Debatt. .

2021-05-07 01:12
Jämställdhetsminister Märta Stenevi (MP), justitieminister Morgan Johansson (S) och inrikesminister Mikael Damberg (S) håller en digital pressträff efter fredagens möte om mäns våld mot kvinnor.  Bild: Henrik Montgomery/TT
Jämställdhetsminister Märta Stenevi (MP), justitieminister Morgan Johansson (S) och inrikesminister Mikael Damberg (S) håller en digital pressträff efter fredagens möte om mäns våld mot kvinnor. 
Puffetikett
ETC Göteborg

Sveket mot kvinnorna

”Framförallt finns det inte, och har aldrig funnits, oavsett regering, tillräckligt med politiskt vilja eller ekonomiska incitament att få stopp på våldet och bryta status quo gällande mäns makt i samhället.”

Det är inte en stor överraskning att så många som fem kvinnor mördats av en närstående under bara ett fåtal veckor. Pandemin har ökat våldet eftersom fler jobbar hemifrån och fler kvinnor därmed spenderar mer tid med sin våldsutövande partner.

Men endast en kvinna som bragts om livet av en man, är en kvinna för mycket! Dock verkar det sorgligt nog vara just mängden kvinnoliv på kort tid som krävts för att väcka politiskt och medialt intresse.

Kvinnor dör på grund av mäns våld hela tiden. I genomsnitt mördas mellan 12–15 kvinnor varje år av en man. Oftast av en man kvinnan känner sedan tidigare, eller som de haft eller haft en relation med.

Så vart brister det? Varför är det så många kvinnor som mördas varje år i ett av ”världens mest jämställdaste länder”? Det viktigaste steget för att freda kvinnor från mäns våld är att männen som utövar våldet tas om hand. Av polis, frivård, socialtjänst och/eller sjukvård/psykiatri. Det andra steget är att det finns instanser och en naturlig, inarbetad rättskedja och vårdkedja för kvinnor överallt i samhället.

För att markera att en våldshandling är fel krävs att mannen lagförs. Det är polismyndighetens ansvar. Men vi vet ju att väldigt få män lagförs för sitt våldsanvändande mot kvinnor. Cirka en femtedel av alla typer av mäns våld som anmäls leder till fällande domar.

En stor anledning till detta är att polisen inte gör sitt jobb bra nog. Dels på grund av för lite resurser, men också på grund av för lite kunskap om våld, könsnormer och heteronormen. Även fördomar och för låga straffskalor spelar roll. Forskning finns som styrker detta.

När det strömmar in brott rubricerade som mäns våld mot kvinnor, det vill säga ofredande, stalking, hot, misshandel och våldtäkt och finns det därmed alldeles för få utredare, för lite kunskap, för lite tekniska resurser för att genomföra bra utredningar och för lite intresse att satsa på denna enhet från polisens ledningshåll. Inte minst finns det en sexistisk och rasistisk kultur inom polisorganisationen. Hur kan vi förvänta oss att en sådan organisation effektivt ska lagföra brott motiverade av sexism och rasism?

I min masteruppsats, som behandlar ämnet polisutredningar, sa utredarna att de hade för lite personal i förhållande till den mängden anmälningar som strömmade in. Enheten sysslade med hårda prioriteringar och använde fraser som ”inte polisärt”, ” dignitet” och ”magkänsla” gällande förundersökningarna och prioriteringarna om vilka ärenden som utreddes och vilka som lades ned. Många ärenden låg i balanserna i upp till ett halvår eller längre innan de kunde börja utredas. Mycket hinner hända i en våldsam relation på ett halvår. Få anmälningar leder enligt forskning till hot och riskbedömningar, tilldelat målsägandebiträde, kontaktförbud eller att rubriceringen kvinnofridskränkning används.

Och utan politiska incitament eller öronmärkta pengar prioriteras denna brottsenhet inom polisen bort.

Enligt min undersökning prioriterades brott gällande fysiskt våld. Det vill säga våld där kvinnor har synliga spår av våldet. Dock är fysisk misshandel slutskedet i en våldsam relation. Vanligtvis börjar våldet med ofredande, stalking och/eller hot. Men dessa ärenden sorteras bort inom polisen, både på grund av för lite resurser, svårare att utreda/bevisa och på grund av låga straffskalor som det inte ”gagnar allmänheten” att utreda. Lite mer än hälften av alla anmälningar berörde senast nämnda brott.

Därmed arbetar polisen enligt utredningsprincipen att släcka bränder istället för att arbeta förebyggande och åtala det där ofredandet eller hotet. För det är ändå bara böter i straffskalan eller möjligtvis några månaders fängelse om det skett upprepat och rubriceras som kvinnofridskränkning.

Men om dessa brott inte lagförs blir det en tydlig signal till våldsutövande män att det är okej att fortsätta, för de gör ju inget olagligt. Inte sällan trappas våldet upp som straff för anmälan. Icke lagförda brott drabbar alltså omedelbart kvinnan, igen.

En stor anledning till dagens situation är polisorganisationens haveri. Det finns inte tillräcklig motivation att ekonomiskt satsa på enheterna Brott i nära relation genom att anställa tillräckligt med personal eller köpa in tillräckligt med teknisk utrustning. Det finns inte tillräckliga kunskaper bland utredarna om mekanismerna bakom våldet - och konsekvenserna av detta är att alltfler män går ostraffade för brott som inskränker kvinnors hela liv.

Framförallt finns det inte, och har aldrig funnits, oavsett regering, tillräckligt med politiskt vilja eller ekonomiska incitament att få stopp på våldet och bryta status quo gällande mäns makt i samhället. Det är inte heller en tillfällighet att jämställdhetsministern är en kvinna.

Så, hur är det tänkt att polisen ska utfärda fler kontaktförbud när polisen redan nu har för lite resurser?

Susanna Johansson 
Alumn på Göteborgs universitet, inriktning sociologi