Debatt: Pride är ingen festival – det är en styrkemarsch

Vid den här tiden på året när Pridefestivalerna drar igång vaknar helt plötsligt hela etablissemanget och vill marknadsföra hur gärna de vill vara med i Pridefestivalen och hur mycket de älskar kärlek och rättvisa. Det är inga kontroversiella åsikter, så tycker ju de allra flesta – oavsett om det är personer, organisationer eller företag.

Jag skulle istället vilja prata om politisk kamp och hur Pride som koncept egentligen inte är någon festival – utan en styrkemarsch.

Allt fler städer och orter arrangerar Pridemarscher och det är bra. Prideveckan är den vecka på året som vi alla hbtq-personer går ut i tusentals på våra gator och torg med våra allierade för att visa att vi finns och att styrkan i vår rörelse kommer att vinna.

För om inte vi och den starka rörelse för hbtq-personers rättigheter hade demonstrerat och marscherat och vågat att protestera – då hade vi inte heller haft de rättigheter som vi har idag.

Ingen politiker eller makthavare har någonsin gett oss våra rättigheter utan att vi först har visat vår styrka i att vi inte bara vill ha dem – vi kräver dem.

Det kan till synes verka som om vi hbtq-personer är fler idag än för hundra år sedan, men det stämmer inte. Förutsättningarna för att fler hbtq-personer idag vågar och kan vara öppna med vilka vi är handlar om de förutsättningar som finns i samhället idag och därför är Pride ytterst politiskt.

Anledningen till varför fler transpersoner vågar vara öppna handlar inte om att det är fler personer som är trans – nej, det hör såklart ihop med bland annat att lagen om tvångssteriliseringar av transpersoner försvann. Att vara homosexuell är inte heller längre något brott.

På samma sätt så förhindrar samhället förutsättningarna för fler hbtq-personer att komma ut och må bra idag. Arbetslösheten hos transpersoner är högre än hos cis-personer, samtidigt vill nästan alla företag marknadsföra sig i Prideparaden. Unga hbtq-personer mår statistiskt sett sämre men ändå så drar man in på de resurser i samhället som verkligen betyder något – skolkuratorer och ungdomsmottagningar går på knäna och kan inte garantera hjälp när man faktiskt behöver det. Frågan om permanenta uppehållstillstånd för hbtq-flyktingar och att införa ett tredje juridiskt kön är frågor som vi har krävt länge – ändå så har det inte hänt.

Nej, Pride är ytterst politiskt. Pride är politisk kamp.

Varje år går makthavare, politiker och företag i den styrkemarsch som ska vara vår demonstration. De viftar med flaggor och ler. Men när Prideveckan är över så är det också makthavare, politiker och företag som röstar ner eller ignorerar våra förslag för ett bättre liv.

Vi kräver ett stopp för denna kommersialisering och att våra krav tas på allvar. Vi har ett liv att leva och vi förtjänar bättre än så här. Organisering är nyckeln till att etablissemanget lyssnar på oss så därför har vi bara ett val – att organisera oss.