Debatt. .

2013-11-07 17:05

Vi förlorar våra rättigheter

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Svenskar har knutit handen i fickan alltför länge. Nu måste vi kämpa för välfärden, skriver Majsa Allelin.

Vi har följt Skolfesten där tusentals elever (bostavligen) tvingas betala priset för deras utkonkurrerade skolor, vi har sett hur Carema behandlar sina vårdtagare och vi har sett hur miljoner plockas ut i vinst av vårdbolaget Attendos ägare. Så har nu ännu en skandal om friskolorna blossat upp, senast i Uppdrag granskning. Skrämmande får vi se exempel på hur skolor sorterar elever beroende på hur ”attraktiv” och ”effektiv” eleven är. 

Detta är dock tyvärr inte en skandal. Detta är en väldigt liten del av en mycket större skandal; nämligen den svenska välfärdspolitiken. 

Sedan början på 90-talet har ansvar förskjutits alltmer i skolan, huvudsakligen organisatoriskt genom kommunaliseringen och friskolereformen, men också inomorganisatoriskt genom läroplanerna (som nu ska inkludera ett entreprenöriellt lärande), Rutavdrag för läxhjälp och en skollag som tillåter skolor att böta föräldrar till skolkande elever (!).  

Denna ansvarsförskjutning är dock inte isolerad till skolans värld. Vi ser det i sjukförsäkringssystemet, pensionen, vården, bostadsmarknaden och inte minst på arbetsmarknaden. Det stavas: New Public Management. En marknadsekonomisk styrningsmetod för att effektivisera offentlig verksamhet. 

Så, har detta önskade ansvar tagits då? Ja, ganska mycket skulle jag vilja hävda.  Reform efter reform har fått ta plats och skapat ett land i världsklass när det gäller växande klassklyftor. Sverige är ju faktiskt internationellt unikt när det gäller att låta riskkapitalister profitera på offentliga pengar. Så här skriver det brittiska konservativa regeringspartiet som är en av de som influerats mest av ”den svenska modellen”:  

”The country that provides the closest model for what we wish to do is Sweden… unlike in Sweden, the schools won’t be able to make a profit.” 

Ni ser ju! 

Det svenska folket har tigit, svalt och knutit handen i fickan alltför länge. För många har 500-lappen varit mer lockande och ”invandraren” har gjorts till problem. 

De senaste åren ser vi dock välfärdskamper föras på sina håll. Jag själv, med många, är och har varit aktiva för att kräva våra medborgerliga rättigheter. Vi ser motstånd som exempelvis Folkkampanjen för gemensam välfärd, Alby är inte till salu!, Pennygångens Framtid, Pantrarna – för upprustning av förorten, Megafonen och så vidare. Civilsamhället lever och kämpar. Men var är den formella politiken som ser och hör detta? Var är det tydliga alternativet någonstans? 

Istället ser vi hur ett mer dystert svar på klassklyftornas fascistiska konsekvenser, som florerar runt om i hela Europa i takt med krisen, ökat inom den formella politiken. 

Företag och kapitalister har ingen skyldighet att tillgodose folkets rättigheter, det är staten som reglerar dem och eftersom det offentliga inte längre är utförare av välfärdsfrågorna kan staten inte heller hållas ansvariga för dessa ständigt ”enskilda fall”. Den borgerliga politiken fråntar alltmer våra medborgerliga rättigheter och reducerar de till konsumentskyldigheter. När staten väl agerar sker det som ett plåster på såren. Exempelvis upprättas 2006 en förstärkt skolinspektion som ska granska skolorna på grund av den bristande likvärdigheten, med andra ord en reaktiv lösning. 

Den svenska välfärdsstaten har en lång historia bakom sig med en arbetarrörelse som låg till grund för de rättighetskrav som ställdes. Den svenska välfärden är på intet sätt given eller av naturligt tillstånd. Det är ett resultat av aktiv kamp som också var knuten till den formella politiken. 

Likaså är dagens nyliberalism en aktiv politik. Ett effektivt sätt för Anders Borg (M) med flera har dock varit att osynliggöra just detta. Liberalismen framställs som det enda rationella alternativet och vägen framåt. Eller vänta, det är inte ens ett alternativ, vi har inget val – det måste bara ske! Annars skulle väl ändå inte Socialdemokraterna också vilja detta? (Vilket i sig är otroligt paradoxalt med tanke på att den ideologin vilar på friheten att välja.) Vid förespråkandet av något annat anklagas man för att vara naiv och bakåtsträvande. 

Vi kan angripa detta problem på två sätt, ett: empiriskt; alltså att vi vänder oss till våra älskade siffror som svart på vitt visar var vi befinner oss, att klyftorna ökar, att skolresultaten villkoras i allt högre grad av dina föräldrars utbildningsbakgrund, att det i vissa skolor är runt 30 procent som går ut med fullständiga betyg och andra runt 90 procent. Att det i snitt skiljer sig nio levnadsår mellan en som bor i ett fattigt och rikt område. Eller så kan vi angripa frågan genom två: det som borgarna lyckats göra allra bäst, övertygelse och människosyn.  

Nina Björk brukar vara duktig på att påminna oss om att inte hamna i högerns fälla, att inte gå på eller ödsla tid på att villkoras av högerns retorik och agenda. Hon menar att vänstern istället borde ägna tid åt att formulera egna visioner. Jag tror detta är sant. Vad är det värsta som kan hända? Att bli kallad naiv och okunnig? Ett enkelt exempel: se bara på SD, de har inga siffror som kan bekräfta deras övertygelse och människosyn – ändå lyckas de få människor att tro på dem. Varför skulle inte ett icke-fascistiskt alternativ också kunna få det i så fall?  

Någonstans har vänsterns logik varit att; men bara om vi kan visa på hur illa det faktiskt är, så kan vi börja prata visioner sen. Frågan är bara om inte vänsterns rädsla inför att låta naiv växer sig ännu större ju längre tid vi låter nyliberalismens politik normaliseras.                                                           

Majsa Allelin, Doktorand på Institutionen för socialt arbete, på Göteborgs universitet. Hon studerar, utifrån ett intersektionellt perspektiv, hur elever i det svenska utbildningssystemet förväntas ta eget ansvar för sin skolgång samt hur elever förhåller sig till detta.