Debatt. .

2019-10-22 10:11
Österrikiska nobelpristagaren Peter Handke. Bild: Francois Mori/TT
Österrikiska nobelpristagaren Peter Handke.
Puffetikett
ETC Göteborg

Nobelpriset handlar om smak, inte demokrati

För att tro på Nobelprisets betydelse måste vi acceptera Svenska Akademiens auktoritet som smakdomare. Men för att demokratisera litteraturen borde vi istället rikta fokus på den litteratur som lever bland gräsrötterna, skriver dagens debattör.

Jag håller av princip alltid med Johannes Anyuru, och den här artikeln är egentligen inget undantag. Den ska framförallt inte ses som ett motargument till vad han skriver om i sin essä (GP 14/10) om hur Svenska Akademiens Nobelpris ingår i ett mycket större spel om vad som viftas bort och var politiken tillåts börja och sluta. Jag vill snarare tillägga någonting till hans text, eller utvidga perspektivet i den frågeställning som har uppstått om litteraturens relation till demokratin efter att 2019 års nobelpris tilldelades Peter Handke.

Även om jag också invänder mot valet av Handke om man spelar efter spelets regler, vill jag ändå påminna om spelets regler.

Det handlar inte bara om att Svenska Akademien allt tydligare framträder som en konservativ kraft: det handlar också om att den logik som motiverar priset går stick i stäv med ambitionen att demokratisera litteraturen. Det vill säga: för att tro på prisets betydelse, måste vi acceptera auktoriteten hos de som delar ut det. Det vill säga: vi måste acceptera smakdomarnas instans, och tillskriva dem förmågan att skilja det som är gott från det som är dåligt, det som är verkligt från det som är falskt. Framför allt måste vi acceptera de intellektuella och historiska kvalifikationerna för denna makt. Den systematiska uteslutningen av erfarenheter, språk och kritiska röster har sin rot i frågan om vad som besitter snille och smak, eftersom dessa reglerar vem som släpps in och ut ur den litterära offentligheten.

Auktoriteten som kommittén måste åberopa sig på är just denna förmåga att särskilja. Den kan per definition inte belöna litteratur som attackerar de estetiska fundament på vilken dess egen makt vilar. Eller snarare: de får inte utforma priset så att de hotar denna maktbalans. Snille och smak måste alltjämt fungera som en gränskontroll.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Att demokratisera litteraturen måste vara en tvåfrontskamp. Såklart måste man alltjämt verka för demokratin också inom de institutioner och ramar som är med och skapar problemen. Såklart måste vi rikta kritik mot varje politiskt (o)motiverat pris. Men vi får samtidigt inte glömma bort de alternativa strukturer där litteraturen faktiskt lever ett betydligt mer organiskt liv – inte skild från de som läser och skriver, som ett hov från sin befolkning, utan mitt bland dem. De litteraturer som vi demokratiskt kan bygga upp, underifrån. Vi får inte glömma bort dessa alternativa nätverk och förlora oss i engagemang som egentligen syftar till att motverka vår kamp. Vi måste lägga lika mycket kraft på att synliggöra och använda oss av dessa, inte bara för att protestera, utan också för att få leva i en litteratur som är mer demokratisk.

I februari i år avled den iransk-tyske poeten Shahrouz Rashid i Berlin. I politisk exil kan han i ordets rätta bemärkelse sägas ha levt i den mindre litteraturen: trots att han blev ett stort namn inom den persiska poesin lämnade han inte gräsrötterna. När så behövdes agerade han förläggare och bekostade sina egna och sina kollegors böcker; han undervisade och höll workshops för den iranska diasporan runt om i Europa; han skrev dikter till sina vänner och deras barn. Han organiserade omkring sig ett slags läsande och skrivande verklighet i vilket litteraturen kunde äga rum, utan dörrvakter, men alltjämt på största allvar. I detta övergav han varken sitt insisterande på den litterära kvalitén eller vad som kan ses som ett demokratiskt ideal.

Rashid skulle aldrig få något Nobelpris. Han förtjänade det inte heller: de litteraturpolitiska värden han representerade var helt andra än de som representeras av Svenska Akademien och Nobelpriset. Den tyska tidningen Der Tagesspiegel publicerade 13/10 en stor artikel om Rashid. Roza Ghaleh Dar som bland annat har översatt Rashid till svenska ställde frågan om samma sak skulle kunna hända i Sverige: skulle en poet, som inte skriver på det inhemska språket, kunna ägnas den typen av uppmärksamhet? Frågan är verkligen berättigad. För att citera en av de dikter av Rashid som översatts till engelska av Niloufar Talebi:

The stars and the senate do not obey us,

For we are not Ceasars.