Debatt: Stridsåtgärderna inte problemet i hamnen

Tyvärr avfärdade Göteborgs kommunstyrelse mitt och kommunistiska partiets medborgarförslag att återkommunalisera stuveriet i Göteborgs hamn. Förslaget hade med råge passerat de 200 undertecknare som krävs för vidare behandling. Men istället för att inse allvaret och ingripa för att reda upp situationen i containerhamnen valde alltså kommunstyrelsen att svära trohet till Maersk-koncernen och deras stuveribolag APMT.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Att röstsiffrorna dessutom blev 11-2 visar hur långt vissa kommunalråd nu avlägsnat sig från arbetarnas verklighet i Göteborg.

Det är med munkavle och tvångströja för de anställda som arbetskonflikter skall lösas. Borgarpartierna hoppas att Ylva Johanssons pågående utredning skall leda till antifacklig lagstiftning genom inskränkt strejkrätt. Ann-Sofie Hermansson hoppas på fredsplikt under ett kollektivavtal, det hon kallar för den svenska modellen. Jag skall återkomma till fredsplikten. Det uttalandet håller inte. Men först några ord om borgarpartiernas arbetarhat.

Sin vana trogen skyller de konflikten, liksom sjunkande lastvolymer och vikande kundunderlag på hamnarbetarnas ”förödande fackliga stridsåtgärder” när de förkastar medborgarförslaget.

Den aktuella konflikten startade, som de allra flesta känner till vid det här laget, med att bolaget plötsligt ifrågasatte Hamn4ans rätt att företräda sina medlemmar. Såväl föreningsfriheten som de anställdas rätt att välja var de vill organisera sig var därmed under attack. Att en fackförening som organiserar 85 procent av de anställda står upp mot detta är självklart.

Men ingen, inte ens borgarpartierna i Göteborg, kan egentligen vara okunniga om proportionerna i vad som hänt i konflikten. Hamn4an har varslat och genomfört en åttatimmars strejk under 2017. Bolaget har lockoutat hamnarbetarna i över 370 timmar. Därefter har man varslat 140 anställda om uppsägning och permanent stängt ner nattskiftet, så att hamnen inte längre har 24 timmars service.

Detta känner givetvis Ransgård, Lega och Odenjung med flera till. Ändå upprepar de bolagets falska version. Förmodligen är de införstådda med APMTs agenda och sympatiserar med den.

Hamnarbetarförbundet som är ett stridbart och demokratiskt förbund skall tvingas på knä och helst försvinna. APMT och den mäktiga Maerskkoncernen är tydligen beredda att strunta i vilka konsekvenser detta får för Göteborgs hamn. Men är Göteborgs kommun och göteborgarna det?

Kommunen har nu förlorat miljonbelopp på APMTs medvetna sabotage av verksamheten. I avtalet mellan kommunen och APMT ingår nämligen förutom hyran för anläggningen också ett belopp som bygger på lastvolymerna som hanteras. Vad skulle då förändras till det bättre med Ann-Sofie Hermanssons fredsplikt till varje pris?

APMT har uppenbart ingen fredsplikt och deras fasoner drabbar även Transports medlemmar. Beskedet att avveckla det länge fungerande och väl inarbetade systemet för bemanning, den så kallade Blixten, är ännu ett exempel på det. Nu skall istället det multinationella bemanningsföretaget Adecco stå till tjänst med behovsanställningar. Fler fasta jobb blir osäkra jobb och ett rättvist och accepterat system byts mot ett ovisst. APMTs målbild är klar. Söndra och härska.

Men för alla oss andra som hellre ser god arbetsrätt än oinskränkt klassherravälde måste solidariteten med hamnarbetarna vara bergfast. Kravet på återkommunalisering av hamnen måste nu resas på fackmöten, i insändare, på sociala medier och på alla andra sätt där en opinion kan växa sig stark. Det skall inte bara gå att vifta bort med en enkelt avslag i kommunstyrelsen. Hamnen är en vital samhällsfunktion och viktig för Göteborg och göteborgarna. Den får inte vara i händerna på samvetslösa och antifackliga profitjägare.