Hoppa till innehållet

ETC Göteborg

Debatt: Vi feminister behöver förebilderna i Afrin

Bild: Foto: Martial Trezzini

ETC Göteborg.

När inte ens säkerhetsrådet kan fördöma Turkiets flygattacker som nu riktas mot Rojava, är det hög tid för oss feminister att göra det vi kan.
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte ETC Göteborg som står för åsikten.

Efter den arabiska våren och mitt under ett pågående inbördeskrig i Syrien drog Assadregimen tillbaka sina styrkor från den kurdiskdominerade regionen Rojava. I stället för att utropa ett självständigt land beslutade kurderna att bilda en statslös demokrati genom autonoma kantoner, en decentraliserad form av konfederalism. I dag finns hundratals demokratiskt valda råd i städerna och byarna från Afrin till Direka nära gränsen mellan Turkiet och Irak. Rojava, som främst kännetecknas av sin framgångsrika kamp mot Islamiska Staten, kan vara på väg att bygga den första feministiska demokratin i världen.    

I enlighet med Rojavakantonernas lagstiftning ska samtliga kommuner ledas av en kvinna och en man. På bara några år har regionen byggt upp jämställda akademier, tribunaler, kooperativ, kulturhus, skolor, säkerhetsstyrkor och militära enheter, mitt under ett pågående inbördeskrig. Asya Abdallah, som anses vara vår tids motsvarighet till Rosa Luxemburg, är det kvinnliga språkröret för PYD. Som partiledare och kvinna har hon det sista ordet i varje beslut som måste fattas av partiledningen. Hon berättar att kampen inte längre handlar om att frigöra sig från decennier av politisk och ekonomisk marginalisering av Baathregimen i Damaskus. Kvinnorna ska ta chansen att forma ett nytt samhälle som också omdanar männens patriarkala ordning.

”I över hundra år har män format samhället vi lever i och de har misslyckats. Här står vi i en kapitalistisk världsordning som förgör klimatet och förslavar kvinnan. De sekulära rörelserna har trätt tillbaka och fundamentalistiska islamistiska krafter styr. Vi behöver sätta kvinnans frigörelse i främsta rummet. Därför utkämpar vi inte bara ett krig, vi ska bygga ett nytt samhälle.”

Det är nästan svårt att ta in hur pass radikal Rojavaförvaltningen är. Kvinnor har samma ägande- och arvsrätt som män, tvångs- och barnäktenskap är strikt förbjudet, könskvotering råder på alla politiska nivåer och kravet på militärtjänstgöring gäller lika mycket för män som för kvinnor. Asya Abdullah menar att det är en pinsam föreställning att kvinnor skulle vara sämre i krigsföring.

”Ha! Du kommer få se! Det är de kvinnliga styrkorna som kommer att frigöra Raqqa.”

I efterhand visar det sig att hon hade rätt. Den 21 oktober 2017 tågade YPJ (kvinnornas försvarsenhet) in i Islamiska statens huvudstad. Frigörelsen av Raqqa är en avgörande vändpunkt i kampen mot IS som har förlorat betydande landområden, både i Irak och Syrien. I en tid då administrationen stabiliserats, fastän det ständigt råder brist på mat och förnödenheter, växer oron hos grannen Erdogan. Rojava kliver nu in i de syriska fredsförhandlingarna efter flera års motstånd av sunnitiska rebeller och den turkiska offensiven i Afrin har skapat splittring hos den syriska oppositionen. Erdogan, som nu ser ut att locka allt fler nationalistiska röster inför valet år 2019, har lanserat bombräderna som ett svar på det ”kurdiska hotet mot den turkiska nationella säkerheten”. I själva verket handlar det om den nya geopolitiska situationen som växt fram sedan USA lanserat nya planer på en gränsstyrka. Alldeles ensamma står nu Rojavas kvinnor i ett tvåfrontskrig mot turkiska statens flygangrepp och Islamiska statens sista möjlighet till landvinning.  

I dagarna har jag tänkt mycket på mitt möte med Asya Abdallah. Hennes strävan att bygga ett feministiskt samhälle och ge feminismen ett ansikte bland fundamentalisterna i Mellanöstern, har av någon ogrundad anledning hamnat i skuggan här i väst. När inte ens säkerhetsrådet kan fördöma Turkiets flygattacker som nu riktas mot Rojava, är det hög tid för oss feminister att göra det vi kan. Inte nödvändigtvis för att Rojavas kvinnor skulle behöva vårt stöd, utan mest för att feminister världen över behöver radikala förebilder.

Lawen Redar  (S), Riksdagsledamot

Ämnen i artikeln

00:00 / 00:00