romer – vi vill ju helst inte behöva skriva en vitbok till. Hur myndighetspersoner utrycker sig är viktigt för hur politiken förs och för hur allmänheten uppfattar frågorna.

Vad som däremot har gått framåt är det praktiska arbetet på plats. Ulrika Falk menar att det finns ett bra samarbete med Social resursförvaltning i Göteborg och att det förs konstruktiva diskussioner. En pågående framåtrörelse gör att det går att påverka på sikt.

– När vi 2013 öppnade öppna förskolan hade vi identifierat 65 eller närmare 70 barn mellan 0–17 år som levde helt under radarn och inte gick i skolan, inte hade kontakt med BVC och så. Nu går de barnen i skola, här eller i sitt hemland. Föräldrarna har många gånger fått ett jobb och etablerat sig här, eller så har man åkt hem och försökt skapa ett bättre liv där. Så tillsammans med Göteborgs stad har vi kunnat hjälpa en hel grupp barn till ett lite bättre sammanhang. Så ser det inte ut över huvud taget i andra städer. Det känner jag mig tacksam för och det ger mig hopp.