Debatt. .

2018-05-03 06:30
Bild: Hasse Holmberg/TT

Så skadligt är det med manskodad arbetsmarknad

Svensk arbetsmarknad är segregerad. Vissa yrkeskategorier är manskodade och andra är kvinnokodade. Personer med svenskklingande namn och blont hår får mer välbetalda jobb än de med utomeuropeiskt klingande namn och svart hår. De politiskt korrekta menar att det är fel, men är sällan beredda att vidta de åtgärder som behövs för att det ska bli förändring.

Detsamma gäller trakasserier, hot och våld på arbetsplatsen. I det manskodade yrket polis är det självklart att personalen är tillsvidareanställd på heltid, är beväpnad och har rätt att använda nödvärn. Eftersom de som angriper en polis är brottslingar, står vi alla upp för deras rätt att hantera ”buset”. De skador de åsamkas i jobbet blir oftast klassade som arbetsskador och det finns en hederskodex om att en skadad polis inte kastas ut ur kåren, utan får andra arbetsuppgifter, som de kan klara av trots sina skador.

Det manskodade jobbet väktare är ett annat exempel på väl utrustade arbetstagare, de har arbetskläder med företagets logga, möjligheter att snabbt komma i kontakt med hjälp och går nästan aldrig ensamma. Oftast är de tillsvidareanställda.

I det kvinnokodade yrket boendestödjare på gruppbostäder för personer med psykisk ohälsa, beroendeproblematik eller andra funktionsnedsättningar (mentalt funktionshindrade) och i hemtjänsten ser det helt annorlunda ut. Där är personalen i allmänhet helt skyddslös. De får utstå att bli rivna, spottade på, slagna med tillhyggen och nedbrottade utan att ha möjligheter att försvara sig. Många tvingas utstå rasistiska kommentarer och kränkningar. Inte sällan jobbar de ensamma på kvällar och nätter. Inte sällan blir de som råkar ut för hot och våld betraktade som oproffsiga, anklagade för att inte kunna möta brukaren på rätt sätt. De skador de åsamkas i jobbet blir sällan klassade som arbetsskador och när de är förbrukade hamnar det mellan stolarna på arbetsförmedlingen och försäkringskassan.

Det kvinnokodade jobbet personlig assistent ska oftast ensam sörja för en funktionshindrad persons hela livsföring. Ibland jobbar de sida vid sida med brukarens familjemedlemmar och kan då bli utsatta för trakasserier och sexuella närmanden från såväl brukare som deras anhöriga. De har i allmänhet inga arbetskläder och inga möjligheter att snabbt komma i kontakt med hjälp. Dessutom är de visstidsanställda, bara så länge brukaren vill ha dem. De är således helt i händerna på sin ”arbetsgivare” vilket skapar minimala möjligheter att klaga på arbetsförhållandena.

I dessa exempel har vi åskådliggjort könsskillnaderna. Det är också väl känt att fler med utländsk härkomst är visstidsanställda och har svårare att få ett nytt jobb på grund av en diskriminerande arbetsmarknad, vilket begränsar möjligheterna att säga ifrån ytterligare.

Således kan vi konstatera att även trakasserier samt hot och våld har både kön och hudfärg.

Personer med omsorgsbehov oavsett om en är en äldre person eller en person med funktionsnedsättning, har rätt till ett värdigt liv och vi har stor förståelse för att vissa omsorgsbehövande personer kan reagera med frustration som kan leda till utåtagerande, särskilt när omsorgstiden är knapp och stressad och personalen byts ut ofta.

Därför är det viktigt att arbetsgivare har ett särskilt ansvar för att förebygga situationer som kan skada och kränka de anställda.
Det skulle verkligen gynna de omsorgsbehövande personerna, om arbetsgivare erbjöd bättre arbetsvillkor i verksamheterna som ska ge omsorg om de medmänniskor som behöver samhällets stöd. Istället för att ständigt möta nya ansikten borde de få möta ständigt samma utbildade och erfarna personer. Så kan en del av våldet undvikas.

Vi i Feministisk initiativ accepterar inte rådande omständigheter. Vi menar att steg ett för att råda bot på hot och våld i omsorgsverksamheterna är att så många som möjligt har yrkesutbildning, är tillsvidareanställda på heltid och att bemanningen är så tilltagen att de anställda dels kan aktivera brukarna och dels stödja varandra och självklart ska alla ha arbetskläder. Allt detta har vi resurser för i vår statsbudget, det är en jämställdhetsfråga.

Feministiskt initiativ 
Gita Nabavi, partiledare Annelie Nordström, arbetsmarknadspolitisk talesperson Denise Cresso-Nydén, funkispolitisk talesperson