Nyheter.

2020-08-28 09:20
  • Bild: Christian Egefur
  • För behovsanställda förvrängs arbetsfri tid från att vara fritid då personen alltid måste vara beredd att jobba.   Bild: Arkiv
    För behovsanställda förvrängs arbetsfri tid från att vara fritid då personen alltid måste vara beredd att jobba.
  • I takt med att tjänstesektorn tagit över efter industrin har efterfrågan på flexibel arbetskraft ökat. Och regelverken har anpassats därefter.   Bild: Pressens bild/TT
    I takt med att tjänstesektorn tagit över efter industrin har efterfrågan på flexibel arbetskraft ökat. Och regelverken har anpassats därefter.
Puffetikett
ETC Göteborg

”Arbetsgivarna får något gratis och det får de på de behovsanställdas bekostnad”

Alltid redo, stressad, under ekonomisk press och med en krympande känsla av självbestämmande. Behovsanställda ”säljer” en flexibilitet, men får inget för det. I dag disputerar Johan Alfonsson med en sociologisk avhandling som också är en samtidsskildring av kapitalism.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på ETC Göteborg!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

För att pengar ska växa maximalt behöver produktionen slimmas. Mindre lagerhållning och mindre fasta utgifter är mumma för värdemaximeringen. Fast då räknas inte mänskliga värden. Och det är där de behovsanställda kommer in i bilden. För det är då rakt inte de anställdas behov det är tal om i begreppet. Eller jo, till en början kan det vara så.

– Vissa kan verkligen använda friheten i anställningen medan andra plågas så att de känner att de står vid en avgrund på nåt sätt. Jag blev intresserad av vad skillnaden berodde på och kom då till den ekonomiska grunden. Även de som sa att ”det här är bra för mig, det är här jag vill vara” upplever en ekonomisk utsatthet och var tvungna att leva väldigt snålt. Det är intressant att det finns en dubbelhet och att det i det negativa finns tydliga gemensamma upplevelser, säger Johan Alfonsson.

Hans avhandling handlar om hur dagens behovsanställningar uppstod, samt om vad de innebär för de tillfälligt anställda. Han upptäckte till en början att spannet mellan de som kände sig tvingade och de som såg fördelar med att inte vara bundna var stort.

Men för de som vill kunna tacka nej till att jobba ligger fördelarna inte i själva arbetet, utan i att prioritera andra värden. Och många väljer inte själva anställningsform.  Johan Alfonsson delar upp gruppen i tre: nomadanställningen, den stående inhopparen och det informella vikariatet. De första hoppar runt mellan flera arbetsgivare och har inga garantier alls, medan den sista gruppen har ett informellt löfte från arbetsgivaren om ett visst antal timmar.   

Gemensamt har de att arbetsgivaren köper deras arbetskraft bara när de vill.

– Detta är ju jättebra för företag som kan använda det, det är som att man har jouranställda, fast man betalar inget för dem, och så kommer de in och jobbar precis när man behöver. Arbetsgivarna får något gratis här och det får de på de behovsanställdas bekostnad som betalar för detta med den här otryggheten.

Arbete måste gå före allt

För den som har en ekonomiskt trängd situation och saknar schemalagda timmar måste arbete gå före allt. Fritid åsidosätts och planer svårliggörs. Johan Alfonsson kallar det ”ofrihetsskapande”. En av dem han intervjuat ger en bekant bild av hur hon går upp sex varje dag för att sitta och vänta på ett sms om att kanske infinna sig på jobb klockan åtta. Förhoppningsvis är det inte för långt bort, eller för snart efter att meddelandet kommer, så att hon kan hinna i tid. Därtill måste hon hoppas vara först med att svara, meddelandena om ett tillfälle skickas ofta ut till många samtidigt.

Tryggheten kompromissas. Försörjningsstöd kräver att du inte tjänat ”för mycket” tidigare månader och den obekanta framtiden kräver att personerna hela tiden har en ekonomisk beredskap.

– Det gör att otryggheten smetar ut sig och bli oberoende av om de lyckas få en massa timmar en månad, säger Johan Alfonsson.

Väl på det tillfälliga arbetet står de behovsanställda längst ner i rang och längst bort från att påverka arbetet. Alienation är inget otvetydigt begrepp, men i fallet behovsanställda är det nästan oavsett tolkning påtagligt. Johan Alfonsson menar att det inte är riktigt så enkelt som att individen väljer själv, eller bara är i händerna på arbetsgivaren. Genom avhandlingen upptäckte han att självbestämmandet krymper även för dem som själva sökt sig till anställningsformen.

– Det finns de som säger sig vilja vara i anställningen för att kunna öka sin frihet, som säger att ”jag vill inte ha en tillsvidare­anställning för då måste jag jobba fem dagar i veckan och kan inte själv bestämma när jag är ledig” och så vidare, säger han.

Och för den som hör till kategorin informellt anställda, eller har stora ihopsparade ekonomiska buffertar kan det fungera.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

– Men om man inte har det så blir friheten till intet för det finns ingen möjlighet till att tacka nej till arbete när man vill göra något annat. Man måste hela tiden var redo att tacka ja till timmarna, säger Johan Alfonsson.

”Tappar kontrollen över livet”

Möjligheten att få eller kunna låna pengar av närstående spelar också in. Men samtidigt som det kan minska oron kan det upplevas som förnedrande. Känslan av såväl självbestämmande som vuxenblivande minskar för den stora del av gruppen som utgörs av unga vuxna. Johan Alfonsson menar att de som inte själv kunnat välja sin situation tappar kontroll över sina liv.

