Debatt: Skrämmande naiv syn på boendesegregering

Det krävs gamla och nya hyresrätter så väl som gamla och nya bostadsrätter om vi vill ha ett blandat lokalsamhälle, där direktörens barn går i skolan med arbetarens barn”. Ja, detta lika utopiska som naiva uttalande gav den socialdemokratiske politikern Mats Arnsmar när Göteborgs stads politiker nu vill öka andelen bostadsrätter i Göteborgs stads låginkomstområden (ETC Göteborg 10/5).

Jag skulle bli riktigt förvånad om ens Mats själv tror på sina ord för det finns inget som talar för en sådan utveckling. Fler bostadsrätter har aldrig varit en magisk lösning på de komplexa socioekonomiska problem som skapar boendesegregation.

Faktum är att Mats inte ens hade behövt göra en särskilt djupdykande undersökning för att inse detta utan bara nöjt sig med att läsa stadens egen jämlikhetsrapport från 2017. I rapporten ges flera exempel på hur nybyggnationer och omvandlingar av hyresrätter till bostadsrätter har satt igång gentrifieringsprocesser i tidigare resurssvaga områden. Ett tydligt exempel är området kring Masthugget och Nordostpassagen där andelen bostadsrätter i början av 2000-talet låg på runt 10 procent. Bara något decennium senare utgjorde bostadsrätterna cirka 80 procent av lägenhetsutbudet.

I rapporten påpekas att det samtidigt skedde en kraftig ökning av medelinkomsten i området och att detta troligtvis berodde på att en mer resursstark grupp flyttade in. Det berodde alltså inte på att de befintliga boende i området drog fördel av de nya bostadsrätterna.

Tilltron på att en ökad andel bostadsrätter i resurssvaga bostadsområden skulle leda till en utopisk sammanblandning av folk från alla samhällsklasser är i bästa fall resultatet av naiv okunskap och i värsta fall ren ignorans. För boendesegregation är aldrig ett lokalt problem utan en fråga om polarisering, det står i klartext i Göteborgs stads jämlikhetsrapport. Det handlar om ett polariseringsproblem som enligt rapporten ”styrs av att den resursstarka delen av befolkningen lever åtskilt, snarare än att det är de resurssvaga som gör det”. Det är med andra ord de rika göteborgarnas ovilja att bo med mindre lyckligt lottade invånare som borde ägnas mer uppmärksamhet om man menade allvar med att vilja bryta boendesegregationen.

För statistiken är glasklar. I exempelvis Södra Skärgården och Torslanda finns mindre än 10 procent hyresrätter och resterande bostadsutbud utgörs av bostadsrätter eller äganderätter. Man behöver knappast vara mäklare för att inse att priserna i dessa områden inte möjliggör någon bostadsjakt för arbetarklassens familjer.

Samtidigt är det i dessa mer välmående områden som elever presterar bättre i skolan, är mer nöjda med sina familjers ekonomi och har lägre risk för att i framtiden bli arbetslösa. Det är med största sannolikhet därför som inte dessa områden ses som problematiska. Det handlar om en välfungerande segregation där lyckligt lottade individer frivilligt väljer att stänga ute resten av världen och leva i en drömvärld som få av stadens invånare förunnas.

Om Göteborgs politiker menade allvar med att vilja lösa Göteborgs segregationsproblem skulle de fokusera lika mycket på att öka andelen prisvärda hyresrätter i stadens välmående områden. Faktum är att ett sådant fokus nämns även i Göteborgs stads jämlikhetsrapport från 2017 då de påtalar betydelsen av att bygga samman hela staden och inte bara fokusera på utsatta områden. För ett polariseringsproblem kan logiskt sett aldrig lösas genom att enbart arbeta med den ena polen och det är nog Mats Arnsmar också väl medveten om.

Ökningen av andelen bostadsrätter i låginkomstområden ger ju inte låginkomsttagarna fler möjligheter utan färre. För var ska de ta vägen när stadens utbud av hyresrätter minskar? Om politikerna verkligen vill låta arbetarnas barn gå i skolan med direktörernas barn så krävs ett lika kraftfullt arbete med att bryta segregationen i stadens lyxghetton. Det är dags att sätta stopp för den skadliga frivilliga segregering som tillåts fortsätta år in och år ut utan att problematiseras.