Debatt. .

2020-11-02 09:02
Bild: Jessica Gow/TT
Puffetikett
ETC Göteborg

Sluta spara på de mest utsatta

Vi idéburna organisationer i Göteborg vill slå larm om en oroväckande utveckling. Vi ser en förskjutning från stadens sida som innebär minskat stöd och ökad utsatthet för de människor som behöver oss som mest. När det gäller boende så tycks budget viktigare än både Barnkonvention och barnperspektiv. Så skriver sex av Göteborgs idéburna aktörer i en gemensam debattartikel.

Klockan är strax efter fem på fredag eftermiddag. En familj med två barn och med sitt liv nedpackat i kassar står utanför ett av våra boenden. Barnen är trötta och föräldrarna uppgivna efter en dag på socialtjänstkontoret, utan någon lösning till boende i sikte. Med sig har de en peng att lägga på boende. Det är ingen stor summa och hur de ska få den att räcka hela helgen är deras egen huvudvärk. Som tur var har vår personal inte gått hem för dagen. Det finns en vänlig själ som kan öppna. Och det finns en flexibel chef som säger ”erbjud det stora rummet, men ta den lägsta taxan”.

Våren 2019 införde staden ett nytt system. Istället för att familjer i behov av ett tryggt boende skulle få en långsiktig placering skulle familjen istället tilldelas en peng och för den pengen själv sörja för sitt uppehälle, en natt i taget. Redan när det nya systemet presenterades reagerade vi idéburna organisationer, som jobbat med att erbjuda boendelösningar under många år. Det här kommer skapa en ökad otrygghet för redan utsatta familjer, påpekade vi. Vi nämnde barnperspektivet och Barnkonventionen, men ingen lyssnade. Med facit i hand kan vi med förtvivlan bara konstatera att vi hade rätt. Barn och barnfamiljer far illa i det system som staden tillämpar.

Tyvärr är denna förändring bara en av flera. Vi idéburna organisationer, som erbjuder olika typer av boende enligt socialtjänstlagen, ser att klimatet har blivit både snålare och hårdare. Det är uppenbart för oss att Göteborgs stad försöker spara pengar på några av de människor som har det som tuffast.

Vi ser att det idag krävs en svårare och mer komplex problematik för att få hjälp med boende. Tillstånd som för två år sedan gett en insats i form av korttidsboende ger idag inget stöd alls.

Vi ser att de insatser som trots allt beviljas är kortare. Idag beslutas det ofta om två veckor där det tidigare var fyra veckor.

Vi ser att den billigaste typen av boenden oftare efterfrågas. Den typ av placering som varken ger vård eller stöd. Trots att det blir uppenbart för oss, när vi arbetar med personen i fråga, att behovet av stöd är omfattande. Stöd till sysselsättning, till social gemenskap, i att hantera vardagssysslor eller ha kontakt med myndigheter

Vi märker också att staden, i ett försök att hålla kostnaderna nere, försöker få fram egna boendelösningar. Trots att boenden finns. Boenden som präglas av kunnande, erfarenhet och ett medmänskligt sätt att bedriva verksamhet– i vår regi.

Denna förskjutning som vi ser, på punkt efter punkt, skapar oro. Både hos målgruppen och hos oss, som utförare. Vi närmar oss en punkt då vi får svårt att förena vår värdegrund med den nivå av omsorg som vi ges möjlighet att bedriva.

Vi vill fortsätta att hjälpa. Vi tror på det goda arbete vi gör och den förändring som vi på lång sikt åstadkommer i individers liv. Men utan ett förtroende och ett mandat från staden kan vi inte fortsätta.

Den förändring vi vill se är:

  • att staden prioriterar upp boende för personer i utsatthet och personer i behov av stöd, till exempel personer med funktionsnedsättning eller sjukdom. Att ha ett tryggt boende är en stor och viktig del i att kunna få resten av livet att fungera.
  • att de mervärden vi som idéburna utförare tillför värderas. Att den kontinuitet och förankring i mänskliga värden som vi står för inte underskattas, utan ses som en resurs.
  • en mer jämlik relation mellan staden och oss som utförare, där vår kompetens när det gäller vad våra respektive hyresgäster/gäster/boende har för behov tas tillvara och hanteras som viktig information.

I förhållande till familjen som knackade på vår dörr är vi i första hand medmänniskor. Men i förhållande till Göteborgs stad vill vi idéburna aktörer få lov att vara professionella. Använd oss. Ge oss förtroende. Lita på vårt omdöme. På så sätt får vi förutsättningar att finnas kvar. Så att vi kan öppna dörren, även nästa gång någon knackar på.

Emma Lyrdal

Verksamhetschef, Boende utan stöd, Bräcke diakoni

Emma Simonsson Vento

Verksamhetschef, Stiftelsen Gyllenkroken

Catarina Berndtsson

Tf områdeschef Boende o Beroende/Skyddat Boende, Göteborgs Stadsmission

Ammar Ahmed

Verksamhetschef, Boende Angeredsvinkeln och Tegelhuset, Reningsborg

Johanna Korol

Områdeschef Funktionshinder och idéburen välfärd, Räddningsmissionen

Johan Gustavsson

Områdeschef Boende/Integration, Skyddsvärnet i Göteborg