Hoppa till innehållet

ETC Göteborg

Debatt: Rasistiska organisationer bekämpas med politik – inte med förbud

Nordiska motståndsrörelsen (NMR) demonstrerade i Ludvika på 1 maj.
Nordiska motståndsrörelsen (NMR) demonstrerade i Ludvika på 1 maj. Bild: Bild: Ulf Palm/TT

Dagens ETC.

”Ett förbud skulle alltså riskera att minska utrymmet för vad som kan förstås som rasism.”
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Regeringen föreslår nu att utreda ett förbud mot rasistiska organisationer, ivrigt påhejade av stora delar av den antirasistiska rörelsen. I ljuset av den kraftiga fascistiska organisering som vi har tvingats bevittna de senare åren är det förstås förståeligt att man vill att lagstiftaren tydligt ska signalera samhällets intolerans mot denna utveckling. Men ett förbud mot rasism går också att problematisera.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

I dagens lagstiftning finns huvudsakligen två möjligheter att begränsa rasistiska organisationers manöverutrymme; den första är via brottet hets mot folkgrupp och den andra via ordningslagen. Bland jurister råder oenighet om hur stort utrymmet är för att använda denna lagstiftning i praktiken. Vi vill dock inte ge oss in i denna debatt utan snarare fokusera på vad vänsterns strategi bör vara. Vi vill lyfta frågan om ett rättsligt förbud verkligen är ett bra och verkningsfullt sätt att motverka rasism.

En utgångspunkt för vänsterns antirasistiska strategi måste vara förståelsen av rasismen som en grundläggande struktur i samhället. Rasismen påverkar samhällets organisering, fördelning av resurser och orättvisa utfall. Den medför en idéstruktur genom vilken vi kan acceptera skillnader i hur människor behandlas och betraktas och en global kapitalism med en genomgripande snedfördelning av resurser.

Rasismen innebär att människor inte har samma värde. Det är också centralt att förstå att det finns en kausalitet mellan en för vårt samhälle konstitutiv rasism och de uttryck som nu föreslås förbjudas. Fascismen är kort sagt förlängningen av en rasistisk materiell och idémässig struktur.

De senaste årens skrämmande utveckling av den offentliga debatten i Sverige har under alla omständigheter tydliggjort att rasismen formar diskursen, sättet vi talar om världen. Samtidigt som debatten om att förbjuda rasistiska organisationer pågår så ställer politiker ständigt grupp mot grupp – finansministern ställer barnfattigdomen mot invandring, justitieministern ställer busskort till barn mot invandring, tiggeri föreslås kriminaliseras, nyanländas arbetsvillkor urholkas och den tillfälliga lagen för att begränsa flyktingars möjlighet att söka skydd i Sverige tycks regeringen göra allt mer permanent.

Vi oroar oss för att lagförslaget skulle vara kontraproduktivt i den bredare kampen mot rasismen. När något förbjuds blir dess utsida tydligare legitimerad. Normaliseringen av rasism och dess dominerande plats i den nuvarande offentliga debatten kommer vi inte åt med ett förbud, snarare kommer den rasism som finns på den lagliga sidan av förbudet normaliseras ytterligare, eftersom det då skulle finnas en utsida att ta spjärn mot.

Ett förbud skulle alltså riskera att minska utrymmet för vad som kan förstås som rasism. Diskussionen kring ett förbud bidrar till den felaktiga uppfattningen att rasism skulle bestå i enskilda avvikande åsikter och inte en för vårt samhälle genomgripande struktur. Genom att upprätta ett rätt och ett orätt, ett friskt och ett sjukt, vänds blicken bort från det fullständigt centrala i hur rasism konstituerar vårt samhälle i grunden och vi fokuserar bara på avarterna.

Den rationalitet som skulle skilja laglig rasism från olaglig opererar med en rörlig gräns för vad som anses vara rasistiskt, en gräns som förflyttar sig med en förbluffande hastighet. Rätten bygger per definition på tolkning och gränsdragning. Rasism är ett begrepp under ständig förhandling, vilket är tydligt i en samtid där SD kan bli ett av de största partierna och det allmänna samtalet har förflyttat sig till en plats där vi bara för fem år sedan hade varit chockerade av vad som nu kan sägas på ledarsidor och i riksdagens talarstol.

Om vi överlämnar frågan om rasismens definition till juridiken står därför mycket på spel. Rätten har svårt att ta hänsyn till gruppintressen och strukturer, därför kommer tolkningen att sakna kontextuellt djup. Gränsdragningen mot rasism måste istället ske genom politik, konfliktlinjer och en demokratisk aktivism.

Förslaget att förbjuda rasistiska organisationer grundar sig i en vilja att få bort de rasistiska uttryck som skapar våldsamt obehag i det offentliga rummet, men samtidens politiska utveckling är också våldsam. Rent krasst måste vi också fråga oss vilken rasism som finns kvar att förbjuda i ett läge där vi riskerar att få ett rasistiskt parti i regeringen.

Det kan inte vara eftersträvansvärt att endast markera en bortre gräns mot rasismen, vänstern måste också rikta sig mot den centrala strukturen. Vi kan inte luta oss mot en inbillad trygghet från rättsstaten utan vi måste fortsätta att vara vaksamma mot rasismens olika uttryck. Organisering och mobilisering är förutsättningen för att mota rasismen, inte ett ineffektivt förbud.

Vi måste i högre utsträckning än idag politisera rasismen och synliggöra hur grundläggande den är för vårt samhälles organisering och ta striden mot de orättvisor som den orsakar. Rasismen skapar svåra konflikter i vårt samhälle. Vi kan inte inbilla oss att vi kan vaccinera oss mot dem, det enda vi kan göra är att utkämpa dem.

Ämnen i artikeln