Debatt. .

2018-01-09 04:00
”2018 kommer jag lägga min röst på det parti som jag anser gör det bästa för de ensamkommande barn och unga som välkomnades till Sverige 2015”, skriver debattören. Foto: Jessica Gow / TT
”2018 kommer jag lägga min röst på det parti som jag anser gör det bästa för de ensamkommande barn och unga som välkomnades till Sverige 2015”, skriver debattören.

Öppet brev till alla socialdemokrater

Kära socialdemokrater.

Jag har aldrig behövt engagera mig särskilt mycket i politiken. Jag har levt ett väldigt bra liv, skyddad i trygga Sverige. Jag har alltid röstat, mest för att jag lärt mig att det är viktigt. Jag har såklart tänkt igenom mitt val, men inte hittat ”mitt” parti och aldrig har jag känt att det är så viktigt som nu.


VI VILL VETA VAD DU TYCKER!

Skicka din insändare eller debattartikel, upp till 4000 tecken, till
goteborg@etc.se


2018 kommer jag lägga min röst på det parti som jag anser gör det bästa för de ensamkommande barn och unga som välkomnades till Sverige 2015.

Jag skriver till dig för att jag vill be dig stötta Vänster- och Miljöpartiet som nu humant och tydligt tagit ställning för att dessa unga människor ska få fortsätta vara en del av Sverige.

Min familj och mitt umgänge har verkligen vuxit under 2017. Jag har blivit en bättre och gladare människa. Samtidigt har jag fått större och svårare saker att oroa mig för. Kriget har kommit hem till mig. Det har blivit något annat än ett inslag på nyheterna, det har blivit verklighet.

Den 28 mars deporterade Sverige min vän Javad till Kabul. Vi lyckades hålla kontakten. Efter att han landat fick han tak över huvudet ett par dagar och mycket lite mat, men såklart mer än vad han får nu när han är lämnad att klara sig själv. Han lyckades resa till sin hemby och ordna taskira (afghansk identitetshandling) så att han kan ta emot pengar jag skickar. När han varit i landet ett tag är han med om en självmordsattack. Han överlever, men är chockad. Han ringer mig, hyperventilerar, låter mig höra skriken och kaoset som råder. Han får inte fram så många ord just under detta samtal, men säger i efterhand att han fann lite tröst och trygghet i min svenska lugna röst.

Jag har fått följa honom när han full av glädje tackar mig för att jag hjälpt honom köpa medicin, när han inte ätit alls, när han blivit sen och i panik skyndar till sin sovplats för att undkomma talibaner, när han överlevt ytterligare en farlig bilresa mellan Kabul och sin sjuka mor och när hans pengar räckt till vatten och bröd.

Varje gång han ringer tänker jag att det är ett mirakel att han överlevt ännu ett tag.

Afghanistan är ett av världens farligaste länder. Jag kan verkligen inte förstå att mitt Sverige skickar människor dit. Om de är barn, unga, medelålders eller gamla borde inte spela någon roll. Migrationsverket kom nyligen med en rapport där de redovisar att provinserna Bamyan och Panjsher är lite mer säkra (”där råder andra svåra motsättningar”). Jag undrar hur man tänker. Ska alla som utvisas bo där? Hur tar man sig säkert från Kabul och dit? Vad säger att det kommer fortsätta vara ”mindre farligt” där?

För mig handlar det om humanitet och värdighet, men jag har förstått att ekonomiska argument ofta väger tyngre. När jag tänker på ekonomi, så blir Sveriges agerande än märkligare. 2015 välkomnar vi människor till vårt land. Det råder stora ideella insatser redan då, men Sverige investerar i flyktingarna. De kommer in i samhället, rotar sig, får vänner och familj. Nu är de redo att studera vidare, arbeta och betala skatt. De är inte rädda för att arbeta. Med stora pensionsavgångar i snar framtid är dessa ungdomar precis vad Sverige behöver.

Vad kostar alla dessa tvångsutvisningar som planeras? Polisen, förvaren, sjukvården, transporterna (bil, buss och flyg) för att nämna några poster. Vad kostar det den svenska anständigheten?

I den takt tvångsutvisningarna sker just nu kommer det också ta orimligt lång tid. Från beslut till avresa är det som bäddat för kriminalitet. Jag förstår inte alls hur man kan tycka att det här är ett välfungerande system.

Många med mig har öppnat sina hjärtan och öppnat sina hem. Jag har fått större kunskap om världen, men också större familj och större hjärta. Jag tänker på all den värme och omtanke jag får tillbaka, all god mat, alla skratt, allt förtroende och på alla ambitiösa frågor om hur Sverige och världen fungerar.

Jag klarar inte av att Sverige gör så här. Det gör ont hela vägen in i min själ. Jag vet att jag inte är ensam om dessa känslor.

Mitt 4,5-åriga barn vill prata ”med dem som bestämmer i Sverige” och säga att ”det är elakt att skicka folk till krig. Det värsta med krig är att människor dör där”. Till och med ett barn kan förstå att den som krigar inte frågar om ålder innan den dödar.

Mitt barn vill att ”storebror” och hans kompisar ska få stanna. Jag hoppas att det blir så. Sverige kommer annars ha mycket att stå till svars för i framtiden.

Jag ber dig, snälla, att arbeta för att stoppa utvisningarna till Afghanistan NU. Det är ohållbart och måste till en snar lösning.

Ida Fagerberg