Debatt: Om det gick att skriva skulle jag göra det

Om det hade varit möjligt hade jag skrivit om min lillebror. Under veckan som gick meddelar han att hans Facebookkonto stängts ner permanent. Facebook hänvisar till sina stadgar och att de av säkerhetsskäl inte kan ge mer information men att beslutet är slutgiltigt och inte kan ändras. Han har blivit permanent borttagen från Facebook trots att han inte har publicerat något otillåtet, inte gått emot rådande policys eller regler. Tills nu. För plötsligt var den där, den nya regeln i avsnitt 4.6 i Facebooks redogörelse för rättigheter och skyldigheter. ”Dömda sexualförbrytare får inte ha Facebook.” En gång dom, alltid dom. Sexualförbrytare är en dom som inte går att komma runt. Det är ett ord som inte går att komma runt. Straffet är slutgiltigt men ändå livslångt, nyansbefriat, ej förhandlingsbart. Innehåller inga gråskalor, inga berättelser och är omöjligt, i synnerhet just nu, att laborera med.

VI VILL VETA VAD DU TYCKER!

Skicka din insändare eller debattartikel, upp till 4000 tecken, till
goteborg@etc.se

Min bror, som är beroende av sociala medier för att han driver en podd, har berättat sin historia 100 gånger. Personligen är jag ganska trött på hans historia. Matt och liksom torrlagd av allt det biografiska men också av den långtgående brist på ömsesidighet som anhörigskapet innebär. För snart åtta år sedan låg min lillebror med en 14-årig tjej på en fest. Det fanns samtycke, de hördes av efteråt och pratade om det, konstaterade att det var dumt. Flickans föräldrar fick reda på det och gjorde en polisanmälan. Jag försökte vid tiden uppmana honom att neka till åtalspukten, kanske lite för att jag hade en aning om vad en sådan dom innebär men främst gjorde jag det för att jag visste vem min bror var.

Det var möjligt att han var huvudlös narcissistisk pellejöns som tog droger och omgav sig med puckade människor. Vad han inte var; allt det där vi får för ögonen när vi hör ordet sexualförbrytare. Min bror erkände och dömdes till vård och samhällstjänst för sexuellt utnyttjande av barn eftersom det sedan ett par år alltid rubriceras så, samtycke eller ej. Domen sammanföll med att den dokusåpa han medverkat i gick på tv och han blev därmed både sexualförbrytare och offentlig person vilket milt sagt försvårade livet för honom. Kortfattat kan man säga att det tagit honom de sju år som passerat att nå botten och arbeta sig upp igen. I dag är han en nykter och självförsörjande småbarnspappa. Eller ja. Har varit självförsörjande.

Varför jag nu ska berätta. Varför jag nu ska bete mig som om att ett samtal existerade.

Jag arbetar som socionom och tanken om förändring utgör stommen i vår profession. Det är egentligen ganska enkelt. Vi har människor. Trots att det är en vanlig önskan kan inte göra AV människorna. Vi måste göra något MED dem. Forskning och erfarenhet har gett oss verktyg och verksamma behandlingar för förändring av människors liv men det arbete man gör inom socialtjänst eller kriminalvård är i sig inte tillräckligt, inte heller motivationen hos den enskilde. Vi är också beroende av att samhället tar emot dem så att de kan omsätta denna förändring i praktiken.

Om det hade varit möjligt att skriva skulle jag skriva att de som jobbar med behandling inom kriminalvården vet att gruppen sexualbrottslingar inte är en homogen grupp. Det finns en liten grupp av pedofiler och överfallsvåldtäktsmän men i den stora gruppen är återfallsfrekvensen liten, tack och lov. Skulle man kunna prata om det skulle man också kunna sortera i uppsåt: bakom många domar finns berättelser om dålig impulskontroll och på grund av funktionsnedsättningar eller droger en nedsatt förmåga till mentalisering. Det, snarare än kall och beräknande cynism. På grund av att de alla faller under rubriken Sexualbrottslingar måste det viktas in vid rekryteringar till människonära arbeten, vilket man i dag gör i alla sådana rekryteringsförfaranden. Så ska det vara.

Förutom angripna grundantaganden för rättssäkerhet, som att man ska betraktas som fri efter avtjänat straff, finns här påminnelsen om att Facebook inte är en demokratisk plattform i Republiken Internet, utan en privatkommersiell klubb som kan välja sina medlemmar. Facebook har mandat att dela ut livstidsdomar i sitt försök att rensa fram godhet.

För att kunna kräva förändring måste det finnas en mottagare. För att kunna prata om förövare behöver vi någon som axlar den rollen. För att kunna arbeta med förändring behöver vi ett samhälle som lämnar öppet för just det. Som inte strandar i ängslighet, rättsosäkerhet och en förlamad dialog.

Om en rörelse som #metoo ropar på förändring, då måste vi också bevaka möjligheterna för denna förändring. Det är en omskakande tid och det öppnas hela tiden nya rum i vårt medvetande, oavsett vilket kön vi har. Förutom för kvinnlig säkerhet och upprättelse, förutom institutioners, branschers och relationers transparens är denna förvandling också livsviktigt för det i dag slentrianmässiga manskollektivet där man behöver hitta nya språk och sätt att bekräfta och vägleda varandra med större variation än ryggdunk och knytnäve. Förändring krävs. Men förändring kräver också något av oss. Vi måste stå kvar och stå ut med att se den äga rum.

Anonym