Debatt: Orimligt att tvingas flytta för att bekosta storvinster

Det förs en viktig kamp mot en skenande segregerings främsta orsaker – att bostadsbolag låter de boende stå för underhållskostnader, att dessa bolags rekordvinster bekostas med skattemedel (via ökade bidrag) samt att lagar, regler och praxis är så utformade att detta kan fortsätta.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

I bostadsområdet Vita Björn i Göteborg har många fått upp ögonen för den samhällsförödande bostads- och hyrespolitiken. Inte minst vi som ingår i samrådsgruppen Vita Björn, som har fört en så kallad dialog med bostadsbolaget Wallenstam inför väntande stamrenovering.

Under ”dialogen” har vi insett hur bostadsbolag som står inför dyra renoveringar har kommit på ett knep för att få de boende att bekosta deras interna underhåll. Och det är ingen hotande konkurs som tvingat fram denna tveksamma affärsetik. Det handlar om en av börsens mest lönsamma sektorer, och i just fallet Vita Björn om Wallenstam – som förutom att de prisas av branschen för ständigt nya rekordsiffror, även lyckas med konststycket att erlägga runt en procent i bolagsskatt.

Det riktigt upprörande är dock att de boende redan en gång, via hyran, har betalat för underhåll, men när underhållet väl åtgärdas så maskeras det som standardhöjning – och de boende tvingas betala en gång till för att få det de redan har betalat för! Eller, om de inte har råd, lämna sina hem. Så noga med att krama ur den sista slanten är i alla fall Wallenstam.

Och det gäller självfallet inte bara dem. Vi har fått god inblick även i hur andra bolag beter sig. Man passar bland annat på att lyxrenovera de lägenheter som tomställs under resans gång. 

Man bidrar alltså, närhelst man kommer åt, till ökad segregering och ökade socioekonomiska samhällsklyftor.

Vi har dessutom häpet kunnat konstatera att de lagar och regler som i dag styr hyres- och bostadsmarknaderna – och inte minst rättsväsendets tolkningar av dessa – så gott som alltid går på fastighetsägarnas linje. Sakkunnigt underbyggda alternativ, som är såväl billigare som bättre, bedöms inte ens i rätten. Systemet och dess tillämpning är sådant att i bostadsärenden har bostadsbolagen rätt, punkt.

Denna galenskap syns överallt. Hyresrätten, som var tänkt som ett sätt för låginkomsttagare att ha råd med ett tryggt boende, blir i stället snabbt det dyraste – samtidigt som det billigare, bostadsrätten, endast är en valmöjlighet för den som redan har pengar. Bruksvärdesprincipen, som var tänkt att värna de boendes intressen i rätten, har blivit ett sätt för bostadsbolag att höja hyran även för normalt underhåll. Som belysande detalj kan nämnas hur tänjbar denna princip egentligen är. Den anförs nämligen av Wallenstam som ofrånkomlig när man vinner på att den tillämpas (som vid stamrenoveringen av Vita Björn), men som förlegad och obrukbar när man förlorar på dess tillämpning (som vid strandningen av de årliga hyresförhandlingarna).

Politiker, media och allmänhet saknar information om verkligheten. Kan Stena sälja in Pennygången som en framgång, så är det uppenbart att bilden behöver justeras. Det finns gott om personliga tragedier som tydligt illustrerar de verkliga skälen till att människor slås ut, mister sina sammanhang och känner sig – och blir – bortträngda.

Beslutsfattarna måste ställa sig de viktiga frågorna. Vad händer med människors trygghet när hyresrätten urholkas? Vad händer med samhället när dess medborgare känner sin trygghet hotad? Ska ökade bidrag – det vill säga skattemedel – bekosta fastighetsägarnas gigantiska vinster?

Bör inte medborgarna inkluderas i utformandet av våra städer, eller är det något man helt tänker överlåta åt bostadsbolagen? Det är viktiga frågor som behöver lyftas, frågor som berör de verkliga orsakerna till att samhället sviktar – och hur ansvarslösa hyresvärdar bidrar därtill.

Följderna av en segregerad stad är katastrofala och väl kända – ändå görs inget. Reglera bostadsmarknaden. Miljölagarna skärptes till sist för att folk faktiskt dog, och för att marknaden själv saknade förmågan att ta ansvar för en sådan reglering. Nu är det hela samhället som kippar efter andan och det är hög tid att bromsa!