Debatt. .

2019-09-24 08:49
”En framtidsavgörande uppgift blir att ta bort de enorma klyftorna mellan stad och land. Då duger inte de fria marknadskrafternas tygellösa framfart”, skriver debattören. Bild: Fredrik Sandberg/TT
”En framtidsavgörande uppgift blir att ta bort de enorma klyftorna mellan stad och land. Då duger inte de fria marknadskrafternas tygellösa framfart”, skriver debattören.
Puffetikett
ETC Göteborg

Lär av historien och bygg framtiden

Priset på mark har frikopplats från vad jorden faktiskt kan ge. Därför undervärderas stora markstycken på landet, samtidigt som värdet på stadstomter skjuter i höjden, argumenterar dagens debattör.

Moder Jord gastar till oss, vill inspirera dig och mig till att ta viktiga framtidssteg. En av mina forna läromästare var farbror Karl på Bäckaskog. Hans pappa var indelt soldat, men när den allmänna värnplikten infördes sköts den släkttraditionen i sank. Stora skaror av bygdens söner och döttrar hade då redan emigrerat, men Karl blev kvar. Han var knektfamiljens förstfödde. Som artonåring, år 1909, klev han på allvar in i min hembygds sociala liv. I samma stund påbörjade han sina noggranna anteckningar över alla de arbetsbeting som han skulle komma att utföra. Förstlingsuppgiften bestod i att handtröska på nära granngården.

Samman med sin lillebror kommer Karl så småningom att bygga om vår lagård och fördubbla längden på mitt föräldrahem. Ändå minns jag honom med blandade känslor. Bland mycket annat var nämligen farbror Karl även traktens obestridde slaktare. Det var han som med sina skrämmande avrättningsattiraljer vandrade från solnedgångshållet för att döda ännu en nasse som jag matat med de vita grispotatisarna.

Snart är Karl en av min hembygds allra mest anlitade yrkesmän. Utöver slaktandet, byggandet och lantbruksarbetandet är han även möbelsnickare och hårfrisör. Allt detta vid sidan om att vara familjefar och jordbrukare på en egenförvärvad mindre gård.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Låt oss välja mitt födelseår, 1946, för att med detaljerade siffrors hjälp tydliggöra vår efterkrigstids folkvandring. Den som har gjort flertalet av oss till stadsbor. Mitt spädbarnsår arbetar Karl 187 dagar bortom hemmet. Hans totala inkomster av detta bortajobbande uppgår till 1 618 kronor och 75 öre. Timpengen är 1 krona. En slaktad gris debiteras med 4 kronor, en slaktad kalv med 2,50 och hårklippandet med 50 öre. I mitt föräldrahem bjuds han dessutom grisens hjärta och rejäl fika. Detta år utför han sina mångformiga uppdrag på 56 av traktens gårdar, alla inom gångavstånd. Härtill vårdar och verkar han den växande familjens hemmavärld: hugger och harvar; sätter, sår och skördar; stängslar och underhåller; är make och familjefar. Möjligen bjuder hemmaplansjobbandet några ytterligare hundralappar detta år, men tvivelsutan når farbror Karl inte tillnärmelsevis upp emot en anställd lantarbetares lön, nämligen 3 400 kronor. En industriarbetare tjänar ytterligare en årlig tusenlapp.

Därför lämnar mina forna grannar landsbygden. Därför har Örsås befolkning under min levnad minskat från 950 personer till 364, alltså med 62 procent. Därför är samhällsservicen idag obefintlig. Därför är Örsås skolor historiska parenteser. På 1940-talet var dess antal ofattbara fem.

Vårt lands dramatiska befolkningskantring har ekonomiska grunder och skapar finansiella klyftor. Dessa raviner måste täppas till om havererandet inte ska fortsätta. Taxeringsbeloppet på mitt föräldrahem med dess åkrar, skogar och välvårdade stora byggnader når inte upp till värdet på vår stadstomt med sin betydligt mindre stuga. När min föräldrahemslevande bror och jag i samma veva tvingades till betydande renoveringsarbeten tydliggjordes denna finansiella klyfta: Jag erbjöds omedelbart ett gynnsamt lån medan min bror avverkade en betydande skogsareal. Markvärdet på hans dryga sexhundra gånger större ”tomt” når inte upp till den astronomiska summan för min plätt. Skillnaden stavas Örsås respektive Sävedalen. Marken, jorden, mullen har blivit en finansiell handelsvara fullständigt frikopplad från varje ekologisk grundbult.

Det är hög tid att vi alla – först och främst banker och finansinstitut – lär av farbror Karl och bejakar Moder Jord som vårt enda hem. Ett fortsatt tjurrusande i blindo måste stoppas. En framtidsavgörande uppgift blir då att ta bort de enorma klyftorna mellan stad och land. Då duger inte de fria marknadskrafternas tygellösa framfart. Då förslår det inte med promillesmå utjämningsbidrag. Det brinner nämligen i knutarna. Låt oss därför samfällt och kraftfyllt släcka elden med insikt och innerlighet. Ett vet vi nämligen: bilan hänger över oss. På farbror Karls Bäckaskog finns spadarna och spetten kvar. De får vi alldeles säkert låna…

Lars Josefsson 
Urban mullpedagog