Debatt: Jag, Jimmie och Karl-Oskar har något gemensamt

Hur vi ser på rätten att drömma om och söka sig ett bättre liv för sig själv och sina barn skiljer sig åt beroende på vem som drömmer. För vissa är det av yttersta vikt att man ska få möjlighet att ens drömmar ska beredas möjlighet att infrias, för andra får drömmarna stanna vid just drömmar. Enda hoppet för att ens egna drömmar om ett bättre liv ska infrias är en våldsammare värld.

VI VILL VETA VAD DU TYCKER!

Skicka din insändare eller debattartikel, upp till 4000 tecken, till
goteborg@etc.se

Jag är likt Jimmie Åkesson uppvuxen i Blekinge, han i Sölvesborg jag i Ronneby. Mittemellan dessa städer finns ett utflyktsmål de flesta av Blekinges skolbarn någon gång besökt, utvandrarmonumentet i Karlshamn. En relativt blygsam staty föreställande Karl-Oskar och Kristina inför att de ska lämna sin hembygd och utvandra. Målmedvetet stirrar Karl-Oskar ut över havet mot det ovissa bortom horisonten fast i en övertygelse att hans och hans familjs möjligheter till ett drägligt liv är större där.

Drömmen och förhoppningen om ett bättre liv för framför allt sina barn är det som får honom att ge sig iväg mot det okända. Bredvid honom står Kristina också beredd att fara långt bort, men med blicken sorgset riktad över axeln i ett stilla farväl av den hembygd och trygghet hon trots allt känt när livet varit som tuffast. Det är drömmen om ett bättre liv som fått dem att ta beslutet att ge sig av. I deras resesällskap finns även de som dessutom flyr religiös förföljelse, sexuella trakasserier, förtal och andra individuella omständigheter som de tror kommer vara lättare att leva med i det nya landet.

Efter det att människor likt Karl-Oskar, Kristina, Robert, Ulrika lämnade eller flydde Sverige har levnadsomständigheterna utvecklats till det bättre i vårt land. En generell välfärdsstat har formats. Även jag och Jimmie närde i vår ungdom en dröm likt Karl-Oskar om bättre livsmöjligheter än vad som kunde erbjudas i Blekinge. Han sökte de större möjligheterna i form av studier i Lund, jag i Göteborg. I min omgivning hör jag nu hur de unga vuxna som fötts i vårt land återigen vänder blicken mot skyn eller horisonten för att skapa individuella förutsättningar för ett bättre liv. Studier och arbete i Sydkorea, England, USA eller Dubai ses som högst nåbara alternativ om man kämpar och är ambitiös.

Men i min omgivning har jag också de ungdomar och unga vuxna som sökt sig till vårt land med en dröm om ett bättre liv, inte alltid deras dröm men likt Karl-Oskar och Kristina föräldrars dröm om ett bättre liv för sina barn än vad man själv kan skapa. Ett människovärdigt liv fritt från förföljelse, våld och död. Vi har välkomnat dem, låtit dem få drömma om framtida liv i fred och frihet. När de gav sig av räckte deras historia, erfarenheter och behov för att få skydd och starta ett liv i vårt land. Många har likt Karl-Oskar målmedvetet kämpat för att forma sin framtid på ett klokt sätt, många har kämpat men likt Kristina gråtit sig till sömns av saknad och några har likt Robert tagit ut svängarna för att hitta genvägarna här i livet.

Men hur väl de än kämpar med sina studier, med att ta till sig nya värderingar och med att orka fortsätta leva så betyder det ingenting för om de ska kunna nå sina mål om ett bättre liv eller inte. För dem hänger deras drömmar nu på att situationen i det som anses vara deras hemländer ska förvärras. Det är inte resultatet på provet i skolan som kan påverka deras framtidsdrömmar utan på huruvida fler människor dör i strider och attentat, att förföljelsen och tortyren ska bli än värre, att fler liv skall släckas. Att dödstalen och farorna ska vara så pass stora att en svensk myndighet bedömer att säkerhetsläget är så pass illa så att så att de ungdomar jag möter ska våga känna framtidstro.

I varken Karl-Oskars eller Kristinas blick fanns farhågan att deras möjligheter i det nya landet skulle bero på hur illa det blir i landet de lämnade åt bland annat mig och Jimmie.

David Nilsson, Verksamhetssamordnare i Frivilligorganisationen Agape som hjälper och stöttar ensamkommande flyktingbarn som fyllt eller blivit åldersuppskrivna till 18 år under asylprocessen.