Debatt. .

2019-12-19 02:36
”Det stora problemet kvarstår: sjukvården kan inte ta åt sig friskförklaringar från psykvården. De verkar inte kunna acceptera när en ung kvinna inte är hysterisk, utan faktiskt är fysiskt sjuk,” skriver debattören. Bild: Fredrik Persson/TT
”Det stora problemet kvarstår: sjukvården kan inte ta åt sig friskförklaringar från psykvården. De verkar inte kunna acceptera när en ung kvinna inte är hysterisk, utan faktiskt är fysiskt sjuk,” skriver debattören.
Puffetikett
ETC Göteborg

Vården accepterar inte att unga kvinnor har ont

Sjukvården skyller allt för ofta på psykiskt mående som orsak till kvinnors smärtproblem, skriver dagens skribent.

Från min första mens var det problem. Smärtan kunde vara så intensiv att jag svimmade. Jag hade också alltid ont i magen, varje dag. Jag var 13 år, hade hög frånvaro i skolan och det blev ohållbart. Med gosedjuret i ena handen och mammas hand i andra sökte jag vård för min magsmärta. Läkaren lyssnade i några minuter och sedan kom frågorna som skulle följa mig genom hela min sjukdomshistorik: hur är det hemma, i skolan? Blir du mobbad? Har du vänner? Pojkvän?

I snart tolv år har sjukvården försökt skylla på psykiskt mående som orsak till smärtan. Enligt läkare har jag ont i magen för att jag har för få kompisar, för många kompisar, för låga betyg, för höga betyg, ett för krävande jobb, och ett jobb som inte är krävande nog. Med det följde tolv år av terapi, som alltid fick samma resultat: psykologerna inser att de inte kan hjälpa mig med smärtan, för dem är det tydligt att den är fysisk. De refererar mig till vårdcentralen, och karusellen börjar om igen.

Förlöjligande kommentarer från sjukvården var många. Jag minns ett av de tidigaste läkarbesöken då en läkare sa till mig: ”Om du tycker att det är jobbigt med mens kan du alltid bli gravid.” Jag var 14 år. Mer förnedrande var när jag istället var 23 år, storgrät och en gynekolog sa: ”Du har för sött ansikte för att må så här dåligt. Hade jag varit din mamma hade jag tagit med dig på en promenad. Läs en bok, träffa en kille.”

Att min smärta på något sätt är en manifestation av ett dåligt, svagt psyke är ett återkommande tema. På besök hos akutmottagningen har jag fått höra att ”det ska göra ont att ha mens”.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Jag trodde jag hittat räddningen: en enhet som erbjuder rehabilitering för att lära sig leva med långvarig smärta. Men det fanns ett hinder på vägen: En kurator skulle göra en bedömning. Jag hade över tio år av utredningar på nacken, men mötets ändå av samma förlöjligande kommentarer. Som många kvinnor kan vittna om, beror alla problem på hur vi mår psykiskt. Förr i tiden kallades det ”hysteri”.

”Du kanske har ont i magen för att du är ledsen?” sa kuratorn. ”Du vet, ibland kan man få ont i magen om någon i klassen är elak.”

Samtalet pågick i 15 minuter. När jag svarade kort och tydligt på hennes idéer (”Jag har gått hos psykolog, och det är snarare tvärt om: jag mår psykiskt dåligt av att ha så här ont.”) blev hon irriterad, och skrev senare i min journal att jag var både transsexuell, lesbisk och hade autism.

Där var det nog. För första gången stod jag upp mot sjukvården. Jag ringde till patientnämnden, till IVO och till kuratorns chef. Det lönade sig faktiskt. Chefen tog en titt på kuratorns anteckningar i min journal, blev lika upprörd som jag och strök det. Det var en enorm vinst, inte bara för mig, utan förhoppningsvis för de unga kvinnor och icke-binära kuratorn kommer att möta i framtiden.

Men det stora problemet kvarstår: sjukvården kan inte ta åt sig friskförklaringar från psykvården. De verkar inte kunna acceptera när en ung kvinna inte är hysterisk, utan faktiskt är fysiskt sjuk.

Jag är en av dem som kan vittna för hur unga kvinnor och livmoderbärare blir bemötta av vården. Jag är en av många som inte fått någon diagnos. Det är inte helt ovanligt. Enligt en amerikansk studie lever en av sju amerikanska kvinnor med odiagnostiserad, kronisk bäckensmärta. Den här studien publicerades på nittiotalet. Ändå får vi höra, 2016, att det görs fem gånger så många studier om impotens hos män än det efterforskats om PMS. Kanske beror en del på hur kvinnor bemöts i vården, på grund av en brist på forskning kring kvinnors kroppar?

Det här innebär mer jobb för dig som patient. Du måste hitta rätt läkare och det är ditt ansvar. Att vara odiagnostiserad betyder inte att du inte mår dåligt. Även om vården kan få dig att känna som om du står åtalad i en rättegång. Du är inte mindre sjuk för att läkarna inte utbildats i hur de ska behandla dig. Och om du blir illa behandlad: du gör rätt i att stå upp för dig själv. Du är inte jobbig, du förtjänar att bli behandlad med respekt.