Debatt: Oroväckande förslag på åtgärder mot papperslösa

Gratulerar, Göteborg! Idag den 24 april startar den nya dagstidningen ETC Göteborg. Följ med på resan. Du läser digitalt eller på papper, vad som passar dig bäst. Här beställer du en prenumeration.

I efterdyningarna av de fruktansvärda händelserna i Stockholm går det att skönja ett hopp för humanismen och en tro på ett öppet demokratiskt Sverige. Samtidigt skapar politiska krafter förenklade bilder av världen, där inte bara individer utan hela grupper utmålas som förövare eller möjliga hot. Att utnyttja attentatet i Stockholm som argument för ett slutnare samhälle och peka ut papperslösa som potentiella terrorister reagerar vi i Rosengrenska stiftelsen kraftigt emot.

Självklart är det oerhört viktigt med insatser för att förhindra nya terrorattacker i Sverige. Det krävs arbete med att förebygga radikalisering i alla dess former, strategier för att fånga upp personer som kan misstänkas genomgå en radikaliseringsprocess och metoder för att hindra dessa personer att genomföra våldshandlingar.

Men senaste veckorna har det kommit politiska förslag som gör oss djupt oroade. Miljöpartiet och Kristdemokraterna har till exempel förordat fotboja för personer som riskerar att avvika efter avslag på asylansökan. Det kan uppfattas som att personer, som hellre lever papperslösa i Sverige än återvänder till landet de utvisas till, innebär en säkerhetsrisk.

Rosengrenska stiftelsen, som sedan 1998 arbetat för vård på lika villkor, tar inte ställning i frågan huruvida en människa väljer att stanna kvar i Sverige efter ett avvisningsbesked.

Vi vet att beslutet att leva som papperslös innebär att välja en mycket svår tillvaro, där det mest grundläggande, som tak över -huvudet och mat till sig själv och sina barn, inte på något vis är självklart. Det innebär ett liv i svår fattigdom och utsatthet, med kraftigt kringskurna rättigheter och möjligheter.

Vår erfarenhet av möten med tusentals människor i denna livssituation är att de inte upplever sig ha något val – eftersom alternativet är att riskera sitt eget eller sina barns liv.

Vi vet också att den svenska asylprocessen inte är så rättssäker som många vill tro. Så sent som i februari i år konstaterade Migrationsverket i en intern rapport att det fanns allvarliga brister i hälften av 400 granskade asylutredningar från 2016. Bristerna rörde många gånger själva kärnan i utredningen, det vill säga utredandet av vad den asylsökande riskerar att utsättas för vid en eventuell utvisning.

Det kan låta rimligt att man ska lämna landet om man får ett avvisningsbeslut, men i ljuset av den rättsosäkra asylprocessen finns ingen sådan logik för dem som drabbas.

I kölvattnet av terrordådet har det också lyfts förslag om att ytterligare begränsa papperslösas rätt till hälsa och sociala rättigheter. Bland annat ifrågasätts barnens rätt att gå i skolan. Och bara dagar efter attentatet beslutade gränspolisen i region väst att följa gränspolisen i Skånes exempel och utnyttja möjligheten att begära ut information från socialtjänsten.

Dessa förslag strider mot Sveriges åtaganden i form av FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och Barnkonventionen.

Att särlagstifta kring tillgång till vård är också i strid med yrkesetiska principer inom vården och den svenska hälso- och sjukvårdslagen.
Det är inte bara orimligt och omänskligt att utnyttja sjuka papperslösa och försöka få dem att lämna landet genom att utestänga dem från vården. Det fungerar inte heller.

Migrationsforskning om push- och pullfaktorer ger inget stöd för att tillgång till vård i mottagarlandet skulle utgöra någon betydande sådan faktor. Vad man uppnår är i stället att en redan utsatt grupp får det ännu svårare.

Det är inte heller vårdens – eller socialtjänstens – uppgift att implementera Sveriges migrations- eller säkerhetspolitik. Däremot kan en -effekt av att erbjuda papperslösa vård på samma villkor som alla andra människor vara att personer med psykosociala problem, som riskerar att lockas av radikalisering, istället kan få hjälp. All vårdpersonal har dessutom möjlighet att bryta patientsekretessen vid misstanke om grövre brott.

Att utestänga människor från tillgång till vård och sociala rättigheter är därför inget annat än ett säkerhetspolitiskt högriskprojekt.