Debatt: Nu behövs Karl-Bertil året om

”Det var en gång en jul för länge sedan, då man ännu kunde se fattiga människor gå omkring på gatorna. På den tiden var det ingen skam att vara fattig, så trashankar och avsigkomna stackare behövde inte hålla sig borta ur folks åsyn utan strövade fritt omkring.”

De inledande raderna i Tage Danielssons och Per Åhlins julsaga om Karl Bertil Jonsson, som sedan 1975 varit en del av den svenska tv-julen, förväntas generera igenkännande nickar om en svunnen och passerad tid. Men det säger också något om det samhälle och samtid som sagan skapades i. En samtid som inte låter fattiga, avvikande och avsigkomna lämnas åt sitt öde på gator och torg, om ett samhälle som på gott och ont ser som sin uppgift att ta hand om och ta ansvar för de som Danielsson beskriver som samhällets olycksbarn. Det fanns en stor tilltro till att samhället och det offentliga tog, men också förväntades ta, ansvar för samhällets alla invånare. I annat fall utgjorde de en skam inte bara för sig själva utan för hela samhällsbygget.

VI VILL VETA VAD DU TYCKER!

Skicka din insändare eller debattartikel, upp till 4000 tecken, till
goteborg@etc.se

Under de dryga 40 år som gått sedan filmen gjordes har det svenska samhället förändrats på många sätt. Det ekonomiska välståndet har generellt ökat, individualismen blivit den rådande ideologin och jakten på de kortsiktigt mest kostnadseffektiva lösningarna allom rådande såväl inom privat som offentlig sektor. Dagspolitiken handlar mer om att jaga röster utifrån ett samhällsbygge som exkluderar än ett som inkluderar. Samtidigt som globaliseringen gjort världen allt mindre och överallt mer närvarande. I spåren av denna utveckling har återigen de avsigkomna och samhällets olycksbarn börjat synas i det offentliga rummet. Händer med framsträckta muggar har blivit en del av matbutikens entré, ungdomsgäng utan vare sig föräldrar eller andra vuxna i sin närhet en del av storstadens gatuliv och under broar, i skogsbryn ligger de hemlösas sovsäckar i väntan på att fyllas under de kalla nätterna. Nu tar dock inte det offentliga samhället dem självklart i sin omsorg utan det är civilsamhället och dess välgörare som förväntas göra mellanmänsklig skillnad.

Probleminventeringen kring ökade klyftor, segregation och ett växande utanförskap råder det stor politisk konsensus kring. När sedan politiken och det offentliga i Sverige 2018 försöker göra något konstruktivt för utsatta grupper blir det väldigt ofta genom att avsätta pengar i form av stats-, projekt- och föreningsbidrag från det offentliga till civilsamhället att söka. De långsiktiga visionerna och investeringarna i samhällsbygget som sträcker sig bortom en mandatperiod finns när det gäller infrastruktur, men inte när det gäller utsatta människor. Istället förväntas civilsamhället stå för kunskap, flexibilitet, värderingar och inte minst ett mått av välgörenhet såsom volontärsinsatser och ekonomiska donationer.

Ett samhälle som blir mer och mer beroende av att olika sociala problem och utmaningar löses genom välgörenhet och tillfälliga projekt är inte ett tryggt samhälle. När godheten och välviljan från dem som har förväntas generera tacksamhet hos de som saknar finns en risk att också förstärka ojämlika maktförhållanden. När marknadsförings- och varumärkesperspektiv är parametrar som vägs in i arbetet med utsatta utifrån målgruppens tillfälliga attraktionskraft hos de som har och vill ge har bilden av den generella välfärden flagnat rejält. När fler och fler faller genom det alltmer grovmaskiga offentliga sociala skyddsnätet och det offentliga också avsäger sig ansvaret för dem riskerar vi se en utveckling där grupper ställs mot varandra. Naturligtvis kommer detta att leda till frustration och ilska hos de som upplever att det råder orättvisa och vart denna ilska kommer att riktas kan vi bara spekulera om.

Civilsamhället behövs och är en viktig aktör i Sverige 2018 som kan göra stor skillnad – inte minst utifrån att det finns ett stort engagemang och kunskap kring såväl olika målgruppers behov men också deras vägar till innanförskap. För att civilsamhället ska kunna göra det som man är bra på krävs det att det också finns en motpart inom det offentliga som är beredd att ta sin del av ansvaret som krävs för att motverka utanförskap och ta ett långsiktigt och rejält samhällsansvar.

För nog var tacksamheten över att få en tändstickstavla av Bodens fästning utav Karl Bertil högst tillfällig på samma sätt som Göteborgs alla skänkta julbord för behövande på julafton stillade hungern tillfälligt denna dag. Vem tar det ansvaret de övriga 364 dygnen på året och samtidigt verkar för att behovet ska upphöra?

David Nilsson, Verksamhetssamordnare Frivilligorganisationen Agape Göteborg