Debatt: Utan omsorg finns ingen förskola

I vårt yrke är omsorg ständigt närvarande, vi hjälper och stöttar barnen varje minut. Trösta, klä på kläder, byta blöja, mata, uppmuntra till lärande, stötta i barnets utveckling, glädja, plåstra om eller lugna: det är bara några av de saker som vi pedagoger gör dagligen. Allt det som jag nu har nämnt går under kategorin omsorg.

Något som bara görs och som vi inte diskuterar med varandra. Och det är just det som gör mig orolig, att det ses som något ”naturligt” och ”mekaniskt” när det är en sådan stor del av vårt arbete samt en stor del av att vara människa. För hur kan omsorg vara så synlig men ändå osynlig i vår kommunikation? Är det någonting som anses naturligt hos människor?

I läroplanen nämns omsorg men inte hur vi gör omsorg eller vad den ska innebära. Däremot finns tydliga riktlinjer om lärande och kunskap i matematik, naturvetenskap, teknik och språk. Självklart är detta också viktigt, missförstå mig inte, men jag funderar på tre saker.

För det första tror jag att det är viktigt att barnen får den omsorg de behöver för att känna en trygghet för att sedan kunna lära sig och utvecklas. För det andra kommer det alltid att behövas omsorg från pedagoger och framtida lärare när det kommer till att utbilda barnen. Och för det tredje kommer kunskap om omsorg alltid vara närvarande i en människas liv.

Jag är rädd att vi ska glömma bort vad omsorg egentligen är och vad den faktiskt betyder för oss. Vi i yrket måste därför börja prata om den högt för att politikerna ska förstå att det arbete vi gör på förskolan inte är någonting man kan ta för givet. I vår läroplan står det att förskolan ska sträva efter att främja ett livslångt lärande för alla barnen. Det är ett stort ansvar som vilar på våra axlar och som vi dagligen arbetar för. Det står också i läroplanen att vi ska sträva efter vad den faktiskt betyder för oss. Vi i yrket måste därför börja prata om den högt för att politikerna ska förstå att det arbete vi gör på förskolan inte är någonting man kan ta för givet. I vår läroplan står det att förskolan ska sträva efter att främja ett livslångt lärande för alla barnen.

Det är ett stort ansvar som vilar på våra axlar och som vi dagligen arbetar för. Det står också i läroplanen att vi ska sträva efter att varje barn utvecklar förmåga att ta hänsyn till andra. Det blir paradoxalt om vi ska sträva efter att lära barnen omsorg samtidigt som vi döljer vår kunskap om omsorg när den blir tagen för given.

Det står så fina ord i läroplanen och den behövs självklart men det är tråkigt när goda ord krockar med verkligheten och min arbetsplats. När ska de där uppe med makt förstå att kunskap om omsorg är lika viktigt som kunskap i språk? Varför får denna kunskap inte lika mycket plats som lärande? Och varför syns den inte i lönekuvertet?

Gör dominansen av kvinnor i yrket att det bara skulle vara vi som besitter denna ”naturliga” omsorg? Självklart inte. För omsorg är något som vi lär oss i relation till andra, alltså ingenting som bara finns i oss.