Debatt. .

2015-03-30 06:00
Passar inte. ”Att behoven för olika patientgrupper ser radikalt olika ut bortser man från, eftersom det inte passar in i den teoretiska mallen”, skriver Hannes Qvarfordt.  Bild: Cleis Nordfjell/SvD/TT
Passar inte. ”Att behoven för olika patientgrupper ser radikalt olika ut bortser man från, eftersom det inte passar in i den teoretiska mallen”, skriver Hannes Qvarfordt.

Medikalisering bakom psykiatrins utveckling

Trots den interna kritiken mot Kontaktpunkt Psykiatri är den del av samma process som psykiatrin själv strävar efter.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Från politiskt håll finns en önskan att standardisera sjukvårdsapparaten. Alla patienter skall hanteras likadant, oavsett om deras ohälsa handlar om benbrott eller depression. Därför har man bestämt sig för ett medicinskt sjukdomsperspektiv på psykisk ohälsa och inrättat en likadan kontaktpunkt, som redan finns för kroppsliga åkommor. Av samma skäl har man styckat upp patienternas vårdkontakter i primärvård och specialistpsykiatri. Att behoven för olika patientgrupper ser radikalt olika ut bortser man från, eftersom det inte passar in i den teoretiska mallen.

Psykiatrin, i sin tur, traktar hett efter erkännande som ”evidensbaserad”, medicinsk specialitet och arbetar därför hårt för att medikalisera all psykisk ohälsa, med benäget understöd från läkemedelsindustrin. Ett led i den utvecklingen är den tilltagande ”subspecialiseringen”, det vill säga en sönderdelning av den psykiska ohälsan i allt fler och smalare underkategorier, med påföljande diagnosinflation. För att sedan skapa resurser till specialiserade mottagningar för varje ny diagnos, tvingas man lägga ned de allmänpsykiatriska stadsdelsmottagningarna och inrätta centraliserade specialenheter. Det medför dels långa resavstånd för patienterna och dels ökade risker för att de faller mellan stolarna, eftersom den faktiska ohälsan sällan faller entydigt inom diagnoskategorierna. (Den vetenskapliga grunden för det nu helt dominerande, medikaliserade perspektivet är i själva verket mycket svag, och för att den stora bredden av symtom hos patienterna skall passa in i den subspecialiserade sjukdomsmodellen talar man om en stor ”samsjuklighet”.)

Från RSMH:s sida är vi djupt kritiska mot medikaliseringen av psykiatrin och centraliseringen av vården. Det är en utveckling som inte alls svarar mot vårt erfarenhetsgrundade, socialpsykiatriska perspektiv på psykisk ohälsa. Vi vill i stället se små, hemlika, allmänpsykiatriska stadsdelsmottagningar, med både öppenvård och ett antal platser för heldygnsvård. Några sådana så kallade ”SLÖP”-enheter finns redan i dag för psykospatienter, men de lever ett allt osäkrare liv i den pågående förändringsprocessen.