Debatt: Jag tänker på Kurt Olssons mindmaps

Älska att ”främjandet” av rättvisa jobb och tillväxt sker på bekostnad av en hel stads logistik och människor. Allt hade varit förlåtet om det hade funnits en susning av tilltro till att välbetalda maktmän (inte bara män men mest män faktiskt) genom ett möte hittar lösningar på aktuell fråga. Rättvisa jobb och tillväxt - gärna. Till detta priset – nej tack.

VI VILL VETA VAD DU TYCKER!

Skicka din insändare eller debattartikel, upp till 4000 tecken, till
goteborg@etc.se

Miljoner av skattepengar till extremt stor polisinsats på grund av dåliga val av plats, antal platser samt avstånd mellan platserna. Inkomstbortfall för de som av olika anledningar relaterade till mötet inte kan jobba som vanligt. Ironin i det när en betänker mötets syfte. Irritationen när en hör polisens Hans Lippens säga på torsdagen: ”De har skött sig med den äran.” Som om vuxna medborgare i en stad är en skolklass som ska ges betyg i uppförande. Som om samma medborgare i praktiken haft möjlighet att göra annat än att försöka anpassa sig till rådande omständigheter. 

Jag kan inte sluta få upp bilderna av Kurt Olssons mindmaps och kartor i huvudet. Och som tillhörande fotfolket i kommunal verksamhet där varenda krona räknas är det svårt att inte uppleva det som ett hån när skillnaderna blir så tydliga på folk och folk. Både när det gäller vilka som anses värda att lägga resurser på och med vetskapen om att kommunalt fotfolk alltid drillas stenhårt i att förhålla sig till sin respektive budget. Så med tanke på vad som investerats i detta möte måste vi ha all rätt att förvänta oss en ganska rejäl leverans tillbaka. 

Jag är en medborgare och anställd i kommunen som ägnat veckan åt att varmt, vänligt men bestämt, och med omsorg om de jag är till för, försökt rekommendera folk att ”ta ledigt” för deras egen skull. Vi får inte stänga men har gått ut med Polisens information, Färdtjänst rekommenderar, men kan inte neka sina resenärer. Mittemellan hamnar de personer jag ur professionell synvinkel bryr mig mest om: de samhället har åtagit sig att stötta och som inte alltid har möjlighet, kraft eller förmåga att göra sina röster hörda. Och som när de har det, väldigt sällan blir lyssnade på. Och som varje dag imponerar på mig genom att de inte ger upp trots att livet är så orättvist ibland. 

För övrigt: Om ni vill öka kontrollerna i kollektivtrafiken, gör samma på Malta. Om ni i kölvattnet på #metoo, #visjungerut, etc. bara vill snacka etnicitet istället för strukturer, tänk om. Och om ni efter flera besök i San Francisco ändå inte kan rodda en smidig övergång till Office365 för oss det berör, byt jobb. 

Anonym