Debatt. Karin Annebäck.

2013-09-20 15:37
Malin Asplund och sonen Hugo. Bild: Birgitta Lööv
Malin Asplund och sonen Hugo. Bild: Birgitta Lööv

Öppet brev till fredrik reinfeldt

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Bäste Herr Statsminister, jag behöver Din hjälp. Jag vill så väldigt gärna börja arbeta. Jag har ju hört och läst en del om arbetslinjen vid detta laget och tänker att det vore fint att få ingå, känna tillhörighet. Jag har god högskoleutbildning och erfarenheter som borde vara värda en del. Jag är i min mest gyllene ålder och lever med tre barn, hemmaboende men inte längre små och snoriga. Även om jag varken har råd med hemhjälp i form av städning eller läxhjälp utan tragglar engelska glosor själv med barnen, så har jag nog ändå energi över. Eller egentligen jättemycket energi över. Fast det är klart, en del av energin går till att administrera det som sker i den värld jag bjöds in i för åtta år sedan, när min yngste son föddes. 

Den världen heter Alströmsland. Den är egentligen inte så fasligt annorlunda om man jämför med Din värld, också Du klev ju in i något nytt när Du blev statsminister för snart åtta år sedan. Min värld har människans väl i centrum och kärleken som enda ledstjärna, lite som taget ur Moderaternas ideprogram.

Och så ändå inte alls. Imorse gick jag upp klockan fyra, Alströmsgossen tyckte det var morgon så det var bara att lyda. Vårt Alströmsland, där sonens kroniska fortskridande sjukdom härskar, innehåller nystagmus, cardiomyopati, glutenintolerans, extrem övervikt, sköldkörtelrubbning, epilepsi, sömnstörningar, blindhet, sned rygg, värk i kroppen, hörselnedsättning och just nu fyrtiofyra personer i gossens närmsta nätverk. Jag som mamma lever plötsligt ett helt annat liv än det jag en gång trodde var möjligt. Så är det nog också för Dig, som Sveriges Statsminister.

Med svårslagen valfrihet väljer och vrakar vi bland assistansamordnare och vårdgivare. Vi väljer till och vi väljer bort, är det inte fantastiskt? Jag är så tacksam att jag kunnat välja bort Carema med alla sina miljarder i vinstutdelning till ägarna. Men jag frågar mig hur det är möjligt att tjäna miljarder på mitt sjuka barn? Jag är så glad att jag valt en utbildning som gör att jag får ägna mig åt det enda viktiga, medmänniskor. För visst är väl människor viktiga, det är ju vi som är världen. Du, jag och Alströmsgossen. Så lika och så in i norden olika. Som ni skriver:

”Under rätt förutsättningar kan vi människor åstadkomma fantastiska saker, men människan kan också göra fel, mot sig själv och mot andra. Människan har både förmågor och brister. Moderaternas idé är att se hela människan. Att stötta människans sökande efter lycka och vilja att göra rätt för sig, men också att hjälpa till när den egna förmågan inte är tillräcklig...”

Jag kunde inte sagt det bättre själv, tänk att vi kan vara så rörande överens, det ni skriver i ideprogrammet är ju helt i linje med mina tankar om människovärde. Så snälla herr statsminister, jag vill så gärna arbeta, men med alla sjukvårdsbesök och vårdkontakter, alla sammanbrott med gossens tårar och allt tvång vid undersökningar, hur ska jag få tid och ork? Hur ska jag ändra och förmås använda mina och mina barns förutsättningar? 

Nu frågar jag dig. När min förmåga nu tryter och min lycka består i ögonblick av själsligt lugn; hur går jag rakryggad framåt i ett samhälle som föraktar alla tecken på svaghet och brist på ekonomiska medel för fortsatt konsumtion?

Malin Asplund

Hennes son Hugo lever med den kroniska sjukdomen Alström syndrom.

Karin Annebäck
Karin Annebäck 

Reporter på Dagens ETC. Nås på mejl: karin.anneback@etc.se, Twitter: @karinanneback eller telefon: 0705-56 60 13.