Debatt: Vård för ensamkommande flyktingbarn

Vårt stöd till flyktingbarnen räcker inte till. Förutom de behov som alla flyktingar har av vårt stöd, så har barn särskilda behov. Ett flyktingbarnteam finns i Gamlestaden i Göteborg, men nu räcker resurserna inte längre till. 

2014 ökade andelen ensamkommande barn som sökte asyl i Sverige med 83 procent och i år väntas ökningen fortsätta. Skälen till varför de flytt från familjer, nätverk och hemvan kultur är att det inte finns några alternativ. Dessa barn har alla varit med om stora påfrestningar, även om graden och arten skiftar. Det är barn som utsatts för våld, som bevittnat våld och som har utsatts för sexuella övergrepp. De har levt på flykt under livshotande faror. Barn på flykt finns i alla våra kommuner just nu och de har rätt till en jämlik vård, vilket de inte får. I Göteborg omfattas barn på flykt, med en sammansatt problematik, av möjlighet till kontakt med Flyktingbarnteamet i Gamlestaden. Denna verksamhet är unik utifrån sin såväl somatiska som psykiatriska kompetens. De erbjuder insatser för barnet, dess föräldrar och ibland hela familjen. De har också till uppdrag att sprida kunskap om frågor rörande migration, flyktingskap och trauma. Teamet har en kraftig ökning av remisser och de har därför varit tvungna att kraftigt begränsa det geografiska upptagningsområdet samt sitt uppdrag att sprida kunskapen vidare. Detta i ett läge när de behövs mer än någonsin. I övriga regionen finns inga liknande verksamheter att vända sig till.

Jag har ställt frågor till Jonas Andersson (FP), hälso- och sjukvårdsstyrelsens ordförande, inom detta område i en interpellation i regionfullmäktige den 14 april. Jag tycker att det finns anledning att oroa sig för den blågröna, moderatledda ledningens engagemang och kunskap i dessa frågor. Jonas Anderssons svar gav fog för min oro. Jonas Andersson kan inte se barns speciella behov av stöd.  Han hänvisar till flera instanser i regionen, som alla har det gemensamt att de INTE ger vård och stöd till barn, utan endast till vuxna. Han vill avvakta en utredning, som redan finns tillgänglig, och skjuter på så sätt min fråga framför sig. I rapporten beskrivs hur vårdgivare signalerar att det finns behov av fler läkare och psykologer på vårdcentralerna, utökat behov av tuberkulosvård, fler platser inom psykiatrin och fler enheter som har kunskap och kan hjälpa personer som lider av bland annat posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) samt krigs- och tortyrskador. I rapporten föreslås att regionen ska öka flexibiliteten kring de insatser som görs i regionen för att snabbt kunna anpassa vårdinsatser vid förändrade behov och förutsättningar. 

Detta ser jag som en bekräftelse på att det blågröna styret i regionen inte har barnfokus eller kunskap om barns särskilda utsatthet och de bortser därför från bristen på verksamhet för barn. Barn är inte små vuxna och ensamkommande barn har inte någon som helt fyller föräldrafunktionen och kan se till deras behov. Det gör att den speciellt inriktade vård till barn på flykt, som jag efterfrågar, är av yttersta vikt. Jonas Andersson hänvisar vidare till att man lagt en begäran om upphandlingsplan till tjänstemännen. De fokuserar alltså hellre på att få in privata aktörer på denna ”marknad” än att se till att få igång fler fungerande verksamheter, och de ser inte att behoven är akuta. Det är nu barnen finns här och det är nu de behöver och har rätt till vård och rehabilitering, ofta efter traumatiska upplevelser.

Västra Götalandsregionen har tyvärr en blågrön ledning som inte prioriterar de svagaste i samhället, utan snarare intresserar sig för upphandlingsfrågor. De prioriterar inte barns rättigheter och har inga planer på att snabbt ge flyktingbarn den hjälp de behöver.