Debatt: Sluta använda offrens utsatthet som ett argument mot samtycke

Det senaste året har det diskuterats intensivt om samtyckeslagstiftningens vara eller inte vara. Flera av de politiska partierna har förstått varför en lagändring bör göras och stöttar en samtyckeslagstiftning. Motståndare till lagändringen refererar till det ökade stödet som ett populistiskt utspel och inte ett realistiskt nästa steg att ta. Men en samtyckeslagstiftning är inte ett populistiskt utspel; utan en fullt fungerande lagstiftning i flera länder så som Kanada och England. Så nu får det vara nog med tramset.

Kritiker hävdar hånfullt att kontrakt skulle behövas skrivas varje gång man ska ha sex, vilket var skattretande till en början men nu verkar mer som en ursäkt till att inte diskutera en samtyckeslag på allvar. Samtycke till sex kommuniceras genom ord eller handlingar. Precis som det fungerar idag och som användes när du samtycker till andra handlingar. Det är ett etablerat kommunikationssätt som vi använt sen urminnes tider och fungerar att ha som bedömningsgrund även i en samtyckeslag. Vidare dyker argumentet upp, att det skulle vara svårt att veta om de man har sex med verkligen samtycker. Det är skrämmande att den frågan ställs. Det visar tydligt vilka problem vi har med normer kring sexualitet idag, när en del öppet erkänner att de har svårt att läsa av andras signaler.

Visst, det kommer att precis som i dagsläget att vara svårt att bevisa. Bevisproblem har alltid funnits i våldtäktsmål – och många andra brott – och detta går inte att lagstifta bort men det får inte begränsa vad vi klassar som ett sexuellt övergrepp. Staffrättslagar ska kunna stiftas för en normerande verkan. En samtyckeslag kommer inte ensamt stoppa att övergrepp sker. Men om man vill att folk ska sluta genomföra övergrepp, så måste banne mig steg ett vara att göra det olagligt. Hur ska vi kunna se den yngre generationen i ögonen och säga, “du får inte ha sex med någon som inte vill, men det är inte olagligt för vi kom fram till att det är svårt att bevisa”.

Men de argument mot samtycke som grundar sig ur en tro att man skyddar de utsatta är mest skrämmande. Ordförande för advokatsamfundet, Bengt Ivarsson, visar på missvisande välvilja i Dagens juridik 2014-01-22 då han säger att, ”det kommer att bli ett antal frågor kring vad man gjorde för att visa att man ville avbryta genom ord eller handling. Jag gissar att få människor vill berätta så ingående om sitt sexualliv för okända personer”. Självklart har Bengt Ivarsson rätt i att en inte vill berätta ingående om sitt sexualliv för okända personer. Men det är inte det en ska göra, en ska berätta om ett sexuellt övergrepp. Det är jobbigt och obehagligt bortom beskrivelse men det har inget med ens sexualliv att göra. Ens sexualliv är självvalt, ett sexualbrott är något en blir utsatt för. Det kommer inte att vara lätt att sitta inför polis/domare/nämndemän och berätta vad som hände. Det gäller oavsett om åtalet för övergreppet bygger på påtvingad sexuellhandling genom våld, som idag är olagligt, eller brist på samtycke, som också bör vara olagligt.

Både motståndarena till och förespråkarna för en samtyckeslag är överens om att en samtyckeslag inte kommer leda till fler fällande domar. Motståndarna påstår att de som utsätts för övergreppet, sex utan samtycke, skulle inges falsk hopp om att de skulle kunna få rättslig upprättelse och därmed bli besvikna. Visst blir en besviken om ens anmälan läggs ner, visst blir en besviken om åtalade inte blir dömd. Men ni kan ge er fan på att man blir besviken, ledsen, arg, förvirrad och en massa känslor, om övergreppet en utsatts för inte klassas som ett brott. Där har ni definitionen av besvikelse.

Så sluta använda offrens utsatthet som ett argument mot samtycke när det tvärtom är ett argument för samtycke. En samtyckeslagstiftning visar att lagen backar upp det som borde vara självklart: vi äger alla rätten till våra egna kroppar.

Elsa Levinson för FATTA

FATTA är en rörelse som kämpar mot sexuellt våld och för samtycke i praktik och lagstiftning.