Hoppa till innehållet

ETC Göteborg

Debatt: Tack för att ni väljer att stå kvar när det är så lätt att gå

"En nära och tillitsfull relation är en förutsättning för att kunna hjälpa en person som befinner sig i en svår situation, men det är också viktigt att du som vuxen tar hand om dig själv, för då orkar du hjälpa", skriver psykologen Mostafa Hosseini.
"En nära och tillitsfull relation är en förutsättning för att kunna hjälpa en person som befinner sig i en svår situation, men det är också viktigt att du som vuxen tar hand om dig själv, för då orkar du hjälpa", skriver psykologen Mostafa Hosseini. Bild: Bild: Lars Pehrson/TT

ETC Göteborg.

En text riktad till all boendepersonal för ensamkommande flyktingbarn.
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte ETC Göteborg som står för åsikten.

Antal barn på flykt i världen beräknas idag vara över 30 miljoner. Barn som söker skydd hos mänskligheten med förhoppningen om att få en ärlig chans att fullborda sina drömmar. Utav dessa barn är det en mycket liten del som söker skydd i Sverige. Antingen tillsammans med vårdnadshavare eller som ensamkommande flyktingbarn.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

 

Till vardags reser jag runt i Sverige och utbildar vuxna som kommer i kontakt med en liten av alla de 30 miljoner barn och ungdomar som är på flykt. Barn och ungdomar som många gånger har varit med om svåra påfrestningar. Under 2016 har jag, tillsammans med mina kollegor på Rädda Barnen, utbildat över 8000 viktiga vuxna i Traumamedveten omsorg varav 3500 är boendepersonal för ensamkommande flyktingbarn, vilka nu befinner sig mellan hopp och förtvivlan.

För många av dessa ungdomar är framtiden mycket oviss på grund av den rådande migrationspolitiken. En del ungdomar bär också med sig erfarenheter från traumatiska händelser både från hemlandet och flykten till Sverige. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att ensamkommande flyktingbarn också bär på mycket styrka och är en resursstark grupp.

Mina möten med er som arbetar på boenden för ensamkommande flyktingbarn har inspirerat mig och gett mig hopp om att det finns personer där ute som gör sitt yttersta för att slåss för dessa barn och ungdomar som har svårt att göra sina egna röster hörda i ett byråkratiskt och politiskt maktspel. Samtidigt som jag med ödmjukhet vill uppmärksamma att jag hyser stor förståelse för de många svårigheter ni möter i ert arbete.

Att arbeta med ensamkommande flyktingbarn innebär många utmaningar, men vardagen på ett boende rymmer också skratt, längtan, hopp och gemenskap. En stor utmaning som jag idag hör om från boendepersonal är ungdomarnas försämrade psykiska mående som en direkt konsekvens av de nya asyllagarna. Ett tydligt exempel på detta är ett ökat antal suicidförsök bland ensamkommande flyktingbarn runt om i Sverige.

Då jag själv tidigare har arbetat på olika boenden för ensamkommande flyktingbarn så är jag väl medveten om de utmaningar som ni som boendepersonal möter i arbetet. Jag har varit där när en ungdoms föräldrar omkommit på andra sidan jordklotet och inte vetat vad jag ska säga. Jag har varit där när en ungdoms öde har avgjorts på Migrationsverket genom ett Ja eller Nej. Jag har suttit där med en ungdom på BUP-akut och hållit hens hand efter ett självmordsförsök. Jag har, precis som ni, skrattat med ungdomarna, pratat med dem om deras drömmar, längtan och hopp, men också sett detta tas ifrån dem över en natt. Med detta vill jag säga att du inte är ensam. Du, precis som jag och så många andra som jag har pratat med om deras arbete på ett boende, vittnar om liknande upplevelser.

Min tanke och förhoppning med den här texten är att påminna dig som boendepersonal om det viktiga arbetet du gör för de ungdomar du möter i ditt yrke, men också återigen påminna dig om att du inte är ensam. Jag är övertygad om att när någon i framtiden frågar en av dina ungdomar hur det kommer sig att det har gått så bra för denne, så kommer svaret i många fall inte vara den där psykologen som ungdomen träffade en timme i veckan, utan det kommer att vara du på boendet. Du som träffade ungdomen de övriga 23 timmarna. Du, som trots många strukturella svårigheter, stod kvar vid ungdomens sida och höll dennes hopp vid liv.

I allt detta vill jag också påminna dig om att ta hand om dig själv, då arbetet med barn och ungdomar som har varit med om svåra påfrestningar innebär en ökad risk för sekundär traumatisering. Jag vet att många av er arbetar många timmar, får en nära relation till era ungdomar och ni tar emot ungdomarnas lidande. En nära och tillitsfull relation är en förutsättning för att kunna hjälpa en person som befinner sig i en svår situation, men det är också viktigt att du som vuxen tar hand om dig själv, för då orkar du hjälpa.

Som ni också vet går det inte att leva ett liv utan att vara med om svåra saker själv. Några av er som arbetar på dessa boenden har kanske också en historia av migration och flykt eller andra svårigheter som ni har gått igenom. För många av er innebär också arbetet med era ungdomar en konfrontation med din personliga historia och kanske delar av dig själv som du upplever är påfrestande. Därför är det viktigt att du är lyhörd mot dig själv och dina känslor i mötet med dina ungdomar, men det är också viktigt att du ber om hjälp och stöd. 

Jag vet att ditt hjärta går sönder varje gång en av dina ungdomar får avslag eller skickas tillbaka på ett plan. Jag vet att många av er i en sådan situation reagerar som en förälder snarare än som boendepersonal. Men du är inte ensam i din sorg. Runt om i hela landet har viktiga vuxna på andra boenden fält samma tårar och känt samma sorg. Tack för att du väljer att stå kvar, när det är så lätt att låta bli.

Ämnen i artikeln

00:00 / 00:00