Hoppa till innehållet

ETC Göteborg

Debatt: ”Nätläkare” ökar risken för misstag i vården

Den fysiska kroppsundersökningen är ett särskilt viktigt moment, både för läkaren och patienten och kan egentligen inte ersättas fullt ut med ett digitalt möte, menar debattörerna.
Den fysiska kroppsundersökningen är ett särskilt viktigt moment, både för läkaren och patienten och kan egentligen inte ersättas fullt ut med ett digitalt möte, menar debattörerna. Bild: Foto: Claudio Bresciani / TT

ETC Göteborg.

Att landstingen stöder denna verksamhet ekonomiskt är minst sagt diskutabelt.
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte ETC Göteborg som står för åsikten.

I ETC Göteborg 13 februari skriver Samuel Danofsky från Kry att den digitala vården innebär ett paradigmskifte i vården. Det har han sannerligen rätt i. Danofsky skriver: ”I stället för att patienten måste göra sig tillgänglig när det passar vårdsystemet gör vi nu vården tillgänglig när det passar patienten”. Och i ETC Göteborg 4 mars intervjuas Patrik Sundström från Sveriges Kommuner och Landsting, SKL och talar överslätande om riskerna med digital vård.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Frågan är vad Danofsky med flera menar med ”vård”. Vi har jobbat som distriktsläkare i trettiofem år och regelbundet deltagit i läkarutbildningen i Göteborg, där mötet med patienten, konsultationen, står i centrum. I konsultationen (undantaget urakuta situationer) ingår grovt sett tre moment: patientens del, läkarens del och en gemensam del.

I patientens del ges tillfälle för den som söker att berätta om sina besvär, om sina farhågor (kan det vara cancer?) sina föreställningar (kan huvudvärken bero på att jag sover dåligt?) och förväntningar (hur kan jag få hjälp, vad kommer att hända?).

I läkarens del ingår först att lyssna och iaktta patienten (minspel, tonfall, kroppsspråk, tecken på oro) och sedan att vid behov undersöka det som är aktuellt (Hur ser förändringen ut? Hur känns den? Hur reagerar patienten då jag undersöker magen/ryggen/benet eller hjärtat?).

I den gemensamma delen, slutligen, får läkaren möjlighet att försöka förklara symtomen, vilken utredning som kan vara berättigad, ge en preliminär bedömning och tillsammans med patienten komma överens om fortsättningen. Läkaren kan säga: ”Inget tyder på att detta är något farligt. Jag tror vi ska avvakta ett slag och se vad som händer”; ”Jag skulle vilja att du kommer tillbaka om två veckor för en kontroll”; ”Jag tror det vore bra att be en annan läkare titta på detta”. Ibland tar detta tio minuter, ibland längre.

Den fysiska kroppsundersökningen är ett särskilt viktigt moment, både för läkaren och patienten. Förutsatt att den utförs respektfullt och varsamt uppstår en närhet i kontakten som i sig kan innebära att icke behandlingskrävande symtom läker ut snabbare (1). Det skapas tillit, förtroende, som kan vara avgörande för om patienten kan få hjälp vid andra besvär vid framtida kontakter, särskilt då hen får träffa samma läkare. Allt detta är basalt och har att göra med grundläggande principer vad gäller mötet mellan patienten och läkaren. Vid psykiska besvär, som i sig kan ge upphov till kroppsliga symtom som yrsel, trötthet och huvudvärk, är samtalet i rummet av avgörande betydelse.

Så här har vård för patienter och läkare sett ut under lång tid. Vad ”Dr Kry” och andra ”läkare på nätet” menar med vård är oklart. Uppenbarligen har man omdefinierat begreppet ”läkarmöte”. I Krys reklam på nätet finns en bild där läkaren har ett stetoskop vilande runt halsen. Antagligen för att det ska verka förtroendegivande. Men det borde ju väcka våra misstankar, för läkaren kan ju inte använda stetoskopet. Som illustration till det avpersonifierade mötet är det lysande. Kry påstår att man kan ”lösa” majoriteten av vårdärenden på detta sätt, bland annat illamående, huvudvärk, astma, depression, förstoppning och sömnsvårigheter. Allt utan undersökning och ett samtal i rummet med patienten.

Här vill vi inflika att telefonsamtal, med eller utan bild, har sin plats i vården. Vi och andra allmänläkare har ringt tusentals patienter genom åren. Som uppföljning efter ett läkarbesök på plats på vårdcentralen har det ett stort värde för att följa upp symtomen hos en patient. Men det är sällan ensamt en ersättning för ett verkligt möte för att diskutera symtom som kräver vidare utredning och undersökning.

Det finns ett legitimt behov av att komma i kontakt med sjukvården på ett enkelt sätt, tillgänglighet brukar det kallas. Lockelsen i att inte behöva åka iväg när man själv känner sig sjuk, eller ens barn är sjukt, är lätt att förstå. De digitala vårdföretagen har insett att de önskemålen finns och att en bristfälligt fungerande primärvård på många ställen inte klarar av sitt uppdrag. Det är en smart ”affärsidé” som ger goda inkomster. Men som sjukvård är det sekunda. Läkarnas beslutsunderlag är minst sagt bristfälligt. De flesta kloka medicinska beslut kräver att en kroppsundersökning görs. Risken är uppenbar att sjukdomar missas och osäkerheten i bedömningarna gör att antibiotika i större utsträckning kommer att förskrivas för säkerhets skull. Ska patienterna i vår skattefinansierade sjukvård verkligen nöja sig med denna halvmesyr? Att landstingen stöder denna verksamhet ekonomiskt är minst sagt diskutabelt.

(1) Jan Otto-Ottosson (red): ”Patient-läkarrelationen: Läkekonst på vetenskaplig grund”, Natur och Kultur.

Kristian Svenberg, Med.dr  allmänläkare i Göteborg

Björn Landström,  Med.dr allmänläkare i Skövde

Ämnen i artikeln

00:00 / 00:00