Hoppa till innehållet

ETC Göteborg

Debatt: Våga ställa frågor om våld i nära relationer

Bild: Foto: Jessica Gow / TT

ETC Göteborg.

För att fler yrkespersoner ska kunna ställa frågor om våld krävs att de ges rätt förutsättningar för att ställa denna viktiga fråga.
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte ETC Göteborg som står för åsikten.

Det är kväll. Mörkret lägger sig över villakvarteret, radhuslängan, miljonprogrammet i utkanten av staden, sekelskifteshusen på innerstadsgatan, studentbostäderna, servicehusen, boendet för hemlösa och över gården på landsbygden. Mycket skiljer människorna i dessa olika boenden åt. En sak har de dock gemensamt. Här och nu denna kväll förekommer det där med största sannolikhet våld i nära relationer, Ett våld som många gånger är förödande för den som drabbas liksom för hens närstående, barn, nätverk men även för det omgivande samhället.

Våld i nära relationer finns nämligen i alla bostadskvarter, bland alla åldrar, i alla socioekonomiska grupper, i alla religioner och etniciteter.

VI VILL VETA VAD DU TYCKER!

Skicka din insändare eller debattartikel, upp till 4000 tecken, till
goteborg@etc.se

En av dem som lever med detta våld, som en numera normaliserad del av sin vardag, väntar just nu på att hens partner ska komma hem. Hen hoppas på att det ska bli en bra kväll, om inte annat så för barnens skull. Ytterdörren öppnas och hen hör direkt på sättet som dörren öppnas, att det inte kommer att bli så. Våldet har funnits där under flera år och både hen och barnen har lärt sig att se tecknen. Aggressiviteten är osynlig men det finns där i luften, i sättet som hens partner stänger dörren, i tyngden i stegen som nu närmar sig köket. Tusen tankar hinner passera i hens huvud. Hen har försökt att göra allt rätt. Vad kan hen göra mer för att mildra ilskan, hindra våldet och skydda sig och barnen. Kroppen är spänd av rädsla men hen försöker ändå att le. Hen hinner tänka att hen inte orkar mer men att hen inte vet hur hen ska göra för att få hjälp. Sedan kommer det första skällsordet och senare på kvällen slagen.

Trots att hen och barnen vid flera tillfällen har varit i kontakt med olika samhällsinstitutioner och uppvisat symptom och tecken på att de kan vara utsatta för våld har aldrig någon frågat hen eller barnen om detta. Kanske passar hen inte in i vår bild av den våldsutsatta?

Tillfällena för samhället att upptäcka och därmed förhindra ytterligare våld har därmed varit många. Som när skolan gjorde en orosanmälan för att ett av barnen inte kunde koncentrera sig under lektionerna, alltid var trött, arg och ibland våldsam eller när hen träffade en läkare och senare en psykolog på grund av utmattningssymptom och ångest eller när hen själv ringde till socialtjänsten för att fråga om hjälp till boende och fick ett tydligt och klart besked om att socialtjänsten inte är en bostadsförmedling och att hens partner är försörjningsskyldig.

Tänk om någon professionell vid något av dessa tillfällen hade ställt frågan? Kanske hade hen inte vågat berätta just där och då men frågan hade signalerat att det finns hjälp att få och att samhället inte sanktionerar våld.

Studier visar att få våldsutsatta personer spontant berättar om sin utsatthet men att de svarar om de får frågan. Detta innebär att samhällets representanter såsom personal från hälso- och sjukvården, socialtjänsten, polisen med flera, om de aktivt ställer frågor om våldsutsatthet, har möjlighet att uppmärksamma och hjälpa fler personer till ett liv utan våld.

Samhället har i dag ett stort ansvar i att skydda våldsutsatta personer från fortsatt våld men när det kommer till att aktivt ställa frågor om våldsutsatthet i syftet är förebygga ytterligare våld saknas, enligt oss, en tydlig styrning. Det tycks ibland vara upp till varje verksamhet att bestämma om denna arbetsuppgift är viktig. Vanliga förklaringar till att verksamheter inte frågar är bland annat att de saknar tid, kunskap och att de inte vet vad de ska göra om någon skulle svara ja.

Samtidigt pågår våldet, som av WHO är klassat som ett folkhälsoproblem, där ute och hindrar dem som blir utsatta från att åtnjuta sina mänskliga fri- och rättigheter.

Våld som inte uppmärksammas och förhindras kostar även samhället enorma summor varje år. Regeringen lyfter, i den Nationella strategin mot mäns våld mot kvinnor, upp vikten av att förebygga våld genom att bland annat upptäcka fler våldsutsatta.

Vi undrar dock hur denna målsättning ska bli möjlig att uppnå om det samtidigt inte ställs hårdare krav på exempelvis hälso- och sjukvården och socialtjänsten i att aktivt arbeta för att fler våldsutsatta vuxna och barn ska uppmärksammas. För att fler yrkespersoner ska kunna ställa frågor om våld krävs dock att de ges rätt förutsättningar för att ställa denna viktiga fråga. Några av förutsättningarna är tid, kunskap, tydliga rutiner för vad man gör när någon berättar om sin utsatthet.

Att fråga om våldsutsatthet förpliktigar. Vi måste ha beredskap för att ta emot svaren och vi måste stå kvar när hen vågar svara ja och då behöver vårt stöd och skydd.

Linn Moser Hällen, Socionom, författare och föreläsare om våld i nära relationer

Eveliina Sinisalo, Socionom, författare och föreläsare om våld i nära relationer

Ämnen i artikeln

00:00 / 00:00