– Om man förlorar sitt självbestämmande och blir alienerad så innebär det att man får stora problem att planera sitt liv och tappar kontrollen över livet. Givet det blir det svårt att skaffa ett förstahandskontrakt, skaffa barn eller att veta över huvud taget vad man kommer att göra framöver. Det blir väldigt svårt att planera långsiktigt och man lever ur hand i mun. Det finns en kortsiktighet som man tvingas in i. För att kunna jobba så kortsiktigt blir livet också kortsiktigt, säger han.

Först förvrängs arbetsfri tid från att vara fritid då personen alltid måste vara beredd att jobba. Vänner slutar räkna med att personen kan hänga med på sociala aktiviteter och den verkliga fritiden förvandlas också till ett kalkylerande.

– Jag tycker själv att det känns orimligt att vi har anställningar som gör att människor lever under de här villkoren. Återkommande berättelser är att folk inte kan sova, det ekonomiska ligger och gnager om hur de ska försörja sig. Varje sak de köper har de dåligt samvete för, för de kanske borde spara till nästa månad när de inte får nån lön. Det är inte återkommande, men exempel som kan vittna om otryggheten är personer som varit med i medicinska experiment för att få in pengar. Och det finns de som kalkylerar sitt näringsintag för att se vad den mänskliga kroppen behöver få i sig för att fungera, sedan åker de till ställen där man kan köpa de matvarorna billigast.

På en arbetsplats tar det tid att räknas in och bli uppskattad. Den som rings in bara vid behov, inte sällan då resten av personalen till exempel ska ha APT, är inte en del i gänget. De släcker bränder och håller ställningar. Inget mer. Först när det närmar sig de så kallade informella vikariaten uppstår jobbsituationer där vidare kompetenser uppskattas.

Under tiden allt detta pågår gäller det därtill att göra ett gott intryck.

Industrin kunde inte ställa om

Hur blev det då såhär? Johan Alfonsson vänder blicken bakåt till en tid då ekonomin bars av industriproduktion som massproducerade standardiserade varor. På 1970-talet uppstod en kris, konsumtionsmönster förändrades och industrin kunde inte ställa om – kapitalet växte för långsamt.

Lösningen blev att göra kapitalet mer flexibelt.

– Tjänstesektorn har vuxit för att den kan ställa om mycket snabbare än industrin, som kräver stora investeringar. Den produktion som sker idag är en just-in-time-produktion. Man producerar så nära att efterfrågan uppstår som möjligt och minskar lagerhållningen så mycket man kan. Det kräver också att det finns anställda som är villiga att hoppa in ­precis när efterfrågan uppstår. Det kräver rörlighet bland anställda, att det finns arbetslösa som kan hoppa in, men också att man har lagar som tillåter den här typen av flexibla ­anställningar.

”Fanns en stor konsensus”

Och nu har vi ju det. Johan Alfonsson konstaterar att den första ändringen skedde 1996, då regeringen Persson påbörjade arbetet med en uppluckring av Lagen om anställningsskydd utifrån tanken att rörligheten behövde ökas. Även om den ”fria visstidsanställning” som Socialdemokraterna röstade igenom 2005 aldrig ratificerades så konstaterar han att den ligger bra nära den ”allmänna visstidsanställning” som Alliansen fick igenom året efter.

– De skiljer sig inte så mycket åt, maxtiden för den fria visstidsanställningen var 14 månader och för den allmänna visstidsanställningen blev det 24 månader. Det fanns stor konsensus bland partierna att göra den här typen av ändringar. Även fackföreningsrörelsen var med på den fria visstidsanställningen. Men nu har de ju bytt fot. Nu är både Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen emot den allmänna visstidsanställningen, säger han.

Idag är frågan brännande inte minst inom LO-förbunden och det som var tänkt som möjliga tillfälliga lösningar utnyttjas till max inom vissa branscher.

Kräver annat produktionssätt

Vad vore då alternativen? Johan Alfonsson konstaterar att det är politiskt. Att begränsa anställningsformen och att förändra lagen till exempel. Att komma runt att vi arbetar i första hand för att få pengar snarare än för några andra värden skulle kräva ett annat produktionssätt än det kapitalistiska.

– Vi människor har på många sätt förlorat kontrollen över vårt arbete och vårt samhälle, vi domineras av värdeskapande och det blir nästan som en gudomlig makt som vi måste underkasta oss. Men det här är ju mänskliga sociala relationer som samhället består av och som går att förändra. Ett annat möjligt sätt skulle vara att ­istället  för värde och vinst sätta en mänsklig behovstillfredsställelse först och på det viset kunna öka människans kontroll över sitt varande. Om man ­istället demokratiskt skulle komma överens om målet med varför vi arbetar. Och man skulle kunna arbeta mycket mindre, säger han.

I ett system där människor inte styrdes av oro för hur deras tid skulle kunna omsättas till pengar kunde ett arbete som försvann rent av vara positivt – vi skulle kunna dela på jobben. I det rådande systemet ser han möjliga konkreta lösningar för att hjälpa dem som med rådande lagstiftning förlorat kontrollen över sina liv.

– Att underlätta för den här gruppen, som kan leva i otrolig osäkerhet, handlar om att erbjuda arbetslösa och deltidsarbetslösa en generös typ av arbetslöshetsförsäkring eller något man kan kalla medborgarlön till dem. Det handlar om att utvidga arbetslöshetsförsäkrningarna så att de här personerna vet om att de klarar sig från månad till månad.

Johan Alfonsson

Bor: Göteborg.

Gör: Universitetslektor i Halmstad och Borås.

Aktuell: Disputerar på Göteborgs universitet i dag med sociologiavhandlingen ”Alienation och Arbete. Unga behovsanställdas villkor i den flexibla kapitalismen”.