Debatt: Vem är det kompetenta barnet?

Under min utbildning på förskollärarprogrammet har vi många gånger tagit upp att vi inom professionen tolkar läroplanen olika, och det jag märker nu när jag befinner mig i verksamheten är att yrkesspråket också tolkas och används olika.

I förskolan pratas det ofta om det kompetenta barnet. Ett begrepp som jag har hört genom hela min förskollärarutbildning. En kunskap som vi snällt tagit emot och varit glada för och som dessutom höjt vår professionsstatus. Vi har äntligen ett yrkesspråk som grundar sig i tidigare forskning, vetenskap och teorier.

Vi bör vara otroligt stolta över att vårt uppdrag idag tas på allvar och att samhället ser att det är undervisning och utveckling som bedrivs för barnen i dagens förskolor. Men om jag nu går tillbaka där jag började, vad betyder egentligen ett kompetent barn? Finns kompetenta barn? Om svaret är ja, så bör väl också icke kompetenta barn finnas, eller?

Jag älskar och tycker det är fantastiskt att vi har ett yrkesspråk mellan oss pedagoger som gör oss mer samspelta och integrerade, men vi bör vara försiktiga med att använda begreppen utan någon som helst reflektion. Jag ser risker med att slänga sig med ord i verksamheten utan att veta dess innebörd eller att ha ställt sig kritiskt till de nya begreppen som fastnar på våra tungor.

Av det jag hittills läst om det kompetenta barnet tolkar jag det som att barnet har förstått att hen har rätt till att uttrycka sig, rätt till åsikter, rätt till inflytande på förskolan, är införstådd med sina rättigheter men också skyldigheter och visar respekt och förståelse för andra människor i ett demokratiskt samhälle. Det finns säkert andra i verksamheten som inte är eniga med min tolkning av det kompetenta barnet, och det är precis det som oroar mig. Det oroar mig att vi slänger ur oss begrepp och utnyttjar vårt yrkesspråk för att låta professionella.

Jag personligen använder inte begreppet kompetenta barn, därför att jag tycker att det blir en beteckning som istället stämplar barnen och främst då de barn som ”inte” är kompetenta.

Jag kan på andra sätt förklara hur jag ser på barn och hur jag och mina kollegor stöttar dem i deras utveckling, färdigheter och förmågor. Ett kompetent barn låter för mig också som en produkt som är färdig, vilket ligger långt ifrån verkligheten. Vi blir aldrig färdiga med vår utveckling, varken vi vuxna eller våra barn, utan det är en ständig process som vi bär med oss under livets gång.

Slutligen vill jag poängtera att jag uppskattar och är genuint glad för att det finns ett yrkesspråk bland oss förskollärare. Men det jag befarar är att vi använder det utan att begreppen någonsin får någon kritik eller reflekteras över.