Debatt: Vad är Göteborgs själ?

En stads själ är inte det som fångas på bilder i en klatschig broschyr, på en interaktiv hemsida eller under en hashtag i ett instagramflöde. Må hända ger det bilder av dess kropp, men inget mer. En stads själ är i stället den känsla av gemenskap, frihet, ansvar och delaktighet som de som vistas i staden känner inför den, varandra och sig själva.

KOM TILL BOKMASSAN !

ETC och Leopard arrangerar 29 och 30 september Bokmassan (Heden, Göteborg). Massa författare, massa böcker – och inga högerextremister. All information: ETC.se/Bokmassan

Göteborgs stad arbetar inför jubileumsåret 2021 utifrån visionen: ”Vi är en innovativ, öppen och inkluderande stad där alla invånare känner mening och delaktighet.” Med drygt tre år kvar till jubileumsåret kan man verkligen undra hur detta arbeta fortskrider i staden. I Göteborg 2017 ser vi stora grupper falla genom eller bredvid samhällets alltmer finmaskiga skyddsnät. Det är inte avsett för dem. De är inte önskade att omfattas av det. På stadens gator och torg stöter vi på dem: missbrukarna, tiggarna och den alltmer växande gruppen med ensamkommande ungdomar som befunnit sig i ett innanförskap inom stadens omsorg men som nu lever ett liv i utanförskap i stadens offentliga rum. Som enskilda individer står det oss fritt att välja att snabba på stegen, titta bort och tänka att det är någon annans ansvar. Frågan är dock om vi som samhälle, som stad, som en offentlig politisk organisation, som kommun kan välja att göra samma sak. Kan man som politiker och tjänsteman inom en organisation med uttalad vision att verka för en öppen och inkluderande stad välja att titta bort och säga att det är någon annans ansvar?

Ja, tyvärr verkar det vara så. När det gäller de ensamkommande som hunnit fylla 18 år under asylprocessen eller blivit åldersuppskrivna är mantrat från stadens ledning att de nu är statens ansvar och inte kommunens, även om de vistas och lever sina liv i staden. Unga människor som inte känner sig välkomna, delaktiga och önskade söker sig bort från gemenskapen, bort från det samhälle som inte längre är öppet för dem. Drogerna är ett lätt alternativ och med det följer kriminalitet och prostitution.

Flera av de ensamkommande ungdomar som fått besked att de inte längre är önskade i vårt land har valt den mest desperata och destruktiva lösningen, nämligen att avsluta sina liv. Unga människor som vi välkomnat, gett omsorg, stöd och låtit få känna på ett liv i fred och frihet har valt döden. Oerhört tragiskt och ett fullständigt misslyckande för ett samhälle som skulle erbjuda skydd och omsorg. För den som inte känner gemenskap med vårt samhälle och med vår stad är det också lätt att rikta sin frustration och desperation mot de som tidigare välkomnat och stöttat dem, men nu övergivit dem.

I regeringens höstbudget har avsatts medel till ett tillfälligt kommunbidrag för att möjliggöra för ensamkommande som blir 18 år under asylprocessen att bo kvar i den kommun de anvisats och påbörjat sitt liv med skola, fritidsaktiviteter och ett socialt nätverk. För Göteborgs del handlar det om drygt 20 miljoner. I tjänsteskrivelsen som politikerna ställt sig bakom nämns dock inget om hur staden ska använda dessa pengar till att skapa boendelösningar som förhindrar att unga människor ställs utan boende och lever sitt liv på stadens gator. Under de närmaste månaderna vet vi att många, många inom denna målgrupp kommer att förlora sina boendeplatser inom stadens omsorg om inget annat beslutas. Vintern och kylan är inte avlägsen. De enda dessa ungdomar kan finna stöd och hjälp hos om de vill kunna fortsätta sin skola och sitt liv i staden är att sätta sitt hopp till frivilligorganisationer, såsom Agape, och enskilda medmänniskor som kanske kan erbjuda en madrass eller i bästa fall en säng och ett socialt sammanhang. Helt utan någon form av ekonomisk ersättning.

Ja, väljer stadens ledning att titta bort och skynda på stegen får dess invånare stanna upp och möta blicken på de i utsatthet som vistas i vår stad. Det kanske är det som är Göteborgs själ?

David Nilsson, styrgruppsmedlem och boendeansvarig i frivilligorganisationen Agape