Debatt. .

2013-10-31 16:34

Vem har rätt att bo?

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Tak över huvudet och trygghet är mänskliga rättigheter som jag förväntar mig ska uppfyllas i Sverige, skriver Marina Dubois. Bostadspolitiken har dock resulterat i sådana brister att boende snarare blivit en klassfråga, än en självklarhet.

Under 1960-talet var det ont om bostäder och det löstes med det så kallade miljonprogrammet. På tio år skulle en miljon bostäder byggas för att råda bukt på problemet. Idag står vi inför liknande problem. Parallellt med bostadsbristen har flera fastighetsägare bestämt sig för att rusta upp fastigheter i miljonprogrammet. Cirka 650 000 lägenheter är i akut behov av renovering. Kostnaden kan landa på 300 miljarder kronor, en summa som fastighetsägarna bör få hjälp att finansiera. Förslagsvis med skatteavdrag (Rot-avdrag) och någon av EU:s strukturfonder för energieffektivisering av bostäder. Även Svanenmärkta tillbyggnader är en lösning. Den kan delvis finansiera byggnation och ge lägre driftskostnader. Det kan leda till lägre hyreshöjningar för boende i miljonprogrammet, som ofta befinner sig i lägre klasskikt.

Det finns flera etiska aspekter att ta hänsyn till. En bostad innebär trygghet och har stor betydelse för människors livskvalitet. Bostadsområdet rymmer vår sociala krets som grannar och vänner. Där har barnen sina fasta knutpunkter i form av skola och kamrater. Hyresgäster som inte har råd att bo kvar berövas detta. De rycks upp från sina liv och tvingas flytta mot sin vilja. Därför måste fastighetsägare ta större etiskt ansvar vid beslut som involverar många människor.

Vidare bör lagen ställa större krav på dialogen mellan fastighetsägare och boende för att komma till bra lösningar, exempelvis alternativ som anpassas till varje hushåll. Det medför att fler kan bo kvar. Denna metod motverkar segregationen som uppkommer när fastighetsägare önskar gentrifiering,  som innebär att låginkomsttagare byts ut mot människor med hög inkomst. 

Lagen bör förhindra negativa sociala konsekvenser, då det är varken moraliskt eller socialt hållbart att behandla människor som om de har olika värde.

Fastighetsbolag behöver tjäna pengar och investera i fastigheter. Problemet är att flera bolag tycks avstå från löpande underhåll och renoverar först när husen är i uselt skick. De gör åtgärder utöver de nödvändiga som höjer bruksvärdet på fastigheten. 

Som följd får en trea i snitt en höjning på 882 kronor. Ändå väljer vissa fastighetsägare att kräva över 60 procent i hyreshöjning, exklusive den årliga hyreshöjningen. Eftersom miljonprogrammet till stora delar består av barnfamiljer, pensionärer, invandrare och andra människor med låg inkomst, har många inte råd att bo kvar. 

Dagens lagstiftning möjliggör höga höjningar och hyresnämnden dömer nästan alltid till fastighetsbolagens fördel. Således behövs lagändring för att motverka allt för höga hyreshöjningar, samt för att stärka hyresgästens position vid rättsliga prövningar. 

Detta skulle markant förbättra de boendes rättigheter, då det minskar risken att fastighetsbolag hanterar dem som siffror i statistik istället för som människor.

Miljonprogrammet behöver onekligen renoveras, men lagarna är bristfälliga. Stat och kommun bör ta större ekonomiskt ansvar för hyresrätter. Politikerna behöver täta hål i lagarna och skapa humanare bostadspolitik. Samtidigt bör fastighetsägarna se till hyresgästernas åsikter och möjligheter. Det är så miljonprogrammet kan renoveras rättvist och demokratiskt utan att lågavlönade behöver flytta från sina hem.

Marina Dubois